Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gogol, Nikolaj Vasiljevitj - Gohatti (Gauhati) - Gohier, Louis Jérôme - Goijen, Jan van - Goito - Goître - Gojim - Goktsja - Golan - Goldast, Melchior - Goldau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gogol, Nikolaj Vasiljevitj, Rysslands
störste humoristiske skriftställare, föddes i
guvernem. Pultava d. 31 Mars 1809. Redan under
gymnasiitiden i Nesjin försökte G. sig såsom poet och
aktör samt vann bifall af en beundrande kamratkrets,
men när han, eggad deraf, 1829 offentligen uppträdde i
Petersburg, gick det honom illa. Debuten på teatern
misslyckades, och hans på lill-ryska munarten
utgifna skaldestycken mottogos med åtlöje. I harmen
deröfver reste han utomlands, men af brist på medel
tvangs han redan i Lybeck att vända om. Han fick
1830 anställning i ett af statsdepartementen,
men ledsnade snart på detta slags sysselsättning
och egnade sig åt lärarekallet (1831–34 var han
lärare vid "Patriotiska institutet" och 1834–35
professor i historia vid Petersburgs universitet)
samt skriftställen. Han öfvergaf visserligen sin
sträfvan för det lill-ryska målets upphöjelse till
skriftspråk, men hemtade ämnet för många af sina
yppersta arbeten från sin hembygd, hvars kosaksagor
närt hans barndoms fantasi. Utomordentligt bifall
väckte hans Vetjerá na chutorje bliz Dikanka
(1831; Aftnarna på arrendegården nära Dikanka –
rikskansleren Kotjubejs egendom), en rad friska
och originella målningar af lifvet i Lillryssland,
Mirgorod (1834), en samling berättelser, bland hvilka
kosakhistorien "Taras Bulba" utmärker sig för sin
skönhet, och Arabeski (1835; Arabesker). Det skimmer
af idealism och lekande fantasi, som utgjuter sig
öfver dessa hans skrifter, återfinnes ej i hans senare
arbeten, hvilka hafva en mera realistisk för att
icke säga pessimistisk anstrykning. Omslaget i hans
uppfattning skönjes tydligt i hans ryktbara lustspel
Revizor (1836; "Revisorn", sv. öfvers. af V. E. Öman,
1878), i hvilket framhållas den allmänna korruptionen
i Ryssland samt ämbetsmännens öfversitteri mot
underordnade och kryperi för maktegande. Stycket hade
en lysande framgång, trots häftigt motstånd från de
samhällslagers sida, som det gisslade. Ungefär samma
ämne som i "Revisorn" behandlas i G:s ofullbordade, af
honom sjelf som hans bästa betraktade verk Mertvyja
dusji (1842; Döda själar), en satirisk-komisk
tidsmålning af lifvet på landet med en mängd ryska
typer. 1836 lemnade G. Ryssland och vistades derefter
större delen af sitt lif utomlands, företrädesvis i
Rom. Ångrande sin förra literära verksamhet förföll
han till religionsgrubbel och mysticism. Hans
Ispovjed (Bikt) och Vybrannyja mjesta iz perepiski
s’druzjami (1846; Valda ställen ur brefvexling med
vänner) bilda en dyster motsats till spänstigheten
och humorn i hans föregående arbeten. 1848
vallfärdade han till Jerusalem och bosatte sig
sedan i Moskva, der han afled i Mars 1852. – Hans
"Samlade skrifter" utgåfvos 1842, 1856–57 och 1862.
J. Th. W.
Gohatti (Gauhati), Eng. Gowhatty, hufvudstad
i distriktet Kamrup, prov. Assam, kejsaredömet
Indien, vid venstra stranden af Brahmaputra. 11,492
innev. (1872). G. är den förnämsta handelsstaden i
Assam och var till 1874 hufvudstad i hela provinsen.
Gohier [gåié], Louis Jérôme, fransk statsman,
f. 1746, d. 1830, blef 1791 medlem af Lagstiftande
församlingen, hvarest han bekämpade förföljelsen mot
de edvägrande presterna. G. fick sedermera i uppdrag
att afgifva berättelse om de af Roland i Tuilerierna
upptäckta hemliga papperen. 1799 blef han en af de
fem direktorerna i stället för Treilhard. hvars val
ogillades af oppositionen inom representationen,
och motarbetade, liksom Moulins, Sieyès’ planer
att omstörta direktorialförfattningen. Såsom
president i Direktorium protesterade G. emot
statskuppen d. 18–19 Brumaire år VIII (9–10
Nov. 1799). Af den nya styrelsen mottog han dock 1801
generalkonsulsbefattningen i Holland. 1825 utkommo
G:s memoarer.
Goijen [gåjen], Jan van. Se Goyen.
Goito, stor by i norra Italien, prov. Mantua, vid
högra stranden af Mincio. 5,274 innev, i hela kommunen
(1871). Den 8 April 1848 vunno piemontesarna en seger
derstädes öfver österrikarna.
Goître [gåatr], Fr. (af Lat. guttur, strupe). Se
Exophthalmos och Struma.
Gojim (Hebr., plur. af goj, folk) kallas i
G. test. med ett gemensamt namn alla folk utom
det israelitiska. Ordet återgifves i den svenska
bibelöfversättningen med "hedningar", men afser
icke – såsom det svenska ordet – arten af dessa
folks gudsdyrkan, utan endast att de ej tillhörde
Jehovahs förbundsfolk. Melkisedek (1 Moseb. 14:
18–20), Nebukadnesar (Daniel 4: 31–34), Cyrus (Es. 44:
28 och 45: 5), innevånarna i Ninive (Jonas 3: 5–9),
Job m. fl. – ehuru hörande till gojim – framställas
i G. test. såsom dyrkare af Jehovah. Judiske
skriftställare under medeltiden räknade de kristna och
muhammedanska folken till gojim, utan att dermed vilja
beteckna dem såsom afgudadyrkare. På ett par ställen
i G. test. (1 Moseb. 14: 1 och Josua b. 12: 23),
der jämte andra utländska konungar nämnes en konung
öfver gojim, tyckes med detta namn förstås något
samhälle, bestående af en blandning af flere folk.
A. F. Å.
Goktsja (Arm. Sevanga), största insjön i Kaukasus,
belägen i norra delen af ryska guvern. Erivan på
1,932 m. höjd öfver hafvet. Areal 1,393 qvkm. Sjön
har aflopp genom Sanga, som flyter förbi Erivan till
Aras. I dess fiskrika, svartblå vatten hafva i nyare
tid påträffats lemningar af pålbyggnader.
Golan, en levitstad i Palestina, ö. om Jordan, var en
betydande stad, som gaf namn åt landskapet Gaulanitis
(den nuv. slätten Dsjaulan).
Goldast, Melchior, schweizisk historieskrifvare,
f. 1578, d. 1635, tillhörde en adlig, men ruinerad
familj samt lefde i ständig fattigdom. Hans
många arbeten äro skrifna på latin eller tyska och
utmärka sig för stor lärdom, ehuru de ej alltid äro
tillförlitliga. De förnämsta äro Scriptores rerum
Svevicarum (1604), Scriptores rerum Alemannicarum
(1606), Sibylla Francica (s. å.), Collectio
consuetudinum et legum imperialium (1613).
Goldau, by i schweiziska kantonen Schwyz, i dalen
mellan Rigi och Rossberg. Jämte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
