Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framskriden kultur, då jagten såsom näringsgren blef
af underordnad betydelse, har densamma, såsom idrott,
omfattats med lifligt intresse, hvilket förhållande
ännu fortfar.
Till de äldsta jagtvapnen höra klubban, kastspjutet
och slungan, gjord af läder. Samtidigt med dessa
vapen och äfven sedermera nyttjades allmänt en af
en böjlig trädgren förfärdigad båge, som spändes
med en djursena, och hvarmed en tämligen lång pil
afsköts. Denna var försedd med spets af ben eller
sten eller, längre fram i tiden, af metall. Efter
hand utbyttes den enkla träbågen mot armborstet, en
med trästock försedd båge, hvilken stundom gjordes
så styf, att ett särskildt redskap erfordrades
till hans spännande. Längs efter främre och öfre
delen af stocken fanns en ränna, efter hvilken
en kort, men tung pil kunde löpa. Armborstet
utträngdes så småningom af eldgeväret, som ej
allmänt användes till jagt förr än i midten
eller slutet af 16:de årh. De första eldgevären
stöddes mot en skjutställning och affyrades med en
brinnande lunta, som hölls intill fänghålet. De voro
således föga lämpliga för jagt, hvilket äfven var
fallet med de något senare använda gevär, som voro
försedda med s. k. luntlås. Uppfinningen af hjul-
och snapphanelåsen var visserligen en förbättring
i antändningssättet, hvilket ännu mer gäller om
flintlåset; men det största framsteget gjordes
dock med slagkrutsantändningen, ty den hastiga
tändning af skottet, som derigenom vinnes, underlättar
väsentligt all skjutning på djur och foglar, som äro
i rörelse. (Se Eldhandvapen.)
De nu för tiden mest brukliga jagtgevären äro
s. k. "kammarladdare" l. "bakladdare" af olika
konstruktioner. Å dessa gevär införes laddningen,
som inrymmes i en patron af papp eller metall,
genom pipans bakre del, sedan denna för ändamålet
blifvit öppnad. De äro således i detta afseende
väsentligt olika de förr brukliga, allmänt kända
"mynningsladdarna". Af kammarladdningsgevär
skiljer man mellan gevär med fast slutstycke
och dem med rörligt sådant. Af de förstnämnda
märkas Lefaucheux-gevär, eller, såsom de äfven
pläga benämnas, gevär med stiftantändning, vidare
Lancastergevär, eller gevär med centralantändning,
och tändnålsgevär; af de senare: Remingtongeväret,
Beaumontgeväret, Martinigeväret, Larsens gevär
m. fl. Ett framstående rum bland kulgevären intaga de
s. k. express-studsarna, d. v. s. refflade gevär med
liten kaliber, vid hvilka man nyttjar en jämförelsevis
stor krutladdning för att öka kulans initialhastighet
och på samma gång hennes visirskottvidd. På sista
tiden har man börjat använda gevär utan yttre hanar,
hvilka gevär i England kallas "haminerless guns".
Så länge jagtvapnen voro mera ofullständiga, nyttjades
enklare jagtmetoder. Man lade sig i forsåt för
villebrådet eller smög sig inom håll för detsamma,
eller ock uppjagades det och förföljdes med hundar
eller, under vintern, på skidor, tills det blef
upphunnet. Derjämte nyttjades mera an för närvarande
en mängd olika fångstredskap, såsom bl. a. sjelfskott,
d. v. s. gillrade pilar och spjut, gropar till
fångst af
rofdjur, elgar, renar m. m., vidare lämmar,
stockfällor, snaror och nät, med hvilka man fångade
både större och mindre djur, men förnämligast hare
och fogel. – Efter hand, sedan skogarna till en
del blifvit utglesnade och uppodlade, började man
använda mera omständliga jagtmetoder, bland hvilka
jagten med falk (se Falk-slägtet) samt parforce-
och drefjagterna voro de förnämsta. Drefjagterna
hade olika namn, alltefter den ytvidd de omfattade,
efter den årstid, då de anställdes, och efter de
djurarter, som voro deras föremål. Till de äldsta inom
Sverige brukliga drefjagterna höra de s. k. björn- och
varg-sommarskallen, hvilka anställdes der, hvarest
björn och varg gjorde någon betydligare skada på
beteskreaturen. Vid kungsjagterna, eller de, som
anordnades för kungliga personers nöje, omslöts
ofta en del af jagtområdet med "jagttyg" för att så
mycket säkrare qvarhålla djuren. Sistnämnda jagter
gällde hufvudsakligen elg och björn. De varade ej
sällan flere dygn, så att dreffolket, hvars antal
stundom uppgick till ett eller annat tusental,
fick tillbringa nätterna vid på "halterna" upptända
stockeldar. Först på 1700-talet började man att å
varg använda vinterskall, som anställdes å särskilda
med bete försedda jagtplatser, hvilka antingen
voro för ändamålet upphuggna och vid afjagningen
försågos med dukjagttyg och nät eller ock voro helt
och hållet eller till en del omgifna af ett lågt
stängsel. Numera anordnas sällan större drefjagter,
utan man nöjer sig merendels med smärre öppna dref,
eller s. k. klappjagter, vid hvilka erfordras endast
ett fåtal dreffolk. I Tyskland och äfven annanstädes
brukade man förr, i synnerhet under medeltiden,
ett särskildt slags drefjagt, hvarvid en större
mängd hjortar eller vildsvin på förhand inmotades
på en mindre, med jagttyg kringstängd trakt, der de
sedan vid jagtens anställande framdrefvos till
de på lämpliga platser posterade skyttarna. Detta
jagtsätt, som kallades den tyska större hjort- och
vildsvinsjagten, torde numera icke någonstädes vara i
bruk. – Parforce-agterna, vid hvilka jagtsällskapet
är till häst och djuret, som är jagtens föremål,
förföljes af ett stort antal hundar, stundom 50 å 100
stycken, hafva haft sin största användning i Frankrike
och England. I förstnämnda land jagades på detta
sätt nästan uteslutande hjort, men i England, der
jagten ännu ganska flitigt bedrifves, företrädesvis
räf. Af alla slags jagter har hjortjagten fått den
högsta utbildningen. Den sattes i formligt system
och erhöll sitt eget tekniska språk.
Sedan äldsta tider har hunden nyttjats till
jagt. Såväl med anledning deraf som af andra skäl har
han städse varit högt värderad. I åtskilliga af de
gamla folkens myter gällde han till och med såsom ett
åt flere gudomligheter helgadt djur; så t. ex. hos
romarna, hvilka ansågo honom vara helgad åt Diana,
jagtens gudinna. Af forntida minnesmärken och skrifter
framgår jämväl att flere distinkta jagthundsraser,
t. ex. vindthund, stöfvare, tax jämte andra, ännu
brukliga, hafva mycket gamla anor. De hundraser,
som nu för tiden användas till jagt inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
