Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Horn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ryssarna, såsom 1583, 1585 och 1586, deltog
han såsom svenskt ombud. 1585 omtalas han såsom
krigsråd, och 1588 förordnades han till ståthållare
i Narva och Ivangorod. I Narva utstod han 1590 en
häftig belägring af ryssarna, men räddade den
vigtiga platsen genom ett fördrag, hvarigenom
Sverige afstod Koporie och Ivangorod. Han blef
på grund af detta fördrag 1591 dömd till döden
och erhöll först på afrättsplatsen nåd. Efter
Johan III:s död (1592) deltog han i Upsala möte,
1593, och sändes 1595 till Finland att kungöra
för Klas Fleming Söderköpings riksdagsbeslut. I
Maj 1600 blef han lagman i norra Finland och
s. å. ståthållare i Reval samt följde hertig Karl
i det livländska fälttåget. Död 1601 på slottet
Burtnick i Livland. H. berättas hafva varit en väl
studerad herre och mycket förfaren i krigskonsten.
F. W.
3. Horn, Klas Kristersson, friherre
af Åminne, den föregåendes kusin, en af Sveriges
yppersta sjöhjeltar, var son af höfvidsmannen på
Åbo Krister Klasson H. d. ä. af Åminne och föddes
omkr. 1520. Under Gustaf Vasas ryska krig utnämndes
han 1555 till en af befälhafvarna för krigsfolket
och följde på hösten s. å. Jakob Bagge på dennes tåg
mot Nöteborg. 1556 blef han ståthållare på Viborg
och fick på denna post tillfälle att förvärfva sig
kännedom om de estländska förhållandena. 1560 användes
han ock i en beskickning till detta land. 1561 blef
H. friherre och öfversändes s. å. af Erik XIV till
Reval, hvarest han förmådde stadens innevånare samt
adeln i landskapen Harrien och Wierland att i Juni
s. å. gifva sig under Sverige. Samma år omtalas han
såsom Eriks "rådsförvandt" och erhöll vid konungens
kröning friherrlig värdighet. Efter att lyckligen
hafva grundlagt det svenska väldet söder om Finska
viken fortfor han under den närmaste tiden att
framgångsrikt verka för dess utbredande. 1561 biträdde
han såsom rådsperson den nyutnämnde ståthållaren i
Reval Lars Fleming. Då i Estland krigsväsendet 1562
skildes från den civila förvaltningen, öfvertog han
ledningen af det förra och eröfrade s. å. Padis och
Wittenstein. Mot slutet af året återvände han
till Sverige, och derefter började det sista och
mest lysande skedet af hans lif. Under det nordiska
sjuårskriget (1563–70) nyttjades han ständigt dels
vid krigshären, dels på flottan. Efter att 1563 hafva
deltagit i det olyckliga fälttåget mot Halmstad gjorde
han i Febr. 1564 jämte Gustaf Olofsson (Stenbock) ett
misslyckadt försök att eröfra Bohus. Visserligen ådrog
han sig derigenom stränga förebråelser af sin konung,
men detta hindrade dock icke, att han först nedsändes
till Småland för att taga befälet öfver krigsfolket
derstädes, och att han sedan, d. 8 Aug. 1564,
utnämndes till amiral. Efter ett lyckligt sjöslag
mot danskarna och lybeckarna vid Ölands norra udde
kallades han åter till landtarmén och brände, efter
Ronnebys eröfring, i förening med Mornay Sölvesborg
och Elleholm. Knappt hemkommen från detta ströftåg,
blef han å nyo för en kort tid i Sept. amiral. I
Jan. 1565 finna vi honom åter i verksamhet till lands.
Han afbrände då med en ströfkår städerna
Laholm, Engelholm och Båstad samt landsbygden
deromkring. Långt ärorikare blef emellertid hans
verksamhet på sommaren s. å. såsom amiral. Med 50
skepp afseglade han d. 15 Maj från Dalarö. Sedan
han vid Pommerns kust tillintetgjort en fientlig
flottilj och genom sitt uppträdande i Öresund
injagat förskräckelse i Köpenhamn, sammandrabbade
han d. 4 Juni med den förenade dansk-lybska flottan
utanför Buchow. Striden blef väl icke en afgjord
seger för svenskarna, men fienden återvände till
Sundet, hvarefter H. för en tid spelade herre i
Östersjön, uppbragte en mängd fartyg och härjade
Möen. Sedan fienden å nyo gått till sjös, hölls
d. 7 Juli ett blodigt sjöslag mellan Rügen och
Bornholm. Förlusterna voro å ömse sidor stora, men
danskarnas voro större, ty de miste bl. a. sina båda
amiralskepp. Efter striden återvände H. till Dalarö,
men gjorde på hösten en ny kryssning med flottan,
då ingen fiende vågade visa sig. 1566 sattes han å
nyo i spetsen för flottan och afseglade d. 23 Maj
från Elfsnabben med ett stort antal skepp. Liksom
föregående året uppbragte han en mängd fartyg och
tog tull af andra samt uppträdde äfven i Öresund, men
mötte intet motstånd. Sedan han till Sverige hemfört
en mängd handelsfartyg, afseglade han d. 15 Juli från
Dalarö och sammanträffade d. 26 Juli med de danska
och lybska flottorna. Efter en oafgörande kanonad
skildes flottorna åt. De fientliga begafvo sig till
Gotland, der de förstördes af en storm, som äfven
nödgade H. att återvända till Elfsnabben. Erik XIV
behöfde nu använda honom till lands och gaf honom i
uppdrag att öfverraska Halmstad. Ehuru ogerna åtog
sig H. uppdraget. På vägen afled han i pesten, i
Åby prostgård i Östergötland, d. 9 Sept. 1566. Hans
död var utan tvifvel en stor förlust för Sverige
och konung Erik, som väl förstod att uppskatta
hans förtjenster, om han ock stundom visade sitt
missnöje äfven med denne sin ypperste befälhafvare.
F. W.
4. Horn, Krister Klasson, friherre af Åminne, den
föregåendes son, född d. 4 Sept. 1554, ledde jämte
Karl Sture å hertig Karls vägnar efter Johans död,
1592, underhandlingarna med de fängslade riksråden om
en försoning och utnämndes 1594 till kommissarie vid
fredsunderhandlingarna med Ryssland. 1598 öfvergick
han från hertig Karls på konung Sigismunds sida i
inbördeskriget, och med honom följde de under hans
befäl stående Uplands ryttare. Vid Linköpings riksdag
1600 åtalades han derför af hertig Karl, men skildes
från rättegången, sedan han "med ånger bekant sig
illa och otillbörligen handlat hafva och för den
skull fallit till bönen". Han hölls dock ännu en tid
i fängsligt förvar. Då han emellertid gaf anledning
till nya misstankar, ställdes han till rätta vid 1605
års riksdag i Stockholm och dömdes på egen bekännelse
till döden för hemliga stämplingar och smädliga
yttranden om Gustaf Vasas ätt. Af nåd befriades han
från dödsstraffet. Hans dödsår är okändt H. ansågs
för en lärd man och hade ett dyrbart bibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
