Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Inge (norsk konung) - 3. Inge Bårdsson (norsk konung) - Ingeborg - 1. Ingeborg (svensk prinsessa) - 2. Ingeborg (svensk prinsessa) - 3. Ingeborg (svensk prinsessa) - 1. Ingeborg (norsk prinsessa) - 2. Ingeborg Eriksdotter (norsk prinsessa) - 3. Ingeborg Håkansdotter (norsk prinsessa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung 1196 på Borgarting (södra Norge) och 1198 på
Öreting (norra Norge), medan konung Sverre vistades på
annat håll i landet. Efter nederlaget på Strindsjön, i
Trondhjemsfjorden, (1199) och förlusten af Tönsberg
bröts baglernas makt för en tid. I. flydde till
Oplandene, men blef på Helge-ö i sjön Mjösen
öfverfallen och mördad af bönderna. O. A. Ö.
3. I. Bårdsson, född 1185, var son af konung
Sverres syster Cecilia och den mäktige höfdingen Bård
Guthormssön på Rein (vid Trondhjemsfjorden). Då den
unge konung Guthorm Sigurdsson dog (1204), korade
birkebenarna I. till konung, dock skulle hans äldre
halfbroder Håkan Galen, Folkvid lagmans och Cecilias
son, dela makten med honom samt vara anförare för
hirden och hären. Ända till 1208 måste I. kämpa mot
baglerna, då deras konung Filip Simonsspn ingick
försoning med honom. I. var mycket afhållen af
folket, men sjuklig och klen. Sedan Håkan Galen,
som umgicks med planer att störta honom från tronen,
aflidit 1214, ärfdes hans inflytande af I:s yngre
halfbroder Skule Bårdssön. Då I. kände döden
nalkas, gaf han denne jarlnamn samt gjorde honom
till anförare för hirden och hären. I. dog i Nidaros
(Trondhjem) 1217 och fick det vittnesbördet om
sig, att "ej hade sedan Sigurd Jorsalafares dagar
någon konung varit mildare mot landets allmoge",
O. A. Ö.
Ingeborg, gammalt nordiskt namn, som burits af många
i sagorna frejdade qvinnor, bland hvilka må nämnas:
1. I., Upsala-konungen Yngves dotter. Se Hjalmar
den hugstore. - 2. I., Upsala-konungen Östen Beles
dotter. Hon blef trolofvad med Ragnar Lodbrok. sedan
hans män framhållit det såsom mera passande för
honom att äkta en konungadotter än att vara gift
med den fattiga Kråka. Men när Kråka sporde detta,
yppade hon sitt rätta namn, Åslög, och att hon var
dotter af Sigurd Fåfnesbane och Brynhild. Till följd
deraf bröts förbindelsen med I. och i stället uppkom
en blodig fejd, i hvilken såväl ett par af Ragnars
söner som konung Östen sjelf tillsatte lifvet. - 3. I.,
norske konungen Beles dotter, hjeltinnan i Frithiofs
saga (se d. o.). Th. W.
Ingeborg, svenska prinsessor: 1. I., konung Erik
Knutssons dotter, blef 1236 gifven till äkta
åt Birger Magnusson, den sedermera så ryktbare
riksjarlen, och vardt genom honom stammoder för den
kungliga grenen af Folkungaätten. Död 1254. - 2. I.,
konung Valdemar Birgerssons dotter, den föregåendes
sondotter, blef i Lödöse i Dec. 1275 trolofvad
eller förmäld med grefve Gerhard II af Holstein. -
3. I., Magnus Ladulås’ dotter, den föregåendes kusin,
föddes omkr. 1279, äktade 1296 danske konungen Erik
Menved och fick med honom 14 söner. Af desse kommo 11
icke fullgångna till verlden, och 3 dogo som unga,
den siste 1318. Af sorg gick I. i Roskilde kloster
och dog d. 15 Aug. 1319. 3. E. Ebg.
Ingeborg, norska prinsessor: 1. I., dotter af
konung Tryggve Olofsson i Viken, blef af sin broder,
konung Olof Tryggvesson, år 1000 gifven till äkta
åt vestgöta-jarlen Ragnvald
Ulfsson på det vilkor att denne skulle mottaga
dopet och främja kristendomens införande i
Vestergötland. Det var till stor del derigenom,
att hans hustru tillhörde Norges konungaslägt,
som Ragnvald kunde intaga sin medlande ställning
i stridigheterna mellan konungarna Olof Skötkonung
och Olof Haraldsson. - 2. I. Eriksdotter, konung Erik
Presthatarens dotter, lofvades 1310, vid tretton års
ålder, till brud åt den svenske hertigen Valdemar
Magnusson, och hösten 1312 firades i Oslo hennes
bröllop på samma gång som hennes kusins; Ingeborg
Håkansdotters (se nedan). Efter hertig Valdemars
fängslande i Nyköping (Dec. 1317) omnämnes hon i den
närmast följande tidens aktstycken såsom handlande
gemensamt med sin nyssnämnda fränka. I. hade med
sin gemål en son, Erik, hvilken synes hafva dött
vid unga år. Död på 1350-talet (före April 1357). -
3. I. Håkansdotter, konung Håkan (V) Magnussons
dotter, blef redan vid ett års ålder, hösten 1302, af
sin fader lofvad till gemål åt den svenske hertigen
Erik Magnusson (se Erik, svenska prinsar, 5). Men
då Håkan sommaren 1308 råkade i öppen brytning med
hertig Erik, bestämdes det, att I. skulle äkta junker
Magnus, en son till Eriks broder konung Birger
Magnusson, och vid samma tillfälle erkändes det
uttryckligen, att I. skulle insättas till arfvinge
af Norge, om Håkan ej erhölle någon son. Aftalet
bekräftades genom fredsslutet i Köpenhamn d. 17 Juli
1309, och på hösten s. å. egde i Oslo en högtidlig
trolofning rum. Väl fann sig Håkan 1310 föranlåten
att nemligen förnya löftet till hertig Erik, men genom
dennes underlåtenhet att uppfylla sina motförbindelser
gick överenskommelsen ännu en gång om intet; och på
det allmänna fredsmötet i Helsingborg s. å. måste Erik
afsäga sig alla anspråk på I., hvilken å nyo bestämdes
att blifva junker Magnus’ maka. Snart lyckades dock
Erik att på nytt vinna konung Håkan för sig; genom ett
hemligt aftal utlofvades I. 1311 för 3:dje gången till
Eriks gemål, och hösten 1312 firades i Oslo med stor
ståt deras bröllop. Först följande år öfverflyttade
I. till Sverige, der hon i morgongåfva erhöll Värmland
samt Axevalls slott med 5 härad i Vestergötland. Då
hertig Erik och hans broder Valdemar 1317 på Nyköpings
hus fängslades af sin broder, konung Birger, tog I.
sin tillflykt till Skara slott; men understödda af
den till hertigarnas förmån utbrytande resningen i
landet, ingingo I. och hennes fränka Ingeborg, hertig
Valdemars enka, d. 16 April 1318 i Kalmar ett förbund
med den danske konungens upproriske broder, hertig
Kristoffer, och ärkebiskop Esger Juel i Lund, riktadt
mot konung Birger och hans bundsförvandt konung Erik
i Danmark. Sedan deras män dött (sommaren 1318),
synas de bägge prinsessorna hafva trädt tillbaka och
stormännen för en tid ensamme fört styrelsen. I. hade
med Erik två barn, Magnus Eriksson (f. 1316) och
Eufemia (f. 1317). Sedan Magnus Eriksson genom konung
Håkans död (d. 8 Maj 1319) ärft den norska kronan,
omtalas I. såsom "närvarande och samtyckande", då sju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
