Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många år söndersleto den olyckliga staden. Räddaren
ur denna nöd blef Solon, hvilken år 594 valdes
till arkont och derjämte erhöll uppdraget
att gifva staten nya lagar. Efter att genom en
tillfällig lag (seisachtheia, "skuldafkastning")
hafva afhjelpt den mest tryckande nöden skred han
till författningens fullständiga ombildning. Han
upphäfde alla bördsprivilegier och lade till grund
för sitt nya statsskick en på förmögenhetsgrad
hvilande klassindelning ("timokrati"), hvarigenom
de förmögnare klasserna å ena sidan bibehöllo mesta
inflytande, men å andra sidan äfven hårdast drabbades
af skattebördor och värnpligt. Ehuru väl afpassade
efter dåvarande förhållanden, förmådde dessa lagar
dock icke åvägabringa en fullständig försoning mellan
de stridiga intressena, och ej långt efter deras
antagande utbröt å nyo i full låga fejden mellan
de politiska partierna, hvilka uppträdde under
namn af "pedieer" (slättbor), representerande den
strängt reaktionära eller konservativa riktningen,
"paralier" (kustbor), den handels- och sjöfartsidkande
befolkningen, representerande det moderata, och
"diakrier" (högländare), de fattiga bergsborna,
representerande det radikala partiet. I spetsen
för det sistnämnda lyckades Peisistratos, en
slägting till Solon, att tillskansa sig enväldet
(560 f. Kr.), hvilket sedermera gick i arf till
hans söner Hipparchos och Hippias och med tvänne
afbrott egde bestånd till år 510, då det störtades
med tillhjelp af spartanerna. Ett försök af den
mäktige adelschefen Isagoras att med utländsk hjelp
återupprätta den gamla adelsrepubliken omintetgjordes
genom borgerskapets tappra motstånd, och i stället
genomfördes af Kleisthenes en statshvälfning i
demokratisk riktning, hvilken sedermera under Athens
hela sjelfständighetstid fullföljdes ända till sina
yttersta konseqvenser.
Från perserkrigens början till peloponnesiska
krigets slut (500–404 f. Kr.). Redan under ett halft
århundrade hade de grekiska städerna på Mindre Asiens
kust, ehuru motsträfvigt, måst erkänna perserkonungens
öfverhöghet och till honom betala skatt. I de flesta
af dem fördes styrelsen af envåldsherskare, hvilka
i sjelfva verket voro storkonungens vasaller och
hos honom hade det säkraste stödet för sin makt. En
bland dessa, Aristagoras i Miletos, önskade göra sig
oberoende af perserna; och sedan han af athenarna
lyckats utverka väpnadt understöd (hvarom han
förgäfves hade anropat Sparta), företog han i
förening med öfriga joniska städer ett krigståg,
hvarmed dock intet vidare uträttades än uppbrännandet
af Sardes, den persiske ståthållarens säte (499
f. Kr.). Förgrymmad öfver denna våldsbragd, nöjde
sig konung Darius icke med att tukta de upproriska
städerna i Jonien, hvilka i sjöslaget vid Lade (494)
ledo ett afgörande nederlag, som hade Miletos’
förstöring till följd, utan beslöt att utsträcka
sin hämd äfven till det egentliga G. Visserligen
förolyckades den första expeditionen, under
Mardonios’ befäl (493), men inom kort landade en
ny väldig här, under Datis och Artafernes,
på Attikas kust. Förskräckelsen bland grekerna var
allmän. Athenarna ensamma, understödda af 1,000
innevånare
från Plataiai (Platee), ryckte den mångdubbel
öfverlägsne fienden till mötes, utan att afbida de
hjelptrupper, hvilka det på Athens uppblomstrande
makt afundsjuka Sparta dröjde med att afsända,
och tillkämpade sig under Miltiades’ ledning
den glänsande segern vid Marathon (490). G. var för
den gången räddadt. Man viste dock, att persiske
konungen gjorde de väldigaste tillrustningar för
att hämnas den lidna skymfen, och då kriget mot
perserna alltid måste till stor del blifva ett
sjökrig, beslöto athenarna, på Themistokles’
inrådan, att för framtiden i synnerhet vinnlägga
sig om upprättandet af en stark sjömakt. Xerxes,
åt hvilken Darius lemnat i arf sina planer på G:s
underkufvande, anryckte (480) med en tallös härsmakt
både till lands och sjös, och vid denna öfverhängande
fara sammanslöto sig grekerna till ett gemensamt
nationalförsvar, hvarvid "hegemonien", eller högsta
ledningen af krigsoperationerna, anförtroddes åt
Sparta, G:s förnämsta militärstat. En
förbundshär under befäl af den spartanske konungen Leonidas
afsändes till passet vid Thermopylai för att
hindra fiendens vidare framträngande, men denna plan
omintetgjordes genom Efialtes förräderi. Leonidas och
hans 300 spartiater funno en ärofull död, och hela
mellersta G. öfversvämmades af fienderna. Äfven den
förenade flottan, som under befäl af Themistokles och
spartanen Eurybiades icke utan framgång sammandrabbat
med den persiska utanför Artemision (på Eubeas
norra udde), drog sig vid denna underrättelse
tillbaka, och athenarna utrymde på Themistokles’
råd sin stad för att sjelfve söka en tillflykt på
Salamis och i Trezen. Vankelmod och oenighet mellan
de grekiska staterna började redan göra sig gällande,
och spartanerna yrkade på försvarets inskränkande
till Peloponnesos. Endast genom list lyckades
Themistokles att tvinga grekerna till en afgörande
drabbning i det trånga farvattnet mellan Salamis
och det attiska fastlandet, i hvilken Xerxes från
sin på Attikas strand uppförda tron fick bevittna
sin flottas fullständiga nederlag. Kort derefter
återvände han till Asien, men qvarlemnade i norra
G. Mardonios med en utvald här af 300,000 man för
att verkställa landets underkufvande. Slaget vid
Plataiai i Beotien (479) och den persiska flottans
samtidiga förstöring vid Mykale fullbordade G:s
befrielse. Närmaste följden af dessa lysande segrar
var förverkligandet af Themistokles’ stora plan:
Athens utveckling till G:s förnämsta sjömakt i spetsen
för ett talrikt vapenförbund l. "symmachi", hvars
medlemmar efter hand nedsjönko till skattskyldige
undersåtar, på samma gång som Sparta, hufvudsakligen
genom konung Pausanias’ öfvermodiga beteende,
förlorade en stor del af sina bundsförvandter. På
sådant sätt grundlades mellan G:s båda hufvudstater
det spända förhållande, hvilket slutligen inom hela
G. tände inbördeskrigets låga. Tills vidare togos
dock de grekiska staternas och i synnerhet Athens
krafter i anspråk af det numera till de asiatiska
farvattnen förlagda kriget mot perserna, hvilket
efter Themistokles’ landsförvisning med framgång
fortsattes, i synnerhet af Kimon (Cimon),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
