- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1417-1418

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gozzi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

veneta" (från 1760), i hvilken han sjelf skref nästan
alla uppsatserna. Snart gällde han såsom Italiens
ypperste kritiker och elegantaste stilist. Hans
Giudizio degli antichi poeti sopra la moderna censura
di Dante
(1758) är ett mönster i fråga om djup,
skärpa och opartiskhet i omdömet. Från 1761 utgaf
han den förträffliga tidskriften "Osservatore
veneto periodico" (med Addisons "Spectator" till
förebild), hvilken utmärker sig för ett gediget
sedligt innehåll, fin satir och klassisk stil. Af
hans öfriga arbeten märkas Il mondo morale (1760),
en samling smärre uppsatser, hans Lettere famigliari
(1755), diktsamlingen Sermoni och det didaktiska
arbetet Il trionfo dell’ umiltà. Hans Opere hafva flere
gånger blifvit utgifna. – G:s maka, Luisa Bergalli,
skref åtskilliga musikaliska dramer samt öfversatte
franska och latinska teaterstycken.

2. Gozzi, Carlo, den förres broder, grefve, italiensk
lustspelsförfattare, f. i Venezia 1722, d. 1806,
tillbragte tre år af sin ungdom i krigstjenst,
men sysselsatte sig för öfrigt hufvudsakligen
med literärt arbete. Redan mycket tidigt skref han
burleska dikter på den toscariska dialekten. Sedermera
författade han åtskilliga satiriska stycken, med
hvilka han företrädesvis vände sig mot abbé Chiari
och Goldoni, mot hvilka han försvarade den gamla
commedia dell’ arte med dess nationella typer. G. var
en bland de verksammaste medlemmarna i "Società de’
Granelleschi", hvars uppgift var att med hånets och
satirens vapen förfölja smaklösheten i den samtida
italienska literaturen. 1757 väckte han stort
uppseende med sitt arbete Tartana degli influssi
per l’anno bisestile,
hvilket inledde honom i en
strid med Goldoni. 1761 utgaf han lustspelet Fiaba
dell’ amore delle tre melarance,
en dramatisering
af den venezianska sagan om de tre pomeranserna,
och skapade derigenom ett nytt slags lustspel,
de s. k. "fiabe dramatiche", hvilka dock ej länge
bibehöllo sig i publikens ynnest. G. författade
flere sådana dramatiska sagor, och en bland dem
gjordes af Schiller till föremål för bearbetning på
tyska. Sedermera skref han regelrätta stycken, med
Calderon såsom mönster, bl. a Metafisico. Hans komiska
epopé Marfisa är likaledes förtjent att nämnas. 1792
utgaf han sjelf sina samlade skrifter. Jfr F. Horn,
"Ueber Gozzis dramatische poesie" (1803).

Gozzo (Gozo), britisk ö i Medelhafvet, nordvest
om Malta. Arealen 94 qvkm. Omkr. 17,400 innev.,
jämte den närliggande ön Comino. Ön är bergig, men
fruktbar och väl odlad. Hufvudort är Rabato. Den
britiska garnisonen är förlagd i fästet Chambray
l. Castello del G.

Gozzoli, Benozzo, egentligen B. di Lese, italiensk
målare af florentinska skolan, f. 1424, d. 1498, var
lärjunge till Fra Angelico da Fiesole, såsom hvars
medhjelpare han var sysselsatt i Orvieto 1447–49. G:s
första kända sjelfständiga verk utfördes för den
lilla staden Montefalco och bestodo i en för kyrkan
S. Fortunato 1450 målad fasadfresk samt en altarbild,
Marias himmelsfärd (nu i Lateranens galleri). 1452
fullbordade han i S. Francesco i samma stad en

freskcykel ur Franciscus-legenden m. m., och
han dröjde der i trakten flere år, ty en madonna
i Perugia är daterad 1456. Kort derefter, 1459,
var G. i Florens, der han på uppdrag af Piero de’
Medici utförde fresker i kapellet i Pal. Medici,
sedermera Riccardi. Dessa bilder öfverträffa i
uppfattningens finhet allt, hvad G. för öfrigt
målat, och höra dessutom till de bäst bibehållna
fresker uti Italien. 1464 fick han tillfälle att i
S. Gemignano utföra en votivfresk i S. Agostino med
anledning af pesten samt 1465 tre rader förträffliga
bilder ur S. Augustinus’ historia. Ett af G:s största
arbeten är en freskcykel, i Camposanto i Pisa, utförd
1468–84 (22 stora väggmålningar, med scener ur Gamla
testamentet). I dessa bilder utgör det genreartade
en starkt integrerande del, som på ett hjertligt
och intagande, stundom äfven kostligt sätt tilltalar
åskådaren, t. ex. i Noachs historia framställningen
af vinskörden. Dessutom inblandas i dessa skildringar
öfverallt renaissance-arkitektur och minnen från Roms
fornverld, hvarjämte Toscanas leende natur bestått
bakgrunden i dem. – G. är en älskvärd och gladlynt
konstnär, ehuru något vidlyftig i sina idylliska
skildringar. Fullt sjelfständig är han icke, ty
han stöder sig gerna, när han kan, på andras idéer, i
synnerhet på Ghibertis kompositioner i hufvudportarna
till Baptisterium i Florens. För öfrigt var äfven G:s
formkännedom otillräcklig; man ser, att han utgått ur
Fiesoles skola, som uppfattade menniskokroppen icke
efter omedelbart studium af naturen, utan efter ett
gifvet schema. C. R. N.

Graaf [graf], Regnier de, holländsk anatom, f. 1641,
studerade medicin i Leiden och praktiserade sedan i
Paris och Delft, der han dog 1673. År 1664 utgaf han
ett arbete, De natura et usu succi pancreatlci,
hvilket, ehuru behäftadt med väsentliga fel,
förskaffade honom stort anseende. Han gjorde
stora tjenster åt anatomien genom uppfinningen af
blodkärlsinjektioner samt genom sina undersökningar
öfver generationsorganen hos bägge könen, men
invecklades genom dessa forskningar i en häftig
polemik med sin landsman Svammerdam. Bland annat fann
G. i äggstocken de efter honom uppkallade folliklar
(se Graafska folliklar), i hvilka däggdjursäggen
innehållas. Hans Opera omnia utkommo 1677–78 (ny
uppl. 1705).

Graafska folliklar, anat., de efter anatomen Graaf
uppkallade små blåsor i däggdjurens äggstockar,
som innehålla äggen. De utgöras af en rikligt
med blodkärl försedd hinna, som på sin inre sida
klädes af ett dubbelt cell-lager och innesluter
en ägghvitehaltig vätska. På ett ställe, oftast i
blåsans botten, framträder detta cell-lager i rikare
utveckling och framspringer såsom en liten upphöjning
i blåsan (discus proligerus). Der är sjelfva ägget
inbäddadt. Så länge folliklarna ej äro större än 1
mm., ligga de vanligtvis tämligen djupt i äggstocken;
men ju större de blifva (d. v. s. ju mera vätska
samlas i dem), dess mera närma de sig äggstockens
yta och nå slutligen öfver henne. Samtidigt blifva
blodkärlen allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0715.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free