Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Janus, en fornitalisk ljus- eller solgud - Janzon, Jonas - Janzon, Gustaf - Japan, kejsardöme i Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudomlighet, som rådde öfver det himmelska ljusets
ingång och utgång, blef han ock skyddsgud för all
ingång och utgång på jorden, äfven för verksamhet
af skiftande art. Sålunda var åt honom helgad
den första dagen i hvarje månad och framförallt
den första i den efter honom uppkallade månaden
Januarius, hvilken efter 153 f. Kr. betraktades
såsom årets begynnelsemånad. Då krig börjades,
tänkte man sig Janus hålla sin hägnande hand
öfver manskapets uppbrott till kriget; och med
hänsyn dertill byggdes åt honom en dubbel hvalfbåge
(J. geminus) på forum, hvilken öppnades i krig och
tillslöts när fred var vunnen. En annan helgedom åt
guden var den ännu bibehållna J. quadrifrons vid
det gamla Forum boarium. Praktfullast af alla de
hvalfbågar, som i Rom voro byggda åt himlahvalfvets
gud, var dock en vid Forum Nervae uppförd byggnad
med fyra ingångar. För öfrigt voro portöppningar och
dörrar (januae) åt honom helgade. Hans gudstjenst
sköttes särskildt af rex sacrificulus, och salierna
anropade honom främst i sina böner. J. afbildades,
såsom redan är nämndt, med dubbelansigte samt ofta
med nycklar och staf i handen. På mynt förekommer
såsom attribut åt honom ett fartyg. Han hade
olika binamn, bland andra Qvirinus (särskildt såsom
beskyddare i krig). Enligt folksägnerna, som ofta
låta gudarna blifva stamfäder för konungaätter,
skall han hafva varit den äldste konungen i
Latium och haft sin bostad på Mons Janiculus.
R. Tdh.
Janzon, Jonas, prest, andlig vältalare, född i Björkö
socken af Jönköpings län d. 23 Jan. 1798, blef student
i Upsala 1817 och prestvigdes 1821, med infödingsrätt
i Linköpings stift. 1830 blef han komminister
i Stjernorp och 1843 i V. Eneby och Kisa samt
befordrades 1851 till kyrkoherde i Adelöf, hvarifrån
han 1861 förflyttades till Säby. J. var riksdagsman i
presteståndet 1844, 1847, 1862 och 1865. Han var under
sin kraftfulla ålder en särdeles uppburen predikant,
hvars föredrag utmärkte sig för ett kraftigt bildspråk
i äkta biblisk anda. En särskild ryktbarhet vann han
såsom en af nykterhetsrörelsens ifrigaste främjare på
1840-talet. Han har utgifvit åtskilliga predikningar,
tal och nykterhetsföredrag. A. F.
Janzon, Gustaf, prest, andlig talare, född i
Karlstad d. 24 April 1813, blef student i Upsala
1833 och prestvigdes 1836. Sin verksamhet som
religionslärare började han i några oansenligare
presterliga anställningar i Stockholm, var från 1850
komminister i Adolf Fredriks församling derstädes,
kallades 1857 till Värmdö patronella pastorat af
Upsala stift och tillträdde detsamma 1858, men lemnade
det 1868 efter utnämning till kyrkoherde i Gillberga
och Långseruds pastorat af Karlstads stift. Död å
Gillberga kyrkoherdeboställe d. 24 Jan. 1877. J. var
under sin tjenstgöring i hufvudstaden en särdeles
uppburen predikant, i synnerhet berömd för sitt
mästerliga utförande. Hans Evangeliipostilla eller
predikningar öfver årets samtlige evangeliitexter
(3 del., 1853; 2:dra uppl, 2 del., 1860-61) är ännu
en mycket spridd och
omtyckt predikosamling. Utom detta hufvudarbete
utgaf J. särskilda predikningar och flere andra
skrifter af religiöst innehåll, dels original,
dels öfversättningar. Hans Bidrag till Skevikarnes
historia (1866) är en, ehuru ofullständig,
hufvudkälla för kännedomen om denna sekt.
Japan, kejsaredöme i Asien, består af en rad öar
utanför Asiens östra kust, skilda från fastlandet
genom Japanska och Ochotska hafven och belägna mellan
24° och 50° 40’ n. br. samt mellan 124° och 156° 38’
ö. lgd.
Namn, storlek och beståndsdelar. Hela kejsaredömet
kallas af infödingarna Dai Nippon ("stora N.") eller
endast Nippon ("solens ursprung", d. v. s. det land,
öfver hvilket solen först uppgår). Arealen beräknas
till 382,447 qvkm., deraf på de egentliga japanska
öarna (oberäknadt Jeso, Kurilerna, Liukiu-öarna och
Bonin-öarna) 284,283 qvkm. De nordligaste öarna
i japanska öriket äro Kurilerna, de sydligaste
Liukiuöarna; mellan dessa ögrupper ligga, från
s. till n., de större öarna Kiusiu, Sjikoku, Nippon
(en europeisk, ej japansk benämning på hufvudön) och
Jeso jämte de omkring dem belägna småöarna Goto-öarna,
Hirado, Iki, Tsusjima, Oki-öarna, Sado, Osjima
samt, långt ut i Stilla hafvet, Boninöarna. Hela
antalet öar i japanska ögruppen beräknas uppgå till
omkr. 3,800, af hvilka dock många äro endast nakna,
obebodda klippor. Andra åter hafva betydande storlek
och äro ytterst fruktbara, särskildt de många öarna i
"Suvo Nåda" (mellan hufvudön i n. samt Sjikoku och
Kiusiu i s.).
Naturbeskaffenhet. Alla större öar äro bergiga,
genomdragna af kedjor, som i allmänhet följa öarnas
längdaxel. Det af främlingar bäst kända berget
är Fujisan, af européer vanligen kalladt Fusijama
(omkr. 3,750 m.), som af japanerna betraktas såsom
heligt och till hvars topp skaror af pilgrimer
vallfärda vid sommarens början. Det var förr en
verksam vulkan; det sista af dess många förödande
utbrott inträffade 1707. Flere ännu verksamma vulkaner
finnas, bland hvilka den bäst kända torde vara
Asama-jama (2,590 m.), som hade ett utbrott 1870. Till
och med ganska små öar, t. ex. Jokuna, s. om Kiusiu,
bära höga vulkaner. J. i sin helhet har utseendet
af en vidsträckt bergmassas ur hafvet uppskjutande
toppar. Kusternas tvärbranta form vittnar om nyligen
inträffade våldsamma rubbningar, hvilka splittrat en
gammal kontinent; öarna äro fortfarande utsatta för
vågornas mäktiga inverkan, hvilka ständigt inkräkta
på dem och en dag, enligt den gängse folktron, skola
uppsluka dem. – Med landets geologiska byggnad är man
ej fullt på det klara. Enligt den af von Richthofen
framställda åsigten skall J. hafva varit skådeplatsen
för flere partiella höjningar. Den ena, som skall
hafva sträckt sig till bergen i södra Kina, omfattar
den södra stora ön Kiusiu; den andra, som varit af
vulkanisk natur, skär den förra, fortlöper i hufvudöns
längdaxel och fortsätter vidare öfver Jeso och
Sachalin. Det är i dessa höjningars skärningspunkt,
som de ansenligaste och verksammaste vulkanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
