Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geringius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes förnämsta roller) var hon en framstående
artist. 1853 blef hon gift med en hr Fossum och
1861 med sångmästaren Gerlach. E. Ebg.
Gerlache [sjerlasj], Etienne Constantin, baron
de, belgisk statsman, f. 1785, valdes 1824 af det
klerikala partiet till medlem af generalstaternas
andra kammare. 1830 blef G. medlem af belgiska
nationalkongressen och efter Surlet de Chokiers
utnämning till regent, valdes han till president i
samma kongress. G. stod i spetsen för den deputation,
som erbjöd prins Leopold kronan. 1832 utnämndes
G. till president i kassationsdomstolen, men fortfor
likväl att såsom de klerikales ledare deltaga i det
politiska lifvet. Död 1871. Hans förnämsta arbete
är Histoire du royaume des Pays-Bas 1814–30 (1839;
4:de uppl. 1875).
Germa [sjerma] Maurice, fransk skriftställare, känd
under pseudonymen Cristal,f. 1827, uppträdde först
med en följd berättelser och skaldestycken, under
titeln La légende d’amour (1854), och ingick derefter
i redaktionen af "Revue et gazette musicale" samt
författade för denna och åtskilliga andra tidskrifter
flere essays, af hvilka en utgifvits särskildt:
L’art scandinave, la musique dans le Danemark, en
Islande, en Norvége et en Suède (1874). Han har
dessutom författat en mängd tidningsartiklar.
Germain [sjermans], Alexandre Charles, fransk
historieskrifvare, f. 1809, blef 1838 professor i
historia vid Faculté des lettres i Montpellier. Han
har författat bl. a. Histoire de l’église de Nîmes
(1834–42), Histoire de la commune de Montpellier
(1851) och Histoire du commerce de Montpellier
antérieurement à l’ouverture du port de Cette (1861).
Germaner (sannolikt af det keltiska ordet ordet germo,
granne) äro en hufvudgren af den s. k. indo-europeiska
folkstammen, hvars urhem antagligen kan sökas i
Centralasien, i landen vid Hindukuh. Germanerna äro
närmast språkförvandter med sina östra grannar
slaverna, hvilket antyder, att de tillsammans
med dem länge utgjort en gemensam, från de öfriga
indo-europeiska folkfamiljerna afsöndrad gren af
hufvudstammen. Sannolikt hafva de först dragit
vester ut till landen norr om Svarta hafvet och
derifrån utvandrat till norra Tyskland, hvarifrån
de äfven spridde sig till Skandinavien. I norra
Tyskland synes Elbe (och Saale) en längre tid hafva
varit gräns mellan dem och deras vestra grannar,
kelterna (gallerna), till dess germanerna omkr. 400
f. Kr. framträngde mot Rhen. Talrika germanska skaror
hade redan i första årh. f. Kr. äfven gått öfver
denna flod och hotade under Ariovists öfverbefäl
att underkufva hela Gallien. Detta omintetgjordes
genom Caesars seger öfver Ariovist; och Galliens
underkufvande af romarna satte för århundraden
en gräns för germanernas vidare framträngande
mot vester. Det är dock betecknande, att romarna
kallade det galliska gränsområdet på venstra
Rhenstranden Germania. Det var ursprungligen en
militärgräns, som sedermera inrättades till tvänne
provinser: Germania prima l. superior och G. secunda
l. inferior. Emellertid utbredde sig germanerna
redan på Augustus’ tid äfven öfver större delen
af nuv. södra Tyskland till Donau, som blef det
romerska rikets gräns mot det "stora", d. v. s. det
fria, Germanien (Germania magna). Från Kehlheim
(vid Altmühls utlopp i Donau) gick i slutet af
1:sta årh. denna gräns vidare, i flere krökningar,
i vestlig, nordlig och nordvestlig riktning, närmande
sig nedre Rhen i granskapet af Koblenz och sedermera,
på föga afstånd följande Rhens högra strand, till
granskapet af Köln. På romerska sidan om denna gräns,
mellan Donau och Rhen, lågo de s. k. agri decumates,
koloniserade först af galler, sedan af romerska
militärkolonister (se Decumates agri). Allt det af
romarna kända land, som låg norr och öster om dessa
gränser ända inemot den nuv. ryska gränsen, var mot
slutet af första årh. e. Kr. bebodt af germanska
fylken.
Enligt en påtagligen hos vestgermanerna gängse saga
och blott afseende dessa, ledde folket sitt ursprung
från den jordborne Tuisto, hans son Mannus och
dennes tre söner, efter hvilka folkets hufvudgrenar
hade blifvit kallade ingävoner (vid Nordsjökusten),
istävoner (i vester åt Rhen till) och hermioner
(i det inre af landet, öster om istävonerna). Men
andra sagor nämnde flere stamfäder och flere grenar,
nämligen marser, gambrivier, svever och vandilier,
och det är omöjligt att med visshet afgöra hvilka
hufvudgrenarna varit och hvilka fylken tillhört den
ena eller andra af dem. På Tacitus’ tid (slutet af
1:sta årh. e. Kr.) voro sveverna den mest utbredda
grenen, bestående af många och till en del mäktiga
fylken. Den hade sin religiösa medelpunkt i de
mellan Elbe och Oder bosatte semnonernas heliga
lund, hvilket bekräftar deras egen utsago, att
detta fylke varit utgångspunkt för hela den sveviska
stammen. Derifrån hade denna spridt sig i norr till
Nord- och Östersjön, i vester till Rhen, i söder och
sydöst till Donau och Karpaterna. En annan hufvudgren
bildade de gotiska folken, Tacitus’ "vandaliska" stam,
ursprungligen bosatt i Östersjöns södra kustland, vid
Oders och Weichsels nedre lopp. Till denna nordöstra
gren af den germanska stammen hörde, bland andra
fylken, goter, burgunder och vandaler. De som en
särskild hufvudgren ansedde bastarnerna (n. och ö. om
Karpaterna, ända ned till flod-ön Peuce, Donaudeltat,
efter hvilken ett bastarniskt fylke kallades peuciner)
tillhörde troligen, i likhet med de germanska fylkena
i Schlesien, den sveviska stammen. Genom blandning
med sarmater hade dock bastarnerna tillegnat sig
mycket af deras seder och skaplynne, hvadan Tacitus
tvekar om han skall räkna peucinerna till germanerna
eller till sarmaterna. Men som en egen hufvudgren
af den germanska folkstammen måste de skandinaviska
folken betraktas, om ock Tacitus till den sveviska
grenen räknar svionerna, som enligt hela gången af
hans framställning ej gerna kunna vara något annat
folk än svearna (sviarna) i Svithjod. (Se Svear,
Svioner.)
Författning, förvaltning. På Tacitus’ tid var i
allmänhet hvarje germanskt fylke en stat för sig. De
fylkesförbund, som markomannen Marbod (död 17
e. Kr.) och cheruskern Arminius (död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
