Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Iguanodon - Igumen - Iguvium och Iguvinska taflorna - Ihre, ätt - 1. Ihre, Tomas - 2. Ihre, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angifva längden till 15-18 m., anses numera vara för
höga). Tänderna likna i viss mån Iguanas; kronan
är bredare än roten, med tandade kanter och märken
efter att hafva användts till tuggning. Framfötterna,
som äro betydligt mindre än bakfötterna, hafva 5
tår, af hvilka dock den första är förvandlad till en
sporre; bakfötterna hafva 3 tår och stilettformigt
rudiment till den första; svansen är lång och
groft byggd. I. anträffades först i Englands
Wealden-formation, och redan Mantell undersökte ben
af mera än 70 olika individer: på Europas fastland är
I. i allmänhet sällsynt. 1878 anträffades emellertid
vid Bernissart, mellan Möns och Tournay i Belgien,
helt nära gränsen mot Frankrike, på ett djup af
322 m. skelett af 22 individer, af hvilka flere
voro fullständiga. Dessa skelett, som tillhöra
2 arter, funnos i minst 4 olika fossilförande
nivåer och lågo i en svart lera, som fyllde en
spricka i stenkolssystemet af omkr. 100 m. bredd,
uppenbarligen en gammal floddal. Tillsammans
med dessa skelett förekommo äfven sköldpaddor,
fiskar, insektlarver och ormbunkar, utvisande, att
denna lera är en sötvattensbildning, som tillhör
Wealden. I. anföres från Kimmeridge till och med
Cenoman-étagen (Kritsystemet), men förekommer
hufvudsakligen i Wealden-formationen, hvarest
I. Mantelli Owen är den allmännaste arten. Till
slägtet I. uti inskränkt bemärkelse räknas numera
endast 3-4 arter, sedan några andra, förut till
I. förda arter, anses tillhöra andra slägten.
B. L-n.
Igumen, R., abbot. - Igumenja, abbedissa. Se
Grekiska kyrkan, sp. 1508.
Iguvium och Iguvinska taflorna. Se Eugubinska taflorna
och Gubbio.
Ihre, svensk adlig ätt, af skotskt ursprung,
härstammar från Tomas Ihre (se I. 1), hvilkens son
Johan (se I. 2) 1757 erhöll adlig värdighet. En af
Johans sonsöner, Albrekt Elof (se I. 3), upphöjdes
1843 i friherrligt stånd och slöt sjelf 1877 sin
friherrliga ätt.
1. Ihre, Tomas, universitetslärare och prest, född
d. 3 Sept. 1659 i Visby, blef student i Köpenhamn
1677 och i Upsala 1680 samt filos. magister 1685.
Efter flere års vistelse i utlandet förordnades han
1692 till e. o. teol. professor i Upsala. 1693
utnämndes han till 3:dje teol. professor i Lund, 1711
till 2:dre teol. professor dersammastädes och 1717
till domprost i Linköping. Död i Linköping d.
11 Mars 1720. - I. deltog i riksdagarna 1710 och
1719. Utom några program m. m. utgaf I. en latinsk
grammatik, In nuce Roma (Rostock 1680, nya uppl. 1706,
1759, 1780, 1799).
2. Ihre, Johan, den föregåendes son, språkforskare,
universitetslärare, föddes d. 14 (3 g. st.) Mars 1707
i Lund, der fadern då var teologie professor. Redan
vid 12 års ålder egde I. grundliga insigter, särskildt
i de klassiska språken. Efter faderns död (1720)
upptogs han hos sin morfader, ärkebiskop M.
Steuchius i Upsala, och under dennes inseende
fullbordade han med ledning af de bästa lärare,
såsom M. Beronius (sedermera ärkebiskop), A. Winbom,
J. Hermansson m. fl., sina lärda studier. 1728
aflade han filosofisk examen och erhöll dervid
af fakulteten det vitsord att "hos honom
befants en ogemen qvickhet och färdighet i
alla de stycken, hvaruti han blef tillspord och
pröfvad". S. å. försvarade han en akademisk
afhandling, De vi materiae, och promoverades
1731 under frånvaron i utlandet till filos.
magister. Åren 1730-33 tillbragte I. på resor och
under studier vid universitet i Tyskland, Holland,
England och Frankrike. Öfver den första delen af
denna tid förde I. en dagbok, som ännu finnes
i behåll. I Jena, der han dröjde öfver ett år,
besökte han flitigt föreläsningar och utbildade sig
i de moderna språken. Sedan han besökt Utrecht (der
han dröjde ett halft år), Leiden och Rotterdam samt
derunder knutit bekantskap med Hollands yppersta
vetenskapsmän, styrde han kosan först till London
och Oxford, sedan till Paris, öfverallt väl mottagen
af de lärde. Nyss hemkommen kallades I. (1734) till
sekreterare i Vetenskapssocieteten i Upsala och
erhöll en docentur i filosofiska fakulteten. 1735
utnämndes han till vice bibliotekarie, erhöll 1737
professuren i latinsk poesi och kallades 1738 att
intaga den skytteanska lärostolen, i ledigheten
efter sin gamle lärare J. Hermansson. På denna plats
verkade I. sedan oafbrutet i 42 år (under hvilken
tid han, enligt eget yttrande, ej behöft inställa
tvänne föreläsningar) till sin död, d. 1 Dec. 1780. I
afseende på I:s yttre omständigheter är endast att
tillägga, att han blef ledamot af Vitterhetsakademien
(1754), att han 1756 erhöll kansliråds värdighet och
1757 upphöjdes i adligt stånd.
Såsom skytteansk professor föreläste I. öfver
"genväg till de förnämste staters historia",
Europas, särskildt Englands, politiska historia
samt (från 1750) öfver Livius. Föreläsningar
öfver svenska språket höll han, så vidt man vet,
ej offentligt, men väl vid de privatkollegier han
gaf. En summarisk öfversigt af dessa föreläsningar
(hvilka numera endast till minsta delen finnas
i behåll) utgaf han i sitt bekanta Utkast till
föreläsningar öfver svenska språket och thes närmare
kännedom (1745, ny uppl. 1751). I:s arbetsförmåga
väcker med rätta förvåning. Utom sina trägna
lärareåligganden (under hans inseende ventilerades
ej mindre än 453 afhandlingar, de allra flesta
författade af honom sjelf) hade han såsom professor
skytteanus att vaka öfver de adlige studerande,
som vistades vid universitetet, och sedan dessa
bildat en särskild "nation" (1768), blef han hennes
inspektor. I. utöfvade såsom lärare ett mycket stort
inflytande på den akademiska ungdomen, ej minst genom
sitt personliga umgänge med densamma. Hans samtal
utmärkte sig för belefvenhet och qvickhet, och hans
gästfrihet hade inga gränser. Hans föreläsningar
och disputationer utmärka sig framför många af hans
ämbetsbröders genom grundlighet, men tillika genom
en ofta lekande liflighet.
I:s frimodighet i religiöst och politiskt hänseende
höll på att bringa honom i förderf. En af honom 1742
utgifven afhandling, De principiis et nexu religionis
naturalis et revelatae, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
