Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heliga sakramentets kongregation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
800-talet) blef det mäktigaste af de nybildade
rikena, ansågo sig dess herskare hafva rättmätiga
anspråk på kejsarekronan. Då tyske konungen Otto den
store 962 kröntes till kejsare, bibehölls namnet
"heliga romerska riket", emedan romerska riket
en gång förverkligat den under medeltiden rådande
tanken på ett kristligt (heligt) verldsrike. Men
enär tyskarna voro det inom romerska riket herskande
folket, lade man till den gamla titeln orden "af den
tyska nationen". Det heliga romerska riket förlorade
med tiden Rom och andra italienska land samt blef i
sjelfva verket mera en samling af nästan suveräna
stater än en stat. hvarför Voltaire med fog kunde
säga om det, att det var "hvarken heligt, romerskt
eller ett rike".
Heliga sakramentets kongregation. Se
Dominikan-orden.
Heliga Skaran (Grek. hieros lochos), Grek. hist.,
kallades i det forna Thebe en af Gorgidas och
Pelopidas (omkr. 378 f. Kr.) organiserad stamtrupp af
300 unge män ur de bästa familjer och alla framstående
genom tapperhet, styrka och stridsvana. Denna
skara, hvars alla medlemmar voro förbundna genom den
innerligaste vänskap, hölls på statens bekostnad
ständigt under vapen och öfning. Dess bestämmelse
var från början att försvara borgen Kadmeia,
men sedermera deltog den med utmärkelse äfven i
egentliga fältslag. Under Pelopidas’ befäl bidrog
den väsentligen till segrarna vid Tegyra (376) och
Leuktra (371). Den stupade till sista man i slaget
vid Chaironeia (338). A. M. A.
Heliga skrift. Se Bibel.
Heliga Stolen, påfliga stolen; påfvedömet.
Heliga trefaldighets dag. Se Trefaldighetssöndag.
Heliga trefaldighets församling. Se Bondkyrka.
Heliga tre konungar kallas i den kristna sagan de
tre vise männen (magerna), hvilka, enligt en biblisk
berättelse (Matt. 2: 1–12), ledda af en stjerna, kommo
till Betlehem för att se den nyfödde Messias. Deras
antal uppgifves ej i bibeln, men af tretalet af
deras skänker slöt man, att de varit tre. Den senare
kristna traditionen förvandlade magerna till konungar
och gaf dem namnen Melchior, Kaspar och Balthasar.
De betraktades såsom representanter för
menniskoslägtets tre hufvudstammar (enligt bibelns
etnologi): den semitiska, den jafetiska och den
hamitiska. Den yngste, Balthasar, afbildas inom
den kristna konsten såsom etioper l. neger. Man har
i gammaltestamentliga profetior (Ps. 72: 10; Es. 49:
7) velat finna en häntydning om att magerna skola
hafva varit konungar. Dessa häntydningar hafva
gifvit anledning till den form sagan antagit. Se
vidare Epiphania.
Heliga veckan. Se Påskvecka.
Helige Ande, Den, teol., enligt de kristna
hufvudkyrkornas lära, den tredje personen i
den gudomliga treenigheten. Guds ande omtalas
mångenstädes i Gamla testamentet. Han framträder der
såsom verldsskapande princip (1 Moseb. 1: 2; Ps. 33:
6) och verkande kraft i dem, hvilka såsom folkets
styresmän och ledare
eller såsom profeter utföra Guds vilja (Domareb. 6:
34; 11: 29; 13: 25; 1 Sam. 11: 6; 16: 13; Es. 48:
16 m. fl. ställen), men aldrig såsom en särskild
gudomlig person. I Nya testamentet säges, att den
helige ande talat genom de gammaltestamentlige
författarnas mun (Apg. 1: 16), och der omtalas han
såsom en himmelsk gåfva, af hvilken de troende blifva
delaktiga (Apg. 10: 45, 47; 15: 8), och som yttrar
sig i en mångfald af olika andliga gåfvor (1 Kor. 12:
7–11) samt en mångfald af kristliga dygder. Hos Jesus
såsom Messias bodde han utan mått (Joh. 3: 34), och
genom detta andens inneboende bevisade sig Jesus såsom
Guds son (Rom. 1: 4). Såsom sådan framträder Jesus,
sedan den helige ande kommit öfver honom vid hans
döpelse (Matt. 3: 13–17). Jesu aflelse framställes
i två af evangelierna såsom skedd genom den helige
ande (Matt. 1: 20; Luk. 1: 35). Såsom en särskild
gudomlig person nämnes i Nya testamentet den helige
ande endast i det understuckna stället om de tre
vittnena i himmelen (1 Joh. 5. 7). Många kyrkolärare i
2:dra årh. bruka benämningarna "ordet" (Grek. logos)
och "anden" (Grek. pnevma) såsom liktydiga uttryck
för det gudomliga hos Jesus. Gnostikerna i 2:dra
årh. betraktade den helige ande såsom en af de ur den
gudomliga väsensenheten emanerande eonerna. Sedan
denna tid vann föreställningen om den helige ande
såsom en särskild person insteg inom kyrkan. Flere
af de äldre kyrkolärarna uppfattade honom såsom
sådan, men såsom en lägre person än både Fadern
och Sonen, ja såsom ett skapadt väsende. Justinus
Martyr kallade honom "Guds ängel" och yttrade i
en af sina apologetiska skrifter, att "de kristne
vörda såväl de öfriga änglarna som i synnerhet
den helige ande". Origenes betecknade den helige
ande såsom "det första af Gud, Fadern, genom
Sonen frambragta väsendet" och såsom "grundämnet
till alla af Gud verkade, genom Kristus meddelade
nådegåfvor". Lactantius åter förklarade honom blott
för "Faderns och Sonens helgande kraft". På nicenska
mötet (323), der Sonens väsensenhet och likhet med
Fadern fastställdes såsom kyrklig lära, bestämdes
ingenting om den helige ande. Många bland kyrkans
lärare fortforo att betrakta honom såsom ett Fadern
och Sonen underordnadt väsende. Athanasius deremot
yrkade hans väsenslikhet med dessa. Motståndarna till
denna uppfattning betecknade han såsom den helige
andes fiender (pnevmatomacher). Efter sin ledare,
biskop Macedonius i Konstantinopel, kallades de
macedonianer. De fördömdes på det andra ekumeniska
mötet i Konstantinopel (381), och såsom kyrkans lära
bestämdes, att den helige ande utgår af Fadern samt
är af samma eviga gudomsväsende som och jämnlik med
honom och Sonen. Inom den vesterländska kyrkan vann
småningom den uppfattningen insteg att den helige
ande utgår ej blott af Fadern, utan äfven af Sonen
(filioque). Denna lära antogs på en synod i Toledo
(589) och blef den förnämsta dogmatiska skiljepunkten
mellan den romersk-katolska och den grekisk-katolska
kyrkan, hvilken ock sedermera åberopades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
