Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Geten, tama
- Geter
- Getingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaschmirgeten, C. laniger, är vanligen silfverhvit
eller blekt gulaktig, med hängande öron af
Kaschmirget.
hufvudets halfva längd samt långa, skrufformiga, från
roten isärböjda, snedt uppåt och bakåt riktade, i
spetsen inåtböjda horn. En lång, rak och len ragg
döljer den korta, utomordentligt fina, dunartade
bottenullen. Denna är i glans och skönhet nästan
jämförlig med silke, hvarför den värderas synnerligen
högt. Af hvarje djur erhållas 300–400 gr. dylik ull,
men blott en ringa del deraf lär vara användbar
för tillverkning af de ryktbara kaschmirsjalarna,
af hvilka de bästa, enligt österländingarnas fordran,
böra vara så lätta och fina, att hela midtstycket af
en sådan skall kunna dragas genom en fingerring. Också
betalas t. o. m. sämre kaschmirsjalar i sjelfva
Kaschmir med 1,000–1,500 kr., under det de bästa
kosta fabelaktiga summor. Kaschmirgeten är hemma
i Bukariets och Tibets bergstrakter, der hon går
ute äfven under den strängaste köld. Hon har blifvit
införd till Frankrike (hvilket land idkar en storartad
tillverkning af kaschmirsjalar och bereder sig årlig
inkomst af 15–20 mill. fr. af denna get-art), äfvensom
till Würtemberg och Österrike. I Syrien och flerstädes
i vestra Asien finnes mambergeten, G. mambrica,
och i Öfre Egypten krumnosiga geten, C. thebaica,
hvilka mycket länge hållits tama och äro värdefulla
husdjur, men icke kommit till Europa. Om Angora-geten
se d. o. – Getterna, som till sitt väsende mycket
skilja sig från fåren, äro muntra, odygdiga och
begifna på allahanda upptåg, men på samma gång kloka
och läraktiga. Bocken är ondsint och stridslysten,
geten deremot mildare till lynnet. För menniskan äro
getterna till stor nytta genom köttet, den synnerligen
närande mjölken, hvaraf ost och smör beredas, håret
(ullen) och skinnet m. m. De äro mycket lätta att
underhålla, ty de finna föda nästan öfverallt, och
blifva derför särskildt de fattiges husdjur. Men de
kunna också, om de icke tillräckligt öfvervakas, göra
stor skada genom sitt begär att bita af knoppar, löf
och bark på träden. Geten föder vanligen en till två,
sällan flere ungar. C. R. S.
Geter voro ett med dacerna närbeslägtadt folk af
tracisk stam (i en senare tid begagnade grekerna
namnet geter, getai, såsom en gemensam beteckning på
både geter och dacer). På Herodotos’ och Tukydides’
tid (senare hälften af 5:te årh. f. Kr.) bodde geterna
mellan Haemus
(Balkan) och Donau, d. v. s. i det nuv. Bulgarien. Men
sedermera invandrade de i Dacien, der de fingo
dacerna till vestra grannar. Der bekrigades de af
Alexander den store 335 och Lysimachos 292 f. Kr.,
hvilken senare blef geternas fånge och måste
lösköpa sig. (Från den tiden härröra sannolikt de med
Lysimachos’ namn präglade mynt, som i senare tider
funnits i Siebenbürgen.) Under den följande tiden ledo
geterna och dacerna intrång af jazyger, bastarner
m. fl. barbariska folk. Omkr. 60 f. Kr. lyckades dock
den daciske konungen Boirebistes (Burvista) att grunda
ett mäktigt rike, som i s. sträckte sig till Haemus
och i ö. ända inemot Borysthenes (Dnjepr). Men det
upplöste sig vid hans död (45 l. 44 f. Kr.). Mot
slutet af 1:sta årh. stiftade Decebalus ett nytt
dacisk-getiskt rike, hvars hufvudstad Sarmizegethusa
låg i sydvestra hörnet af det nuv. Siebenbürgen. Men
icke häller detta rike blef af långvarigt bestånd,
ty redan Decebalus besegrades af kejsar Trajanus,
som intog hans hufvudstad och förvandlade Dacien
till romersk provins (106). – Såsom geternas
religions- och lagstiftare nämnde sagan Zamolxis,
hvilken de dyrkade som gud, och till hvilken de
trodde sig komma efter döden. Enligt Herodotos
skola de äfven hvart tredje år hafva skickat
honom sändebud med uppdrag å det getiska folkets
vägnar. Detta tillgick sålunda, att en medlem af
folket utsågs till sändebud, och sedan han blifvit
behörigen instruerad för sin beskickning, fattade
man honom i händer och fötter och slungade honom
upp i luften, så att han nedföll på trenne uppåt
riktade spjut. Följde ej döden af denna äfventyrliga
luftfärd, betraktades detta såsom ett tecken att
Zamolxis ej ansåg honom för ett värdigt sändebud, och
då måste en annan dertill utses. – Enligt Jornandes
(Cassiodorus?) voro geter och goter samma folk. Denna
åsigt har i nyare tider funnit en ansedd försvarare
i den berömde tyske språkforskaren J. Grimm,
men bestrides på goda grunder af andre forskare
och är väl numera tämligen allmänt öfvergifven.
S. F. H.
Getingar, Vespidae, zool., bilda en särskild
familj inom steklarnas ordning, Hymenoptera, bland
insekterna. Antennerna äro vanligen knäböjda, mot
spetsen förtjockade, hos hannen med 13 och hos honan
med 12 leder; ögonen äro i inre kanten urringade;
prothorax är på sidorna utdragen mot vingroten;
framvingarna äro hopvikna längs efter (för att så
litet som möjligt utsättas för nötning under arbetet
inom boet) och skydda bakvingarna; nerverna bilda 3
slutna kubitalfält; det 2:dra i ordningen upptager
de båda tillbakalöpande nerverna; bakkroppen är
oftast försedd med gula band eller fläckar. De för
sina giftiga sting så mycket fruktade getingarna
lefva vanligen i samhällen af honor, hannar och
arbetare. Honorna och arbetarna (ofullständigt
utvecklade honor) söndertugga bark och gammal ved
samt bereda deraf, med tillhjelp af en klibbig vätska,
som afsöndras ur munnen, en gråpapperslik massa. Af
denna bygga de sina bon, hvilka till form och storlek
äro olika för olika arter. Oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon May 6 16:57:39 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfae/0575.html
