Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goes l. Ter Goes - Goes, Hugo van der - Goes, Damião de - Goës, Axel Teodor - Goeze, 1. Johann Melchior - Goeze, 2. Johann August Ephraim - Gog och Magog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Goes [chus] l. Ter G., stad i holländska
prov. Zeeland, på ön Zuid-Beveland, genom kanal
förenad med Scheldes östra mynning. Omkr. 6,000
innev. Skeppsbyggen, linnemanufakturer.
Goes [chus], Hugo van der, flandrisk målare af van
Eycks skola, samtidig med Roger van der Weyden,
var enligt nyaste forskningar bördig från Gent, men
ej från Antwerpen eller från Brügge. Hans födelseår
är icke kändt. Enligt historiska urkunder var han
medlem af målaregillet i Gent 1465–75 och erhöll
ofta beställningar af stadens myndigheter, ehuru
dessa arbeten mera voro af handtverksnatur. 1468
var han jämte många andra konstnärer sysselsatt
med de festdekorationer, som staden anordnade för
att högtidligt mottaga Karl den djerfve och hans ny
förmälda gemål Margareta af York. G. var emellertid en
ansedd man, och 1473–75 var han t. o. m. målaregillets
dekan eller ålderman. Kort derefter drog han sig
tillbaka till Augustin-klostret Rooden Clooster
vid Soignies, der hans bror var munk. Om G. der
fortfor att öfva sin konst, är ovisst; men hans
konstnärsrykte lefde, ty 1479 eller 1480 kallades
han såsom "en af de notablaste målare i landet"
från sitt kloster till Louvain för att på stadens
vägnar uppskatta en tafla, som den aflidne målaren
Dick Bonts hade lemnat ofullbordad. På hemvägen från
Köln, dit han rest med sin broder och flere andra
munkar, föll han i en sinnessjukdom, som följde
honom till hans död, 1482. – Af de bilder, som van
Mander tillskrifver honom, t. ex. en Mariabild,
öfver en graf i S:t Jakob i Brügge, samt David
och Abigail, i Jakob Weytens hus i Gent, berömd af
samtida skriftställare för sin ädla skildring af
qvinnorna, finnes ingen i behåll. Ett enda arbete är
med full säkerhet tillskrifvet honom, nämligen ett
triptychon, som på midtbilden framställer Kristus’
födelse och på flyglarna stiftaren med fru och barn,
omgifna af helgon. Denna målning, som tidigt fick
sin plats i hospitalet S:t Maria nuova i Florens,
utmärker sig för kraftfulla manliga figurer; de
qvinliga deremot äro underlägsna och osköna. Den är
att anse som en triumf för den flandriska konsten
och bör genom färg och individualisering hafva
gjort intryck äfven på ungrenaissancens italienare.
C. R. N.
Goes [gåis], Damião de, portugisisk diplomat och
historiker, f. 1501, d. 1560, studerade i Padua,
blef 1523 portugisisk chargé d’affaires i Flandern,
sedermera vid konung Sigismund II:s hof i Vilna samt
i Danmark och Sverige. Han utnämndes slutligen till
rikshistoriograf och arkivarie vid statsarkivet. 1540
författade han Lappiae discriptio (tryckt 1574),
hufvudsakligen grundad på uppgifter af bröderna
Johannes och Olaus Magni. Hans förnämsta arbete
är Cronica de dom Manoel (1566–67; nya uppl. 1619
och 1749).
Goës, Axel Teodor, läkare, naturforskare, född i
Röks socken i Östergötland den 3 Juli 1835, blef 1854
student i Upsala och 1864 med. licentiat derstädes. På
O. Torells expedition till Spetsbergen 1861 medföljde
G. såsom
läkare och naturforskare, undersökte
s. å. hafsfaunan kring norska Finmarken och 1862,
med understöd af Vet.-akad., faunan utanför Sveriges
vestkust. 1865 förordnades han till guvernements-
och garnisonsläkare på ön S:t Barthélemy, hvarifrån
han gjorde vidlyftiga undersökningar öfver Karaibiska
hafvets natur. Han samlade såväl från öns kuster som
från de större, dittills föga genomforskade djupen
(på 750 m. under hafsytan) massor af naturalier hvilka
nu äro införlifvade med naturhistoriska riksmuseets
samlingar. 1870 tog G. afsked från sin plats på
Barthélemy och utnämndes 1871 till provinsialläkare
i Boxholms distrikt i Östergötland, hvarifrån han
1879 fick transport till provinsialläkaretjensten i
Visby distrikt. Vid Köpenhamns universitets jubelfest
s. å. utnämndes G. till hedersdoktor i medicinska
fakulteten. Han har skrifvit åtskilliga uppsatser i
Vet.-akad:s "Öfversigt".
Goeze [göze]. 1. Johann Melchior G.,tysk teolog,
f. 1717 i Hamburg, d. 1786 som pastor derstädes,
uppträdde mycket skarpt mot flere bland samtidens
mera frisinnade skriftställare, företrädesvis mot
Göthe (med anledning af "Werthers leiden") och
Lessing (för dennes utgifvande af "Wolfenbüttler
fragmente"). Både Göthe och Lessing bemötte hans
anfall med gäckeri, den senare i sin "Antigoeze". –
2. Johann August Ephraim G., tysk prest och
naturforskare, den föregåendes broder, f. 1731,
d. 1793 såsom hofdiakon i Qvedlinburg, började
först vid 40 års ålder egna sig åt naturvetenskaperna
och gjorde deri sådana framsteg, att han snart
nämndes bland Tysklands framstående naturhistoriker
på den tiden. Bland hans lärda skrifter märkas
Entomologische beyträge zu des ritters Linné 12
ausgabe des natursystems (1777–83) och Versuch
einer naturgeschichte der eingeweidewürmer (1782),
med Nachtrag (1800). Genom flere folkskrifter bidrog
han kraftigt att skingra vidskepelse och fördomar.
Gog och Magog (troligen af samma stam som Pers. koh
och egentl. betydande berg och stort berg) äro i
bibeln förekommande namn på hedningarna och deras
furstar. Uti 1 Moseb. 10 k. 2 v. nämnes blott Magog
bland Jafets söner; hos Ezekiel (kap. 38 och 39)
talas om fursten "Gog som i Magogs land är". Enligt
denna profet skall G. i spetsen för hedningarnas
skaror norr ifrån "på yttersta tiden" infalla i
Palestina, men Jehovah skall krossa honom och hans
här, "kasta eld uppå Magog" samt låta Israels barn i
fred besitta sina fäders land. – Uti 1 Krön. 5 k. 4
v. är G. namn på Semajas son. – I Uppenb. sammanfattas
under benämningarna G. och Magog alla guds rikes
tillkommande fiender. – Medeltidens folk använde dessa
namn på ungrare m. fl. barbariska folk, som hemsökte
det kristna Europa. – I Koran samt i senare arabiska
och persiska skrifter nämnas alltid Jodsjudsj och
Madsjudsj (Gog och Magog) i förbindelse med hvarandra,
och den yttersta nordens bergstrakter äro, enligt
de orientaliska geograferna, deras hemvist. Den mot
barbarfolken byggda kaukasiska muren kallas ännu i
dag af folket för "Jodsjudsjs och Madsjudsjs vall".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
