Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gåta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven af denna art finnas i Sverige två former,
nämligen:
a) Fjällgåsen l. Dvärggåsen, Anser minutus, som
har näbben 34-37 mm. lång, betydligt kortare än
hufvudet, jämnt tillspetsad och med lamellerna
blott vid näbbens rot synliga utom kanten.
Kroppslängden vexlar mellan 58 och 64 cm. Hufvudet
och halsen äro ofvan gråaktigt mörkbruna, ryggen
brun med smala, ljusa fjäderkanter, bakryggen och
öfvergumpen brunsvarta, halsen framtill, bröstet
och magen brungrå, bakåt ljusare, med svarta
fläckar på underlifvet, undergumpen, öfvergumpens
sidor samt öfre och undre stjerttäckarna hvita,
vingarna med brunsvarta, i kanterna i askgrått
stötande pennor och mot kanten askgrå täckfjädrar
samt stjertpennorna mörkbruna, med hvita spetsar. –
Fjällgåsen häckar allmänt i Lapplands fjälltrakter,
der hon årligen dödas i stort antal.
b) Egentliga bläsgåsen, Anser albifrons. Se Bläsgås.
C. R. S.
Gåta, den omskrifvande beteckningen af ett icke
nämndt föremål, hvilket åhöraren eller läsaren
skall gissa. En god gåtas hufvuduppgift består
deri att beskrifningen, om ock i enskildheter
mångtydig, dock i sin helhet träffande betecknar
föremålet; och hon är dess mera lyckad, ju skarpare
beteckningarna förefalla trots allt det afsigtliga
dunklet i omklädnaden, och ju mera som öfverlemnas
åt eftertanken. Man skiljer mellan olika afarter
af gåtor: bokstafsgåtor, der man af oordnade
bokstäfver skall sammansätta ett eller flere af
framställaren bestämda ord; logogryfer, palindromer,
stafvelsegåtor l. charader samt bildgåtor l. rebus
(se dessa ord). Gåtan har sitt ursprung i Orienten,
der hon i forntiden ofta tjenade till uttryck af en
högre kunskap, som gerna höljde sig i mörker. Hos
hebréerna spelade hon en stor rol både vid allvarliga
och glada tillfällen. Bekant är t. ex. huru Simson
med en gåta kryddade bröllopsmåltiden, bekant ock
huru drottningen af Saba förelade Salomo gåtor
att lösa. Hos grekerna slöt sig gåtan i äldsta
tider till orakelspråken och var derför affattad
i metrisk form. Hon nyttjades mycket, i synnerhet
på "de sju vises" tid, i didaktiska syften, och
särskildt skall Kleobulos hafva skrifvit ett stort
antal gåtor i versform. Nästan alla hos oss brukliga
former af gåta funnos i den grekiska forntiden,
och äfven skalderna blandade gerna gåtlika uttryck
i sina dikter. Romarna funno föga smak i dylika
tankeöfningar, som deremot voro mycket vanliga
hos de germanska folken. Redan Eddasångerna äro
fulla af dylika gåtor, t. ex. Vaftrudnesmål, och i
Hervararsagan förtäljes om den särdeles skarpsinniga
gåtkampen mellan Oden, förklädd till Gestumblinde
(se d. o.), och konung Hedrek. Från den äldre tyska
medeltiden äro i synnerhet tvänne dikter i gåtform
kända: "Tragemundslied" och "Der Wartburgkrieg". En
ytterligare utbildning erhöll gåtan under 18:de och
19:de årh., då man genom en skön poetisk form sökte
gifva henne ett större behag, såsom i Fr. v. Schillers
allmänt bekanta gåta om regnbågen (öfvers. af
E. Tegnér.) A. F.
Gå till ankars, sjöv., fälla ankaret. Jfr Ankra.
Gå till segels, sjöv., sätta segel och lätta
ankar. Manövern utföres vanligen i följande ordning:
ankarkettingen hemvindas till omkr. 2 gånger djupet,
råseglen lossgöras, skotas, hissas och brassas
(de främre "förkert", för att tvinga förskeppet att
falla åt en viss sida), ankaret lättas, förstagseglen
hissas, och seglen ställas efter vind. Ligger fartyget
ej vindrätt, t. ex. till följd af ström, behöfver
man i allmänhet ej brassa förrårna förkert. I detta
fall plägar man stundom först lätta ankar och sätta
"snedsegeln" (stag- och gaffelsegel) samt derefter
öfriga segel. På trånga ankarplatser måste man
manövrera efter förefallande omständigheter och
stundom medelst "spring" hala opp akterskeppet för
att bringa vinden in på rätta sidan; detta kallas
att gå till segels för spring. Om märsrårna hissas
med seglen löst beslagna med garn, som springa vid
märsseglens skotning, kallas detta gå till segels
för stotgarn. Denna manöver, hvilken verkställes
straxt innan ankaret släpper bottnen, begagnas någon
gång i hård blåst. O. E. G. N.
Gå till väders, sjöv., gå upp i taklaget. R. N.
Gå varmt, ångm., säges om ett lager, som genom
friktionen blifvit starkt upphettadt. Varmgång
förekommes genom smörjning och begjutning med
kallt vatten eller, i svårare fall, genom maskinens
stoppning. O. E. G. N.
Gå öfver bord l. falla öfver bord, af våda falla från
fartyget i sjön. R. N.
Gå öfver stag, sjöv., säges om ett fartyg, då
man vänder genom vind ("stagvänder"), då man under
bidevindsegling, till följd af vindförändring eller
ouppmärksam styrning, får vinden på lä bog, så att
man måste "brassa om". Se Brassa och Uggla, sjöv.
O. E. G. N.
Gäckengös, sjöv. Se Blindrå.
Gäddfiskar. Se Esocidae.
Gäddslägtet. Se Esox.
Gäfträl, person, som af armod frivilligt gaf sig till
en annans träl. Gäfträldom förbjöds af jarl Birger.
Gälaqvist, forntida slott, var beläget invid Skara,
på en höjd s. om staden. Af de ännu i behåll varande
grafvarna och vallarna synes, att slottet varit en
fyrkant af högst 67 m. "Det omtalas först vid år 1272
och nämnes ej efter 1319" (Styffe). G. är ryktbart
från kon. Magnus Ladulås’ tid. På detta slott mördade
de upproriske folkungarna nämnde konungs gunstling,
Ingemar Nilsson, och till gästabud på G. lät konungen
sedermera (1280) inbjuda sammansvärjningens hufvudman,
lömskt döma dem till döden såsom majestätsförbrytare
och halshugga dem.
Gälar (Branchiae) anat., benämningen på organen för
vattenandningen. De tjena, liksom lungorna, till att
förmedla blodets syrsättning samt aflägsnande af den
i detta upptagna kolsyran. Det syre, som upptages,
är det, som finnes uti den i vattnet inneslutna
luften. Gälarna äro antingen fria, obetäckta – yttre
gälar – eller sitta uti en hålighet – gälhålan –
täckta af gällock. Yttre gälar förekomma bland
ryggradsdjuren hos grod-djurens larver samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
