Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gaflar - Gafle-ån (Gefle-ån) - Gafori l. Gaforio, Franchino - Gagarin, 1. Paul Paulovitj - Gagarin, 2. Ivan - Gagat - Gage - Gagea, Vårlök - Gagern, 1. Hans Christoph Ernst - Gagern, 2. Friedrich Balduin - Gagern, 3. Heinrich Wilhelm August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gaflar, skogsh., benämning på de sidoväggar,
som bildas af kolvedens ändytor i liggmilor.
C. G. HZ.
Gafle-ån (Gefle-ån), afloppet för Storsjön i
Gestrikland. Den går i flere krökningar omkr. 16
km. genom Valbo socken och staden Gefle, der den delar
sig i tre armar, Storån, Österån och Islandsån, samt
utfaller i Geflefjärden af Bottniska viken. Under sitt
lopp mottager den åtskilliga tillflöden, bl. a. ett
från Lumsjön i Årsunda socken och Kungsbäcken från
Vålsjön.
Gafori l. Gaforio, Franchino, italiensk musiklärd,
f. 1451, d. 1522 såsom lärare och kapellsångare hos
Ludovico Sforza i Milano. Han ansågs på sin tid såsom
en auktoritet i musikteoretiska frågor. Ehuru han
lade den forngrekiska tonvetenskapen till grund för
all musiklära, var han dock icke blott arkeolog, utan
tog äfven hänsyn till tidens behof. Hans förnämsta
skrifter äro Practica musicae (1496) och Apologia
adversus Spatarium (1520). A. L.
Gagarin, rysk furstlig familj. 1. Paul Paulovitj G.,
statsman, blef 1858 medlem af komitén för vidtagande
af åtgärder för lifegenskapens upphäfvande och
utnämndes 1864 till president i ministerrådet och
riksrådet, hvilket senare ämbete han lemnade redan
i Jan. 1865. Död 1872. – 2. Ivan G., f. 1815, var
1837–42 legationssekreterare i Wien och Paris,
men lemnade derefter rysk statstjenst och öfvergick
till romersk-katolska läran samt upptogs 1843 i
Jesuitorden Han har sedan ifrigt arbetat för den
grek.-kat. kyrkans förening med den rom.-kat. och för
detta ändamål skrifvit bl. a.: La Russie sera-t-elle
catholique?
Gagat, miner., en svart, glänsande varietet af
stenkol eller brunkol. Namnet härrör från Gagae,
en stad i Lycien, vid Limyros’ mynning, der gagat,
enligt Dioscorides, skall hafva förekommit.
P. T. C.
Gage [gasch], Fr. (Ital. gaggio, Mesogöt. vadi),
pant, underpant; plur. Gages, lön (i synnerhet åt
tjenstefolk), sold. I svenskan förekommer ordet gage
med betydelsen lön äfven i singularis.
Gagea Salisb., Vårlök, bot., ett växtslägte
inom nat. fam. Liliaceae DC., kl. Hexandria L.,
som igenkännes genom enkel liljeartad blomkalk,
fruktämne inom kalken och den med tydligt stift och
helt märke försedda pistillen. De dithörande arterna
äro lökväxter med blommorna i flock. Svenska floran
eger 5 arter, bland hvilka de två allmänna G. lutea
L. och G. minima L. höra till vårens förstlingar,
enär deras gula blommor vanligen utvecklas redan i
April. Deras vanligaste benämning är Kråklök. De
lökformiga jordstammarna af G. lutea L. och
G. stenopetala Fr. hafva förut, under namnet
Rad. ornithogali, varit använda mot konvulsioner
hos barn, elakartade sår samt lungkatarrer.
O. T. S.
Gagern, von, tysk friherrlig, ursprungligen wendisk
slägt från Rügen. 1. Hans Christoph Ernst, friherre
von G., statsman och politisk skriftställare, f. 1766
i Kleinniederrhein, blef 1791 nassauskt sändebud
vid tyska riksdagen och derefter i Paris. Han var
en ifrig motståndare till franska republiken och
Napoleon I (1812 deltog han i planen till ett
uppror i Tyrolen mot det franska herraväldet) och
blef 1814 såsom statsminister ställd i spetsen
för de oranien-nassauska landens förvaltning.
Han tog verksam del i skapandet af konungariket
Nederländerna och var dettas sändebud vid kongressen
i Wien 1815 och på tyska förbundsdagen (till 1818),
der han verkade i frisinnad anda och yrkade
införandet af representativa författningar i
alla förbundsstater. Efter att 1820 hafva blifvit
pensionerad af nederländska hofvet, sysselsatte
han sig med literära arbeten. Död 1852.
Bland hans skrifter må nämnas Die resultate der
sittengeschichte (1802–22, 2:dra uppl. 1835–37),
Die nationalgeschichte der deutschen (1813–26, 2:dra
uppl. 1825–26) och, framför allt, Mein antheil an der
politik (4 del. 1823–33, 5:te o. 6:te del. 1845). – 2.
Friedrich Balduin, friherre von G., den föregåendes
son, nederländsk general, f. 1794, kämpade 1812–14
i österrikisk tjenst och gick 1814 i nederländsk.
Såsom major och generalstabschef tog han del i
holländarnas fälttåg mot Belgien 1831, blef 1844
general och skickades till de holländska kolonierna
på Sunda-öarna för att inspektera krigsväsendet
derstädes. 1847 blef han guvernör i Haag. Våren
1848 reste han till Tyskland. Utan att afvakta
nederländska regeringens tillåtelse mottog han
öfverbefälet öfver de badensiska trupperna
för undertryckande af det republikanska upproret
i Baden, men stupade d. 20 April s. å.
i strid mot Heckers friskara vid Kandern.
– 3. Heinrich Wilhelm August, friherre von
G., statsman, den föregåendes broder, f. 1799,
deltog såsom nassau-weilburgisk officer i slaget vid
Waterloo (1815). Efter krigets slut fortsatte han en
tid sina studier vid flere universitet, hvarunder han
var en af stiftarna af "die burschenschaften", och
inträdde 1821 i statstjenst i Hessen-Darmstadt,
men blef 1832, till följd af sina på landtdagen
uttalade liberala åsigter, afskedad från sitt ämbete.
Men han öfvergaf ej sin liberalism, invaldes å nyo
i landtdagen, blef oppositionens erkände
ledare och ställdes d. 5 Mars 1848 i spetsen för
en liberal ministèr. Men snart utbytte
han denna post mot en plats i tyska
nationalförsamlingen i Frankfurt, till hvars president
han valdes d. 19 Maj 1848. Det var till en väsentlig
del hans verk, att ärkehertig Johan af Österrike
blef vald till tysk riksföreståndare, men han sökte
likväl bringa till stånd en tysk förbundsstat, med
Österrikes uteslutande, under Preussens ledning,
och framställde, då han d. 16 Dec. 1848 sattes i
spetsen för riksministèren, förslag i denna riktning.
Men sedan konungen af Preussen vägrat att mottaga den
tyska kejsarekronan, nedlade G. d. 10 Maj 1849 sitt
konseljpresidentskap och utträdde, efter utnämningen
af ministèren Grävel-Detmold-Jochmus, ur parlamentet.
Han deltog likväl i församlingen i Gotha (Juni s.
å.) och i Erfurtparlamentet 1850, der han
arbetade för en "union" af nordtyska och
mellantyska stater under Preussens ledning.
Efter slesvig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
