- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
581-582

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indo-europeiska språk kallas med ett gemensamt namn alla de särskilda språk, som tillhöra den indo-europeiska språkstammen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klyfningar, utan sålunda, att folken småningom och
steg för steg utbredt sig från en medelpunkt
öfver allt större och aflägsnare områden,
hvarför ursprungligen hvarje språk, som talades
af någon afdelning af det indo-europeiska folket,
genom flere eller färre mellanleder sammanhängde
med och öfvergick i de språk, som talades af de
öfriga delarna. Slägtskapen mellan språken skulle
sålunda stå i direkt proportion till afstånden
mellan de särskilda delarna af stammen. Då derför
anhängarna af den förra åsigten söka åskådliggöra de
indo-europeiska språkens släktskapsförhållanden genom
bilden af ett stamträd, som delar sig i grenar och
qvistar, eller af en familj, från hvilken vid olika
tider medlemmar, tillhörande olika generationer,
utvandra och blifva stamfäder för nya familjer,
framställer Schmidt de indo-europeiska språkens
utveckling ur grundspråket under bilden af en våg,
som från ett centrum utbreder sig i koncentriska
ringar, hvilka blifva svagare i förhållande till
afståndet. Troligen kommer man sanningen närmast,
om man antager, att utvecklingen skett såväl på det
ena som på det andra sättet, men olika under olika
förhållanden, vid olika perioder och på olika trakter,
samt att de historiskt bekanta språkförhållandena äro
ett resultat af de bägge faktorerna. Det är ett säkert
faktum, att mångfaldiga vandringar och omflyttningar
af folken egt rum, och det är alldeles obevisadt, att
deras språkliga slägtskap är proportionel med deras
lokala afstånd från hvarandra. Men å andra sidan
är det visst, att många förmedlande länkar mellan
de för oss kända språken under tidernas lopp gått
under och försvunnit. Af de stamträd, som uppstälts
för de indo-europeiska språken, hafva följande haft
den största betydelsen. Enligt Fr. Bopps antagande
skilde sig från grundspråket tidigast den språkgren,
som sedan delade sig i de klassiska (d. v. s. grekiska
och italiska), germanska och keltiska språken, och
först senare afsöndrade sig de slavo-baltiska, eller,
såsom Bopp kallar dem, de lettisk-slaviska idiomen
från den indo-eranska grenen. Aug. Schleicher
deremot ansåg, att grundspråket äldst klufvit
sig i en nordlig och en sydlig gren. Den nordliga
l. nordeuropeiska grenen omfattade de germanska och
de slavo-baltiska (eller litu-slaviska) språken. Den
sydliga grenen delade sig derefter i en indo-eransk
och en sydeuropeisk del. Den sydeuropeiska klöf sig i
en grekisk och en italo-keltisk afdelning. Sist skilde
sig det italiska språket från det keltiska. I senare
tider har man vanligast antagit, att grundspråket
delat sig i en asiatisk gren, omfattande de
s. k. ariska språken, och en europeisk gren. Men
i afseende på den senares utveckling råder mycken
ovisshet. Åtskilliga hafva ansett, ehuru detta blott
är en i hög grad oviss hypotes, att den klufvit
sig i en nordlig, slavisk-germansk, och en sydlig,
grekisk-italisk-keltisk gren. De anförda olika
stamträden ega ett särskildt intresse, emedan de
äro uttryck af olika utvecklingsstadier af den
indoeuropeiska språkforskningen. Det visar sig,
att dennas stora framsteg i öfrigt icke medfört

ökad säkerhet i afseende på språkens
slägtskapsförhållande. Såsom fullt säkra qvarstå
egentligen blott två fakta, nämligen att inderna och
eranerna skilt sig från hvarandra först en troligen
ganska lång tid efter söndringen från de öfriga
indo-europeiska folken, samt att de slaviska språken
och de baltiska, med hvilka förstås litaviskan,
lettiskan och den nu utdöda fornpreussiskan,
äro med hvarandra närmast beslägtade af alla de
indo-europeiska språken i Europa. Armeniskan,
som förut räknats till de eranska språken, synes,
enligt nyaste forskningar, kunna göra anspråk på
mera sjelfständighet, så att den rättare bör
anses intaga en mellanställning mellan de förra och
de slaviska språken. Albanesiskan, dotter af den
gamla illyriskan, står grekiskan närmast. Etruskiska
språkets karakter, sedan länge omtvistad, är ännu
lika oafgjord. Man kan icke ens med visshet säga, om
etruskiskan hör till den indo-europeiska språkstammen
eller icke. Visserligen hafva flere af de forskare,
som senast behandlat detta språk, sökt visa, att det
är en italisk dialekt och således nära förvändt med
latinet; men detta resultat är lika osäkert, som deras
bevis, pröfvade af den språkvetenskapliga kritiken,
äro föga öfvertygande. Att baskiskan icke är ett
indo-europeiskt språk, t. ex. keltiskt, är deremot att
betrakta såsom fullt afgjordt. När det indo-europeiska
grundspråkets första splittring inträdde är omöjligt
att bestämma och kommer troligen att för alltid blifva
det. Bestämningsgrunden synes nämligen knappast
kunna vara något annat än arten och graden af de
förändringar, som de särskilda språken visa sig hafva
undergått från det gemensamma grundspråket, sådant
språkforskningen genom en jämförelse af alla de förra
kunnat rekonstruera det. Men dervid är att märka,
att de förändringar, som ett språk är underkastadt,
alls icke stå i något bestämdt förhållande till den
tidrymd, som det lefvat sjelfständigt. Vissa språk,
t. ex. litaviskan, nygrekiskan och isländskan, visa
härvid en betydligt segare konservatism än andra,
såsom engelskan, de keltiska språken m. fl. Senare
än 3,000 år f. Kr. torde dock icke tiden för den
indo-europeiska språksplittringen i något fall kunna
sättas; högst sannolikt är den betydligt äldre.

Säkrare kunskap än i nu behandlade punkter ega vi
angående den kulturgrad, som det indo-europeiska
urfolket hade uppnått. Genom analys och jämförelse
af de särskilda indoeuropeiska språkens ordförråd
kan språkforskaren ganska säkert afgöra hvilka
ord tillhört deras gemensamma grundspråk. Hvad som
för alla eller åtminstone de flesta af de förra är
gemensamt har man i allmänhet full rätt att anse såsom
ett arf från det senare. Och att icke urspråket egde
ord och uttryck för andra ting, förhållanden och
föreställningar än dem, som verkligen existerade
hos urfolket, är påtagligt. Resultaten af denna
språkliga paleontologi äro mera betydande än man
kunnat vänta. Det visar sig, att indernas, grekernas,
romarnas och vårt eget folks gemensamma stamfäder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free