Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Greigh, Samuil Karlovitj - Grein, Christian Wilhelm Michael - Greisdalen, en n. om staden Veile (i Jylland) belägen dal - Greiz, hufvudstad i furstendömet Reuss-Greiz - Grekiska arkipelagen. Se Egeiska hafvet - Grekiska elden, brinnande vätska - Grekiska filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hamnen i Kronstadt, då 1788 kriget med Sverige
utbröt. Han skar deri nya lagrar, i det förbittrade,
ehuru icke afgörande slaget vid Högland (d. 17
Juli 1788), der han på skeppet "Rostislav" angrep
svenske storamiralen hertig Karls skepp, men sårades
under den häftiga drabbningen, som varade till sent
på qvällen. "Aldrig", sade G., "har jag sett en
hetare strid". Blessyren var lätt, men G:s krafter
uttömdes snart till följd af hans föregående oerhörda
ansträngningar, och han afled d. 27 Okt. 1788 ombord å
"Rostislav" vid Reval. Vid underrättelsen om hans död
rördes kejsarinnan Katarina II till tårar och utbrast:
"Det är en stor förlust, en förlust för staten". Hon
lät på hans graf i Reval uppsätta en minnesvård af
svart marmor. G. skildrade tåget till Tsjesme och
efterlemnade en journal öfver ryska flottans rörelser
under 1788 års krig. – En sonsons son till G. är
Samuil Alexejevitj G., som varit rysk finansminister
och f. n. (1882) är ledamot i rikskonseljen.
J. G.
Grein, Christian Wilhelm Michael, tysk språkforskare,
f. 1825, utnämndes 1859 till bibliotekarie i
Marburg och 1865 till arkivarie i Kassel, hvarifrån
han med arkivet flyttade till Marburg, der han
blef professor 1873. Död 1877. G:s tid upptogs
hufvudsakligen af studier öfver angelsachsiska
språket och literaturen. Hans förnämsta arbeten äro:
Bibliothek der angelsächsischen poesie (1857–64),
kritiska upplagor af "Hildebrandslied" (1858) och
"Beowulf" (1867), Die quellen des Heliand (1869) och
Das gothische verbum (1872). Efter hans död har hans
Angelsächsische grammatik utgifvits af R. Wülcker
(1880).
Greisdalen, en n. om staden Veile (i Jylland) belägen
dal, en af de vackraste i Danmark. G. omgifves
på bägge sidor af skogbeklädda höjder, hvilka äro
genom tvärdalar afskurna liksom i bastioner. Den
genomflytes af Greismölleån, hvilkens vatten
bidrager till att drifva klädesfabriken Greismölle.
E. Ebg.
Greiz, hufvudstad i furstendömet Reuss-Greiz,
vid Weisse Elster. 15,061 innev. (1880). Liflig
väfnadsindustri. Staden är sannolikt af slaviskt
ursprung. Från 12:te årh. styrdes den af fogdar,
kom 1236 till Gera och 1550 till den yngre linien af
huset Plauen.
Grekiska arkipelagen. Se Egeiska hafvet.
Grekiska elden, en af Kallinikos från Heliopolis
i 7:de årh. e. Kr. uppfunnen brinnande vätska,
hvars sammansättning ej är känd, men hvars
hufvudbeståndsdelar antagligen utgjordes af nafta,
beck och svafvel. Elden nyttjades med framgång
af grekerna vid försvaret af Konstantinopel mot
sarasenernas flotta 678 samt sedermera ofta under
medeltiden. Den utkastades med stor precision
genom koppartuber medelst i fartygsbogen placerade
sifoner samt, i strid på nära håll, äfven medelst
handsifoner. På längre afstånd spreds elden genom
pilar, doppade i den farliga vätskan. Den förfärliga
verkan af den grekiska elden, som antändes i samma
ögonblick den utsattes för luftens åverkan och enligt
historieskrifvares utsago endast kunde släckas med
ättika eller sand, ökades dessutom
af den tjocka rök och qväfvande stank den
utbredde. I 12:te årh. infördes den grekiska elden
till England. När krutet uppfanns, kom den ur
bruk, såsom det uppgifves, emedan hemligheten af
dess sammansättning vid denna tid gick förlorad.
O. E. G. N.
Grekiska filosofien. Grekiska folkets rika begåfning
och lefvande intresse för allt menskligt, dess
frihet från hvarje dogmatisk religionslära och från
en herskande prestkast m. m. gåfvo tidigt anledning
till filosoferande. I de s. k. teogonierna, i det
betydelsefulla lagstiftningsarbetet inom nästan
alla Greklands stater, i den skarpa reflexion
på det menskliga lifvets förhållanden, som
framträdde med "de sju vise", m. m. spåras redan
förberedelserna till en filosofi. Men först med
Thales (i 7:de årh. f. Kr.) tog filosofien egentligen
sin begynnelse. Hennes historiska utveckling eger
vida mer än den modernas en typisk karakter. Det
hela företer bilden af ett regelmässigt, af inre
nödvändighet ledt fortgående från lägre till högre
former, tills höjdpunkten nås, och man varsnar
problem, hvilkas lösning ej var möjlig för menniskor,
inskränkta till den personliga lifserfarenhet, som var
bestämd åt antikens folk. Då inträder en återgång,
lika regelmässig som framåtgåendet varit. Orsaken
dertill var tydligen i väsentlig mån den att grekerna
på det filosofiska området saknade alla föregångare
samt att deras filosofi föga eller intet påverkades
af deras positiva religionslära. Också skydde greken
ej att draga konseqvenser ur gifna förutsättningar,
äfven om de blefvo rent paradoxa. Detta allt förlänar
åt studiet af Hellas’ spekulation för alla tider ett
stort intresse och en stor vigt samt gifver detsamma
särskildt ett oskattbart pedagogiskt värde. – Den
grekiska filosofiens ställning till bildningen i
allmänhet var intimare än den modernas. För greken
var hans filosofiska åsigt i egentlig mening hans
personliga lifsåskådning. Vetenskapens ställning till
lifvet var i Grekland ej så sjelfständig som i det
moderna Europa. Också menade man der åtminstone ofta
med filosofi ej blott lära, utan äfven lif. Till den
populära religionsläran deremot intog filosofien hos
grekerna en vida mer isolerad ställning än fallet är
hos de kristna folken. Dels förhöll sig filosofien
likgiltig gent emot myterna, dels trädde hon mot
dem i bestämd opposition (eleatismen), dels kunde
äfven hennes ställning till dem vara till en viss
grad vänskaplig. Hon sökte då än omtyda myterna
till symboliska uttryck för de sanningar hon sjelf
ville inskärpa, och till hvilka hon på helt annan
väg kommit (stoikerna), än förhöll hon sig kritiskt
till dem och upptog det, som öfverensstämde med
hennes egen verldsåsigt, men förkastade det deremot
stridande (Platon). Ingen filosofisk åsigt var
deremot af denna religionslära i egentlig mening
påverkad. Hufvudfrågan för greken var: "hvad är
universum (to pan)?" I början fattades detta så,
att uppgiften blef att söka ett urämne, ur hvilket
allt ytterst skulle hafva uppkommit. Sedermera fann
man, att förklaringen måste sökas ur det konstant och
evigt varande, och om detta lärde Platon, att det är
andligt och osinligt, en verld af idéer. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
