Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jakobs församling l. S:t Jakobs och Johannes’ församling - Jakobshavn (Jakobshamn) - Jakobs stege - Jakobstad - Jakobstadt - Jakob Ulfsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Maj 1723; det nuvarande tornet blef färdigt
1735. Kyrkans södra portal, en gåfva af riksrådet
H. Fleming (d. 1650) och hans hustru Sigrid Kurzel, är
en af de rikast dekorerade kyrkoportaler i Sverige. –
Den plats, der Johannes’ kyrka är uppförd, tillbytte
sig Magnus Ladulås 1286 af ärkebiskopen i Upsala
och anlade der ett hospital jämte kapell, som fick
namnet S:t Görans kapell. Detta nedrefs 1527 af Gustaf
I. Sedan stod kapellgården, som blifvit upplåten till
kyrkogård åt Jakobs församling, utan någon åbyggnad
till 1636, då ett jordfästningskapell uppfördes,
som fick namnet S:t Johannes’ kapell. Regelbunden
gudstjenst började hållas 1671 för dem, som bodde
närmast omkring kyrkogården, och kyrkan blef 1675 ett
kapell under Jakob. Hon erhöll efter hand åtskilliga
tillbyggnader, men enär man med skäl ansåg det lilla
trähuset opassande såsom kyrka i hufvudstaden,
beslöt man 1783 att uppföra en korskyrka af
sten. Grunden till densamma lades af Gustaf III 1783,
men arbetet afstannade snart, och den gamla träkyrkan
har fortfarande fått stå qvar. Den kommer dock att
snart lemna plats för en vacker tegelkyrka i gotisk
stil efter ritningar af arkitekten Karl Möller,
fastställda 1883.
Jakobshavn (Jakobshamn), dansk koloni i norra
Grönland, vid Diskobukten, 69° 10’ n. br. 435 innev,
(vid 1874 års slut). J. grundlades 1741 och är en af
Grönlands förnämsta fångstplatser. 1847 inrättades
der ett seminarium, och kyrkan är den största i norra
Grönland. E. Ebg.
Jakobs Stege, sjöv., en stege l. lejdare af tåg, med
runda trästeg, hvilken på en del fartyg uppsattes på
akterkant af bramstängerna för att underlätta gåendet
till väders. R. N.
Jakobstad (F. Pietarsaari). 1. S t ad vid Bottniska
viken, i Vasa län, Österbotten, Finland. Areal 468
har, deraf stadsplanen upptager 47. Befolkningen
svensk, 2,140 pers. (1880), inrymd i 348
boningshus. Staden har goda ankarplatser, den inre
af 5, den yttre af 7 m. djup. Handeln är tämligen
liflig. 1880 inlupo i hamnen 130 fartyg om 38,976 tons
(deraf 108 finska om 34,183 tons) och utklarerades
132 om 38,528 tons. Stadens egen handelsflotta,
till följd af de dåliga frakthandelskonjunkturerna
stadd i nedgående, utgjordes samtidigt af 18 fartyg
om 8,438 tons, bland hvilka 2 ångare om 384 tons och
140 hästkrafter. Värdet af varuinförseln beräknades
till 609,824 och af utförseln, innefattande
förnämligast skogsprodukter, till 672,030
kr. Handlandenas antal var 24. Bland industriella
inrättningar förtjena särskildt nämnas Karlholms
skeppsvarf och Ph. U. Strengberg & C:s tobaksfabrik
samt särskilda sågar. Föreningsbanken har här
kontor. Af läroanstalter finnas förutom folkskolor
en statens lägre elementarskola och en privat mindre
flickskola. I kyrkligt hänseende hör J. till Pedersöre
pastorat. – Staden, uppkallad efter riksmarsken Jakob
de la Gardie, som i förläning erhållit Pedersöre
socken, anlades 1653 af dennes enka, Ebba Brahe,
på Pinnonäs kungsladugård i nämnda socken –
dessförinnan Hans Fordells (se d. o.) förläning
–, erhöll 1660 och 1663 privilegier samt fick 1765
medelbar och 1793 egen stapelrätt. Under stora ofreden
nedbrändes J. helt och hållet, 1714, och genom vådeld
förstördes 1835 åter förnämsta delen deraf. Såsom
skalden J. L. Runebergs födelseort har J. fått sig
tillförsäkradt ett bestående minne. – 2. Prosteri
af Åbo ärkestift, omfattande 12 kyrkoförsamlingar
med en sammanlagd areal af 2,520 qvkm. och en
svensktalande befolkning af 40,334 pers. (1880).
O. I.
Jakobstadt, stad i östra delen af ryska
guvern. Kurland, straxt v. om Dunafloden. Omkr. 4,500
innev. Slag d. 26 Juli 1704, hvari 3,080 svenskar
under generalmajor A. Lewenhaupt jämte några polska
trupper af Sapiehas parti besegrade omkr. 15,000
ryssar och polacker (af Oginskys parti).
Jakob Ulfsson, ärkebiskop i Upsala, förde en örnfot i
vapnet, men tillhörde troligen icke, såsom vanligen
uppgifves, den gamla ätten Örnfot. Han föddes
under förra hälften af 1400-talet, inskrefs 1457
vid universitetet i Rostock och omtalas 1466 såsom
magister och kanik i Upsala. 1469 var han ärkedjekne
i Vexiö och vistades i Rom. Då Upsala domkapitel
till den 1467 aflidne ärkebiskopen Jöns Bengtssons
(Oxenstierna) efterträdare på Karl Knutssons
tillskyndelse valde dennes frände, dekanen Tord,
ogillade påfven detta val och vigde i stället 1470
den af kardinalkollegium utsedde J. U. till Svea rikes
ärkebiskop. Ankommen till Upsala i Okt. s. å., mottogs
han dock väl af både presterskapet och menigheten,
ty man hoppades i honom vinna en aktningsbjudande
förman och hade efter Karl Knutssons död (Maj
s. å.) föga intresse af att fasthålla vid dennes
frände. Så litet sinne J. U. än hade för politiska
strider, måste han dock såsom rådets främste ledamot
taga del i vården om rikets angelägenheter. Varm
anhängare af unionen, blef han unionspartiets
främste man, men stod dock länge på god fot med
det nationella partiets ledare, riksföreståndaren
Sten Sture d. ä., hvilkens lärare eller ungdomsvän
han varit. Båda älskade uppriktigt fäderneslandet,
men hyste olika tankar om sättet för främjandet af
dess välfärd, och denna skiljaktighet i uppfattningen
ledde för en kortare tid till öppen fiendskap mellan
dem. Då J. U. i spetsen för det öfriga rådet afsatte
Sten Sture (Mars 1497) under förklaring att han
handlat försumligt under fälttåget mot ryssarna
och egenmäktigt i Sverige, vädjade denne från
rådet till rikets menige innebyggare och belägrade
ärkebiskopen på hans slott, Stäket. Då en dansk här
i Aug. s. å. ankom för att bringa ärkebiskopen hjelp,
måste Sten Sture upphäfva belägringen och begifva sig
till Stockholm, men dagtingade der (Okt. s. å.) och
hyllade konung Hans. J. U. och Sten Sture försonades
åter; förlikningen bekräftades formligen 1502,
sedan Sten Sture åter blifvit riksföreståndare,
och kort derefter löste Hans ärkebiskopen från hans
ed. Äfven till de båda följande riksföreståndarna,
Svante Sture och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
