Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segraren vid Evrymedon (i Pamfylien, 466) och vid
Salamis (på Cypern, 449). Under tiden hade mellan
Athen och dess bundsförvandter Tessalien, Argos och
Megara å ena sidan samt Korint, Egina och Epidavros
på den andra utbrutit fejder, i hvilka äfven Sparta
mer eller mindre uppenbart deltog. Då slutligen en
spartansk krigshär inryckte i mellersta G., kom det
till drabbning vid Tanagra (i Beotien, 457),
der athenarna ledo ett nederlag, som dock icke
medförde några vidare följder, emedan Sparta var för
mycket upptaget af ett farligt uppror i Messenien,
det s. k. tredje messeniska kriget (464–455 f. Kr.),
för att vilja inlåta sig på något nytt allvarsamt
krig. Athenarnas förlust vid Tanagra ersattes snart
genom Beotiens och Eginas underkufvande (456) och
den attiska flottans härjningar på Peloponnesos’
kuster, hvarvid äfven Gytheion, Spartas hamnstad,
uppbrändes. År 450 afslöts, på Kimons bemedling,
ett femårigt stillestånd, men redan 448 uppstodo
nya förvecklingar i sammanhang med det s. k. heliga
kriget, i hvilket Athen tog parti för fokierna
och Sparta för Delfoi. Beotierna reste sig och
tillfogade athenarna ett känbart nederlag vid
Koroneia (447). Äfven Megara och Eubea afföllo,
och spartanerna ryckte in i Attika, men förmåddes af
Perikles, som vid denna tid ledde Athens politik, att
ingå ett trettioårigt stillestånd (445). Redan fjorton
år senare utbröt dock det ryktbara peloponnesiska
kriget (431–404 f. Kr.), hvilket under lång tid delade
hela G. i två fientliga härläger. Närmaste anledningen
gåfvo några misshälligheter med korintierna, hvilka
på den peloponnesiska förbundsdagen i Sparta (432)
anklagade Athen för fredsbrott och genomdrefvo
en krigsförklaring. Den af Perikles under de två
första åren följda planen var att undvika hvarje
hufvuddrabbning med spartanernas öfverlägsna
landmakt, men att i stället med flottan härja
deras kuster och bringa deras bundsförvandter
till affall. De fördelar, hvilka på sådant sätt
vunnos, uppvägdes dock mer än till fullo genom
den fruktansvärda pest, som utbröt bland den inom
Athens murar sammanpackade befolkningen och äfven
bortryckte Perikles (429 f. Kr.). Kriget fortsattes
under de följande åren med vexlande framgång och
med den gränslösaste förbittring. Då athenarna
(425) lyckats på Sfakteria (vid Messeniens kust)
innesluta och tillfångataga ett antal spartiater
af de förnämsta familjerna, hade de kunnat erhålla
en förmånlig fred; men denna omintetgjordes af den
mäktige och stortalige demagogen Kleon, som vid
denna tid stod i spetsen för krigspartiet i Athen. Den
attiske fältherren Nikias’ expedition mot Korint och
Megara misslyckades, försöket att å nyo kufva Beotien
slöts med det blodiga nederlaget vid Delion (424),
och spartanernas utmärkte fältherre Brasidas gjorde
athenarna ett känbart afbräck genom att angripa deras
besittningar på Egeiska hafvets norra kust. Efter
ett nytt nederlag vid Amfipolis (422), der både
Kleon och Brasidas stupade, ingicks (421) på Nikias’
bemedling en fred för femtio år, den s. k. Nikias’
fred. Denna fred blef dock af kort varaktighet.
Redan de i densamma uppställda vilkoren framkallade nya
förvecklingar, och den talangfulle, men karakterslöse
Alkibiades, som vid denna tid egde stort inflytande
i Athen, sträfvade på allt sätt för krigets
förnyande. För sådant ändamål åvägabragte han ett
separatförbund med Argos och Arkadien, hvilket dock
sprängdes genom spartanernas seger öfver argiverna
vid Mantineia (418). Hufvudsakligen på Alkibiades’
inrådan läto athenarna äfven förmå sig att efterkomma
en af staden Egesta på Sicilien framställd begäran om
hjelp mot Syrakusa och Selinus samt att utrusta den
ödesdigra expeditionen till Sicilien (415), hvilken
inom tre år uttömde Athens tillgångar och förskaffade
Sparta en afgjord öfvervigt äfven till sjös. Under
dessa motgångar rasade i Athen med hejdlös förbittring
striden mellan folket och det oligarkiska partiet,
hvilket för en kort tid vann öfvervigten och upphäfde
den demokratiska författningen (411). Med folkväldets
förnyande och återkallandet af Alkibiades, hvilken
såsom anklagad för religionsbrott och invecklad i
den ryktbara hermakopidprocessen (se d. o.) hade
gått öfver till spartanerna, syntes krigslyckan å
nyo vilja vända sig till Athens fördel. Tre glänsande
sjösegrar vid Kynossema, Abydos och Kyzikos (411–408)
hade till följd att Byzantion, Chalcedon och de
flesta städer på Traciens kust återvunnos. Men redan
407 afsattes Alkibiades åter från befälet, och dermed
var lyckan viken från athenarna. Väl tillkämpade de
sig under Konon en blodig seger vid Arginusiska öarna
(406), men det afgörande nederlaget vid Aigospotamoi
(Aegospotamos, 405) omintetgjorde deras sista
hopp. Öfvergifvet af alla bundsförvandter och förrådt
af det oligarkiska partiet, måste det olyckliga Athen
gifva sig åt den spartanske befälhafvaren Lysandros
(404). Dess fästningsverk nedrefvos vid flöjtmusik,
flottan utlemnades till spartanerna, och såsom Spartas
tvungna bundsförvandt erhöll det en oligarkisk
styrelse, känd under namn af de trettio tyrannerna
(404–403).
Från peloponnesiska krigets slut till slaget vid
Chaironeia (404–338 f. Kr.). Kriget hade slutat med
Athens krossande, och Sparta var nu den herskande
staten i G. Men äfven för det segrande Sparta
hade striden varit förderflig. Dess inre kraft
var bruten genom sedernas förfall; och det brutala
våld, hvarmed det i det yttre sökte upprätthålla sin
maktställning, var blott alltför mycket egnadt att hos
de underkufvade framkalla ett förtviflans motstånd. I
Athen störtades redan 403 af Thrasybulos de "trettio
tyrannernas" skräckvälde, och den demokratiska
författningen återställdes. Samtidigt med att
spartanerna återupptogo kriget i Asien mot
perserkonungen bildade sig mellan Athen, Thebe,
Korint och Argos en mot Sparta riktad koalition,
hvilken ledde till det s. k. korintiska kriget
(395–387). Visserligen omintetgjordes följderna
af Thebes seger vid Haliartos (395) och af Konons
sjöseger vid Knidos (394) genom den från Asien
återkallade spartanske konungen Agesilaos’ seger vid
Koroneia (394), men redan följande år kom Konon med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
