- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1415-1416

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gottsched ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

originalitet ställde sig i opposition mot denne mästares
akademiska ideal. G. visade sig först på sitt rätta
fält, då han fick uppdrag att utföra färglagda
kartonger för gobelinfabriken S:ta Barbara i
Madrid. I stället för gudar och heroer hade han
den djerfheten att skildra scener och fester ur
folklifvet, i hvilka den tidens Spanien utvecklade
sitt egendomliga väsende, och allmänheten,
som var trött vid mytologien, helsade denna nya
bildverld med bifall. G., som dermed grundlade
sitt rykte såsom skildrare af spanskt folklif,
behandlade sedan liknande ämnen i otaliga, större
och mindre genrebilder, hvilka uteslutande befinna
sig i enskild ego. Han arbetade snabbt och oroligt,
och hans taflor göra derför mera intryck af skisser
än af utförda målningar. Lyckligast var han som
porträttmålare, om han också ej förtjenar kallas
1700-talets Velasquez. Ett bland hans mest lefvande
porträtt är en bild af Karl IV till häst, i Madrids
museum. Allt detta förskaffade honom ära och kunglig
gunst, och han var äfven en af de mest framstående
kavaljererna vid det lättsinniga hofvet, hvilket ej
hindrade honom att vexla öfvertygelser i enlighet med
politikens skiftningar. – Sin egentliga originalitet
visade G. i en mängd raderingar, i hvilka han äfven
i tekniskt hänseende visar sig vara en mästare genom
förmågan att raskt och utan närmare utförande af
detaljerna återgifva ett uttryck, en åtbörd, en
handling. Mest bekanta bland dessa arbeteri äro hans
Caprichos, ett slags pasquill på sociala, politiska
och religiösa förhållanden, ungefär i samma anda som
Hogarths teckningar, men mera subjektiva, skarpa
och skärande, samt dessutom vildt fantastiska och
djupt skeptiska i allt, som rör religionen. G. var
inom Spanien representant för den revolterande anda,
som störtade 1700-talets murkna kultur och till sist
bröt ut i franska revolutionen. Han tillbragte ock
sina sista lefnadsår i Frankrike och dog i Bordeaux
1828. C. R. N.

Goyaz. 1. Provins i det inre af Brasilien, omgifven
af prov. Matto Grosso, Grão Pará, Maranhão, Bahia
och Minas Geraes. Arealen 747,311 qvkm. 160,395
innev. (1872), deraf 10,652 slafvar. Landet
är en högslätt, bevuxen med gräs och småskog
(s. k. campos och catingas), och genomströmmas i
nästan hela sin längd af Tocantins, med hvilken den
på vestra gränsen flytande Araguaya l. Rio Grande
förenar sig. Södra gränsen bildas af Paranahyba,
en biflod till Paraná. De flesta nybyggen
ligga vid floderna. Åkerbruket är obetydligt,
och sedan inkomsten af de fordom rika guld- och
diamantfälten numera nästan upphört, har landet allt
mer råkat i förfall. Provinsen har sitt namn af goya
(guayazes), en nu utgången indianstam, som liksom
de i provinsen ännu boende chavantes och charentes
hörde till de s. k. gez-indianerna. Den första
kolonien anlades 1726. – 2. (Fordom Villa Bõa de
G.
) Hufvudstad i nämnda provins, vid den guldförande
Vermelho, ett tillflöde till Araguaya. Omkr. 8,000
innev. Biskopssäte.

Goyen l. Goijen [gojen], Jan Josefszoon van,
nederländsk landskapsmålare, född i Leiden 1596,
gjorde vid 19 års ålder en resa i

Frankrike för att studera landskapsmåleriet
och fick derefter tillfälle att hos en ansedd
målare i Haarlem, Esaias van de Velde, utveckla
sin förmåga. Han gjorde derunder stora framsteg
och var inom kort en eftersökt konstnär. Död i
Haag 1656. – Det nederländska landskapsmåleriet
hade förut hufvudsakligen varit idealiserande och
hållit sig till sydländska former samt derigenom ej
kunnat gå fritt från en viss konventionalism. Med
1600-talets inbrott började en ny riktning framträda,
hvilken natursant och anspråkslöst höll sig till
hemlandets enkla och formfattiga natur, der man icke
hade tillfälle till några briljanta effekter och alla
idealistiska biafsigter voro främmande. G. är en af
de förste mästarna i denna riktning, således en bland
grundläggarna af det moderna landskapsmåleriet. Hans
taflor äro oftast enkla till kompositionen och bilda
en afgjord motsats både mot de äldre nederländarnas
landskap och äfven mot de samtidigt uti Italien
arbetande målarnas. Öde sandmarker, torftiga kullar,
gråmulen himmel förläna G:s taflor en viss melankolisk
enformighet, och detta intryck stärkes än mera deraf
att allt är måladt i en enda gråaktig ton, på hvilken
man lätt igenkänner hans taflor, likasom ock på den
flyktighet, hvarmed han utförde dessa sina slätter,
med kanaler och kojor, eller hafskuster, med förfallna
sjöfästen. Hans verk finnas i de flesta samlingar,
framstående bilder i Berlin, München och Louvre. I
Sveriges nationalmuseum finnas fyra taflor af G.,
alla målade på trä, såsom förhållandet vanligen är
med hans arbeten. C. R. N.

Gozlan [gåslang], Léon, fransk författare,
f. i Marseille 1803, fick 1828 anställning i en
bokhandel i Paris och började kort derefter försöka
sig såsom medarbetare i "Figaro", "Corsaire"
m. fl. tidningar. Hans arbeten utgöras af romaner,
noveller och teaterstycken, hvilka nästan alla utmärka
sig genom en viss ironi och en något öfverlastad
stil. Död 1866. – Bland hans romaner må nämnas:
Le notaire de Chantilly (1836), Le médecin du Pecq
(1839), Le plus beau rêve d’un millionaire (1841),
Les nuits du Père-Lachaise (1846), La comédie et les
comédiens
(1853), La famille de Lambert (1856); bland
teaterstyckena: La main droite et la main gauche
(1843), Une tempête dans un verre d’eau (1846),
Trois rois, trois dames (1847; "Tre kungar, tre
damer", 1848), La queue du chien d’Alcibiade (1849;
"Alcibiades’ hund", 1852), Le coucher d’une étoile
(1851; "Stjernan mellan molnen", 1852), Dieu merci! Le
couvert est mis
(1851; "Gud vare lof, bordet är
dukadt", 1854), Le gâteau des reines (1855; "Maria
Leczinska", 1856), La pluie et le beau temps (1861;
"Regn och solsken", 1862).

1. Gozzi, Gasparo, grefve, italiensk författare,
f. i Venezia 1713, d. 1786, var någon tid direktör
vid San-Angelo-teatern i nämnda stad och beklädde
sedermera censorsämbetet derstädes. 1778 gjorde han
ett sjelfmordsförsök, men räddades. G. författade
åtskilliga dramatiska arbeten, hvilka ej vunno stort
bifall, men väckte dess mer uppseende genom sina
moraliska och kritiska afhandlingar samt genom sin
"Gazzetta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0714.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free