Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större folk: telinga l. telugu, tamil, malajalam
l. malabarerna, kanaru l. kanareser (till hvilka
äfven höra kudagu- l. kurgstammarna) samt gond
(se vidare Dravida och Gond). 3. Den tredje
hufvudgruppen utgöres af I:s uräldsta, ännu halfvilda
stammar, kolh- eller munda-folken (se Kolh). Utom
dessa trenne grupper finnes i de norra och östra
gränslanden en stor mängd mindre stammar, tillhörande
folkslag, hvilkas hufvudmassa ligger utom I:s
gränser. Af tibetanskt ursprung äro stammarna på
östra Himalajas mellersta och nedersta sluttningar,
de s. k. himalajafolken (se d. o.). Till barmanerna
och lohita-folken ansluter sig en stor mängd
nästan fullkomligt vilda hedniska stammar ö. om
himalajafolken och i de östra gränslanden ända ned
till Iravaddis mynning. Jämte alla de nu nämnda
uti I. sedan urminnes tider inhemska folk finnas
äfven flere andra, hvilkas invandring faller inom
den historiska tiden. Dessa bilda fem i religiöst
hänseende skilda grupper. 1) Muhammedaner. Till
dem höra de i de nordvestra landskapen Pandjab och
Sindh bosatta afganerna och balutsjerna (hvardera
omkr. 300,000) af iranskt ursprung, stolta och
obändiga, men på intet vis ociviliserade; de tala
sina egna språk, pustu och balutsji. men nyttja
persiskan som skriftspråk; mongolerna, såsom de
ursprungligen turkiska eller persiska afkomlingarna
af I:s muhammedanska eröfrare kallas; deras språk
är antingen persiska eller vanligare hindustanska
(urdu); samt de på vestra kusten talrika araberna,
hvilka redan tidigt slogo sig ned i sjöstäderna och
i allt bibehållit eget språk och egna seder. Vid de
talrika blandade äktenskapen mellan den muhammedanska
och den hinduiska befolkningen har islam nästan
alltid segrat öfver brahmanismen och kunnat på
detta sätt utsträcka sig öfver ungefär 1/6 af hela
befolkningen. Afkomlingar af blandad arabisk och
hinduisk börd kallas mapla (l. mopilla). 2) Parserna,
i synnerhet talrika i Bombaj, Surat och angränsande
handelsorter, hafva invandrat från Persien och
troget bevarat sina uråldriga zoroastriska läror. I
öfrigt äro de fullkomligt naturaliserade, oftast
rika köpmän, intelligenta och driftiga, samt trogna
anhängare af det engelska väldet. De tala landets
språk (gudjarati och marathi) och nyttja sitt urgamla
parsi blott för religiöst bruk. 3) Judarna äro dels
hvite afkomlingar - enligt egen tro, af flyktingar
efter babyloniska fångenskapen, sannolikare af först
efter Jerusalems förstöring invandrade judar -
bosatte hufvudsakligen på Malabarkusten, der de
en gång skola hafva bildat en egen stat af 80,000
familjer, dels svarte, till judendomen omvände
dravider, spridde öfver hela halfön. 4) Kristna af
europeisk härkomst utgöra en jämförelsevis ytterst
ringa del af befolkningen och äro till allra största
delen engelsmän. Af portugiser, en gång de herskande
på vestkusten, finnas nu blott rester i städerna på
Malabarkusten, särskildt Goa och Diu; fransmän finnas
blott i de franska kolonierna, och på Ceylon träffar
man ännu åtskilliga holländska familjer. Afkomlingar
af engelsmän och
hinduqvinnor kallas halfblod eller eurasier, af portugiser
och hinduqvinnor topassi. Till européerna ansluta
sig närmast de kristna armenierna, hvilka på alla
större platser intaga ett stort rum inom handels- och
finansverlden. 5) Sist inkomna äro kineserna, hvilkas
antal i alla kuststäder är i ständigt stigande.
På ett för I. egendomligt sätt delar sig vidare
dess hinduiska befolkning i flere socialt skilda
klasser. Den ur-ariska indelningen i tre ursprungligen
på religiös grund skilda kaster, brahmaner,
prester, ksjatrija, krigare, och vaisja, åkerbrukare,
till hvilka vid I:s eröfring de underkufvade
infödingarna lades som en fjerde kast, sudra, var
redan vid tidpunkten för lagböckernas skrifvande (se
Manu) till stor del utplånad genom uppkomsten af
en mängd efter ort och sysselsättning olika benämnda
klasser, hvilka lagböckernas författare sökte förklara
ur blandning mellan de äldre. Alldeles olika med
dessa skrifters kastindelning är det nuvarande
tillståndet, till hvars uppkomst en mängd religiösa
och politiska omhvälfningar hafva bidragit. I våra
dagar räknar man minst 14 mer eller mindre strängt
skilda samhällsklasser. 1) Brahmanerna l. braminerna,
hvilka redan för länge sedan hafva uppgifvit sin rent
presterliga karakter, så att de till och med kunna
tillhöra främmande religionssamfund, utmärka sig
framför alla andra klasser genom den högre intelligens
de ådagalägga i alla de olika sysselsättningar,
åt hvilka de numera egna sig. Utbredda öfver hela
I. och representerande den renaste och skönaste
typen af det ariska folket, äro de förträffliga
soldater, framstående ämbetsmän, utmärkta lärde,
driftiga åkerbrukare och köpmän. Tätast sammanboende
äro de i Kasjmir, der de bilda ett slags aristokrati
gent emot den lägre muhammedanska befolkningen, men
räknas dock af de östliga brahmanerna såsom stående
utom deras tio (fem gaura- eller bengaliska och fem
dravidiska eller sydindiska) fastställda slägten. I
Pandjab hafva de talrikt anslutit sig till sikhs
och islams läror. I Kamaon och Garhwal, i Marvar,
Djesalmir och Malva samt trakterna kring Dehli utgöra
de en god del af den stillsamma industriidkande
befolkningen, men deras egentliga centralpunkt i
Hindustan är det nedre Duab och vestra Audh, och
der hade det sista stora upproret mot England sin
utgångspunkt. I större delen af Bengalen intaga
brahmanerna en dominerande ställning, men i dess
östra distrikt stå de tillbaka för muhammedanerna,
och på andra sidan Brahmaputra upphöra de nästan
alldeles. Under det att de i Orissa äro tämligen
fåtaliga, bilda de i Gudjarat, Mahratha- och
Konkana-landen en både talrik och inflytelserik
klass, och samma ställning intaga de äfven bland
telinga och tamilerna, men i Kanara, der de äro lika
talrika, kunna de icke i betydenhet jämföras med
lingaiter och muhammedaner. Efter olika religiösa
bruk delas brahmanerna i två stora afdelningar:
saiva, Sivadyrkare (de talrikare) och vaisjnava,
Visjnu-dyrkare. Blott ett jämförelsevis mindre
antal af brahmanerna egnar sig numera uteslutande åt
religiös tjenst och kallas vaidika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
