Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästbanor - Hästböna - Hästdepot - Hästdjuren - Hästdressyr - Hästehemman - Hästehufvud, Anders Eriksson - Hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och företrädesvis äro afsedda till forslandet af gods
(bergverksprodukter, kol o. dyl.). Jfr Spårvägar.
Hästböna. Se Faba.
Hästdepot [-depå], krigsv. 1. Den till en armékårs
eller en arméfördelnings stora träng hörande
afdelning, som medför ett antal hästar, afsedda att
ersätta den tillfälliga afgång bland hästarna, som kan
inträffa vid sagda truppenhet. - 2. Se Hästanskaffning
för krigsbehof.
Hästdjuren, Equidae, zool., bilda en familj af
ordningen hofdjur, Perissodactyla, inom däggdjurens
klass. De hafva långt hufvud, tämligen bred nos med
mer eller mindre hårbeklädd spets och stora näsborrar,
medelmåttiga ögon med aflång pupill, stora eller
medelmåttiga, tillspetsade och uppstående öron, fram-
och bakbenen icke mycket olika till längden, halsen
ofvan och svansen klädda med längre hår (tagel),
fötterna med blott en tå hvardera och med sista
tåleden innesluten i en stor, tjock och symmetrisk
hof. Mellanhanden och mellanfoten utgöras hvardera af
ett långt, mer eller mindre trindt, i sin nedre ände
med blott en ledknapp försedt, så kalladt kanonben,
vid hvars bakre sida tvänne smala stilettben äro
fastvuxna (hos de utdöda slägtena Anchitherium och
Hipparion (se d. o.) buro de nämnda stilettbenen
små tår). I hvarje käkhalfva finnas tre framtänder,
en liten hörntand, 3 falska och 3 äkta kindtänder;
spenarna äro två, belägna i ljumskarna, och magsäcken
enkel. - De till denna familj hörande arterna likna
hvarandra mycket såväl till sitt allmänna utseende
som i skelettets byggnad. Numera finnas de i alla
verldsdelar, enär de af européerna blifvit införda
till Australien och Amerika, i hvilken sistnämnda
verldsdel de dock funnits vilda i äldre tider,
men dött ut. Så är förhållandet äfven i Europa,
hvaremot de ännu förekomma i vildt tillstånd i Asien
och Afrika. Deras föda utgöres af växtämnen. De föda
vanligen en unge, någon gång två till tre, och ett par
arter hafva sedan urminnes tider hållits tama. Till
denna familj hör endast ett nu lefvande slägte,
hästslägtet (se d. o.), C. R. S.
Hästdressyr kallar man de åtgärder, som vidtagas för
att inöfva hästar att utföra sådana förrättningar,
till hvilka de sedermera skola till menniskans nytta
användas. De vanligaste slagen af dressyr äro att
inöfva dem till ridt eller till dragning, och i förra
fallet åter till manége- eller fältridt eller till
s. k. kapplöpning samt i senare fallet för att draga
ett åkdon antingen ensamma, i par med en annan häst
eller med flere (i s. k. spann). Hästars öfning
till dragning kan åter afse att utveckla djurens
förmåga att röra sig i traf med stor hastighet,
eller att utbilda dem till s. k. trafvare, för
att de sedan skola täfla på trafvarebanor. Sådana
täflingar förekomma årligen inom Norge och Finland
m. fl. land. - Innan man börjar dressera en häst, bör
denne vara så mycket tämd, att han låter leda sig och
ej skyr menniskor. Ju tidigare man börjar dressyren,
dess fullkomligare blifver den verksamhet, som man
med densamma afser att utbilda, förutsatt likväl att
den från fader och moder ärfda kroppsbyggnaden
är lämplig för ändamålet. Man får likväl ej
öfveranstränga de unga djuren. Jämte det man öfvar
hästen att med allt större lätthet utföra rörelser
efter lystringsord eller efter rörelser med ryttarens
ben eller sporrar, måste man, då så erfordras,
hindra djuret att utveckla sin motståndskraft vid
utförandet af de förrättningar, till hvilka det
skall användas. Härtill begagnar man sig af vissa
hjelpmedel för att minska eller upphäfva denna
motståndskraft. Bland sådana äro de, som nyttjades
af den amerikanske hästtämjaren Rarey, mest bekanta,
C. A. L.
Hästehemman, kamer., kronohemman, som jämte beställs-
och löningshemman vid indelningsverkets uppsättning
1680 tilldelades befälet vid kavalleriet till
vidmakthållande af hästar och rustning. För ändamålet
utvaldes de bästa hemman, som funnos att tillgå.
Kbg.
Hästehufvud, Anders Eriksson, krigare, föddes
d. 14 Sept. 1577 i Bolstad (Dalsland), der fadern
var kyrkoherde, och kom 1600 i tjenst hos Anders
Lennartsson Torstensson. 1602 blef han referendarie
i Karl IX:s kansli, och under den följande tiden
användes han i flere civila beställningar. Efter
danska krigets utbrott 1611 ingick han i armén,
kämpade med framgång under Jesper Mattsson Cruus och
blef 1612 ryttmästare vid Vestgöta rytteri. H. deltog
1614 i belägringen af Novgorod och utnämndes
1615 till kommendant i Narva af Gustaf Adolf, som
på samma gång upphöjde honom i adligt stånd. Han
tjenstgjorde derefter såsom ståthållare på Ivangorod,
Jama (1617-20) och Mitau (1621-22) samt blef, till
belöning för sitt tappra försvar af sistnämnda stad
emot polackerna, generalståthållare öfver Narva,
Ivangorod, Jama, Koporje och Nöteborg (1622). Efter
att 1626 hafva tjenstgjort såsom vice amiral på
svenska flottan, blef H. 1627 guvernör i Marienburg
och 1628 i Riga, hvilken vigtiga post han beklädde
till 1648, då han tog afsked. 1655 kallades han af
Karl X Gustaf till ledamot af Reduktionskollegium. Död
d. 5 Maj 1657 i Stockholm. Han var en tapper, ihärdig
och kunnig man.
Hästen, Equus caballm, zool., hör till hästslägtet
inom hästdjurens familj, hofdjurens ordning och
däggdjurens klass. Han har mer eller mindre lång,
hängande man på halsen och svansen ända från roten
klädd med tagel. Öronen räcka, nedböjda, icke öfver
hufvudets midt. Lemmarna hafva på inre sidan en
hornartad knöl; främre hofvarna äro, sedda från
undre sidan, rundade. Näsbenens största bredd baktill
innehålles två gånger eller mera i deras längd,
och gomhålen (foramina palatina) ligga innanför sista
paret af de öfre kindtänderna. Kroppsstorleken och
färgen vexla betydligt. Som bekant finnes det en
ansenlig mängd tama hästraser, och Fitzinger upptager
icke färre än 145 sådana, hvilka han härleder från
5 stamformer. Nära halfva antalet skall, enligt
Fitzingers mening, härstamma från den s. k. Tarpanen,
hvilken förekommer i flockar (som ofta stiga till
flere hundra och då utgöras af smärre skaror,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
