Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Globulin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ackompanjatör. Fullt ohöljdt framträdde
G:s reformsträfvande först i Alceste (1767,
enl. Desnoiresterres 1766), liksom "Orfeo", skrifven
till text af Calzabigi samt vid sitt publicerande
(1769) föregången af den berömda dedikationen
till storhertigen af Toscana, ett företal, som,
ehuru forfattadt af abbé Coltellini och till sina
grundidéer redan befintligt i Marcellos "Teatro
alla moda" (1720), likväl måste anses såsom närmast
inspireradt af G., liksom det af honom för första
gången fullständigt tillämpades. "Då jag företog mig",
säger han der, "att sätta operan "Alceste" i musik,
var det min afsigt att sorgfälligt undvika alla de
missbruk, hvilka sångarnas otillständiga fåfänga
och komponisternas alltför stora flathet infört i
den italienska operan, och hvilka förnedrat ett
det skönaste och präktigaste skådespel till det
långtrådigaste och löjligaste. Jag sökte derför
återställa musiken till hennes sanna bestämmelse:
att understödja dikten i afsigt att förstärka
känslornas uttryck och situationernas intresse,
utan att afbryta handlingen eller vanställa densamma
med onyttiga prydnader. Jag trodde, att musiken
borde för poesien vara detsamma, som för en felfri
och välordnad teckning färgernas liflighet och en
lycklig blandning af ljus och skugga, hvilka blott
tjena till att lifva figurerna, utan att förstöra
konturerna." Sistnämnda åsigt utgör den enda svaga
punkten i detta för öfrigt oemotsägliga program. Också
ger detta afsigtliga och mekaniska kolorerande, detta
underordnande af tonen under ordet ej sällan åt G:s
musik en abstrakt och monoton färg, hvartill dock
äfven medverkar, att hans musikaliska uppfinning
och kunskaper ej voro af första rang. Han var
större reformator än musiker. Å andra sidan egde han
emellertid en djup känsla för det antikt enkla och
storartade och en imponerande förmåga af natursann
och slående karakteristik såväl i det rörande
som i det patetiska. Han har äfven, synnerligen
uti harmoni och instrumentation, i anmärkningsvärd
grad riktat tonkonstens ressurser. Såsom reformator
kan han icke nog uppskattas; hans sträfvande var
mindre principielt än praktiskt, och härutinnan
eger han ett bestämdt företräde framför andra
teoretiserande operareformatorer. Endast åsyftande
sanning och natur i uttrycket, modifierade han väl,
men afskaflade icke operans grundformer, hvaremot
han afgjordt bröt med det ovärdiga beroendet af den
urartade sångvirtuositeten och barocktidens ytliga
sensualism. Han var i viss mån en musikalisk Lessing
eller Klopstock. – "Alceste" mottogs i Wien icke med
det bifall, som G. påräknat för att kunna, med hopp
om framgång, fortsätta sin reform. Han beklagade sig
deröfver i företalet till Paride ed Elena (1769) samt
kastade nu sina blickar på Frankrike, der i Lullis och
Rameaus operor bättre förutsättningar funnos för hans
deklamatoriska stil. Franske ambassadören i Wien,
Le Bailli Du Roullet, bearbetade åt honom Racines
Iphigénie, som med G:s musik omsider, till följd af
hans forna elev dauphine Marie Antoinettes maktspråk,
kom upp på Stora operan i Paris (1774). Framgången
var afgjord, men ej
mindre motståndet, hvilket kom dels från anhängarna
af den gamla franska musiken, dels från beundrarna
af den italienska. De förra insågo dock snart,
att G. i sjelfva verket byggde på den franska
musikens grund, och att hans reformation af den
stora operan var ett motstycke till den, som inom
opera comique redan förut blifvit verkställd af
Grétry. De senare, italienska operans dyrkare,
gjorde deremot genom ifrigt motstånd framgången
af G:s följande verk – La Cythère assiégée (1775),
nya bearbetningar af "Orfeo" (1774) och "Alceste"
(1776) – vacklande och omtvistad. De inkallade
slutligen från Italien den berömde kompositören
Piccinni, hvilken mot G:s Armide (1777) satte sin
"Roland" (1778), och derefter utbröt striden mellan
"gluckister" och "piccinnister" med en häftighet, ännu
våldsammare än ett qvarts sekel förut kampen mellan
"lullister" och "buffonister". G. beskyddades troget
af drottning Marie Antoinette och räknade bland
skriftställarna sådana anhängare som Rousseau, Arnaud
och Suard. Piccinni egde äfven förnäma beskyddare –
bl. a. den svenske skalden och ambassadören grefve
G. F. Creutz – samt hade på sin sida pennor sådana
som Marmontel, La Harpe och d’Alembert De flesta
stridsskrifterna samlades af abbé Leblond ("Mémoires
pour servir à l’histoire de la révolution opérée dans
la musique par M. le chevalier Gluck", 1781). Under
tiden framförde G. sitt mästerverk, Iphigénie en
Tauride (1779), som Piccinni besvarade med sin opera
med samma namn (1781). Svagare var Echo et Narcisse
(1779), hvarmed G. afslutade sin bana. Ett slaganfall
hindrade honom nämligen att komponera "Les Danaïdes",
som han i stället helt och hållet öfverlemnade åt sin
lärjunge Salieri, ehuru operan gafs under bådas namn
(1784). Sina sista år tillbragte G. i Wien, der ett
nytt slaganfall ändade hans lif, d. 15 Nov. 1787.
Till det yttre kan G. icke sägas hafva afgjordt
behållit segern i denna strid; men moraliskt gjorde
han det, och framtiden blef hans. Han gjorde icke
slut på den italienska operan – denna har tvärtom
bibehållit sig med sina egenheter ännu i dag –,
men han flyttade tyngdpunkten, hegemonien inom
operakompositionen öfver från Italien till Frankrike
och Tyskland samt bragte dessa lands nationella
egendomligheter inom densamma till europeisk
giltighet. – I Stockholm äro af G:s operor gifna:
"Orpheus och Eurydice" (1773), "Iphigenie i Auliden"
(1778), "Alceste" (1781), "Iphigenie i Tauriden"
(1783), "De musulmanniske pelegrimerne" (1786),
"Armide" (1787). – Jfr Schmid: "Chr. W. Ritter
von Gluck", 1854; Marx: "Gluck und die Oper",
1863; Desnoiresterres: "Gluck et Piccinni", 1872.
A. L.
Glumslöf, socken i Malmöhus län, Rönnebergs
härad. Arealen 1,041 har. 928 innev. (1881). G. är
f. n. annex till Qvistofta, Lunds stift, Rönnebergs
kontrakt, men skall enligt k. br. d. 18 Maj 1878, vid
nuvarande kyrkoherdes afgång och sedan annexhemmanet
blifvit åboledigt, skiljas från Qvistofta och utgöra
ett särskildt regalt pastorat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
