Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grey ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om han sjelfmant infann sig vid tinget och erbjöd
sig att med böter försona målseganden. Lejden
medförde både den förmånen att den anklagade kunde
i trygghet för målsegandens sjelfhämd öfvervara
rättegången och den att han, om han dömdes saker,
fick tid att fly undan hämden och tillfälle att åt
vederbörande erbjuda försoningsböter. Götalagarna
stadga derför, att den gifna lejden skulle gälla både
från och till tinget, och Landslagen medgifver den
anklagade att i frid komma och gå till och från sin
fristad samt dessutom viss tid att underställa målet
konungens pröfning. Brytande eller kränkande af grud,
grudspjäll (gruþspiæl), medförde böter samt ansågs
enligt Landslagen som edsöresbrott. Beviljandet
af grid åt förbrytare är ett uttryck af mildare
åsigter inom lagstiftningen. I äldsta tider,
då sjelfhämden ansågs som en helig pligt, var
man icke benägen att lemna förbrytaren grid eller
mottaga försoningsböter, och ett sådant stadgande
som det i Gotlandslagen förekommande, att det ej
var vanhederligt att mottaga böter första gången
de erbjödos, var på den tiden helt förklarligt.
Th. W.
Grieg [grig], Edvard Hagerup, norsk tonsättare, född i
Bergen d. 15 Juni 1843, komponerade vid nio års ålder
sitt opus 1. Vestra Norges naturskönhet väckte hans
konstnärsinstinkt, och vid 15 år hade han bestämt
sig för att blifva musiker, hufvudsakligen på Ole
Bulls inrådan. 1858–62 studerade han vid Leipzigs
konservatorium för Moscheles, Hauptmann, Wenzel
och Reinecke. I motsats till Joh. Svendsen gick han
emellertid ut ur konservatoriet lika litet klok på
sig sjelf, som då han kom in der. Först under Gades
handledning i Köpenhamn började han komma till klarhet
om hvad han ville, och han studerade med ifver nordisk
konst, saga och folklif. Sammanträffandet med Rikard
Nordraak bragte ändtligen hans nationella hänförelse
till produktivitet, och i hans kompositioner från
denna tid (Sånger, Humoresker op. 6, Sonater op. 7–8)
står redan hans konstnärspersonlighet färdig i
sina hufvuddrag. Jämte Nordraak, Hornemann och
Matthison-Hansen stiftade G. i Köpenhamn 1864
föreningen "Euterpe", der han dirigerade sina
Pièces symphoniques, och samtidigt gifte han sig
med sångerskan Nina Hagerup, som inspirerade flere
af hans visor och blef deras bästa tolk. Efter ett
kort uppehåll i Rom, der han skref konsertuvertyren
I Höst och Sorgmarschen öfver den plötsligt aflidne
Nordraak, kom han 1866 till Kristiania, der han med
få afbrott stannade i åtta år, informerade, ledde
det "Filharmoniske selskab" äfvensom den af honom
1870 stiftade "Musikförening" samt utsände en del
kompositioner, bl. a. A-mollkonserten och en mängd
sånger. Som dirigent inlade han stor förtjenst genom
uppförandet af flere större musikverk. De svårigheter
han hade att kämpa med i den norska hufvudstadens
primitiva konstförhållanden väckte hos honom ett
visst missmod, för hvilket han dock fann tröst dels
uti bekantskapen med Liszt i Rom 1869, dels uti en
sympatisk uppmuntran från Björnstjerne Björnsson,
till hvilkens Sigurd
Jorsalfar, Foran sydens kloster m. fl. dikter han
satte musik. Äfven med Svendsen – hvilkens första
konsert i hemorten 1867 af G. entusiastiskt anmäldes i
"Aftonbladet" – knöt han ett fast vänskapsband. 1874
erhöll han af Stortinget ett årligt komponistgage. De
följande åren tillbragte han delvis i utlandet
konserterande, bl. a. i Köln, der hans Stråkkvartett
i g-moll uppfördes 1879 på Heckmanns soaréer. 1880–82
ledde han i Bergen sällskapet "Harmonien". Utom det
förut nämnda har han komponerat musik till Per Gynt
(1876), nya sånger och pianostycken, Album for
mandssang, Melodier för stråkorkester, Sonat för
violin och piano op. 13 m. m. – G. och Svendsen
äro ostridigt ej blott Norges störste tonsättare,
utan äfven konstnärer af europeiskt rykte. Liksom
den senare framför allt intager ett framstående rum
på instrumentalmusikens fält, så är G. särskildt på
sångens område att räkna till samtidens främste. Om
Svendsen är mera manlig och objektiv, så är deremot
G. mera qvinlig och subjektiv samt äfven mera
utprägladt fastgjuten i den från Bull och Kjerulf
ärfda norska folktonen, hvars karakteristiska vändningar,
i visor, hallingar och lurlåtar, han till och med
stundom drifver ända till bisarrt manér. Att han
dock eger talang äfven för en främmande kolorit,
har han visat t. ex. i "Per Gynt". – Jfr "Nordisk
musiktidende", 1882. A. L.
Grien [grin], tysk konstnär. Se Baldung.
Griepenkerl [grip-], Wolfgang Robert, schweizisk
författare, f. 1810 i kantonen Bern,
d. 1868 som lärare vid kadett-anstalten i
Braunschweig. Bland hans arbeten märkas novellen
Das musikfest oder die Beethovener (1838; 2:dra
uppl. 1841), skriften Der kunstgenius der deutschen
literatur im letzten jahrhundert (1846), sorgespelen
Maximilian Robespierre (1851) och Die girondisten
(1852), skådespelen Ideal und welt (1855), Auf
der hohen rast (1860) och Auf S:t Helena (1862)
m. m. – Hans fader, Friedrich Karl G. (d.
såsom professor i Braunschweig 1849), var bekant
som estetiker,
Gries [gris], Johann Dietrich, tysk öfversättare,
f. 1775 i Hamburg, d. 1842, utgaf flere poetiska
öfversättningar, hvilka utmärka sig genom ett rent
språk och ett lyckligt återgifvande af originalens
anda. De bästa bland hans arbeten af detta slag
äro tolkningar af Tassos, Ariostos och Calderons
förnämsta verk.
Griesbach [gris-], Johann Jakob, tysk exeget, f. 1745
i storhertigdömet Hessen, d. 1812 som professor
i teologi i Jena, inlade stor förtjenst genom sin
storartade textrevision af Nya testamentet: Synopsis
evangeliorum (1774–75; 3:dje uppl. 1809) och Novum
testamentum (1775–77; 3:dje uppl. 1827). Dessutom
skref han bl. a. en Populäre dogmatik (1779; 4:de
uppl. 1789).
Griesinger [gris-], Wilhelm, tysk läkare, f. 1817,
blef 1843 docent i medicin och 1847
e. o. professor i Tübingen. 1849 utnämndes
han till ordinarie professor i Kiel, men begaf sig
redan 1850 på kallelse af vicekonungen af Egypten
till detta land för att öfvertaga ledningen af den
medicinska skolan i Kairo. Der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
