- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1291-1292

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Joki ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hofkapellmästare i Stuttgart, hvarest han höjde
hoforkestern till rangen af mönstergiltighet och
äfven sjelf fördjupade sin stil i harmoniskt afseende
genom intryck från den tyska musiken. Detta gjorde
honom emellertid främmande för hans landsmän; och
då han 1768 återvände till Neapel, uppfördes hans
operor Armida (1771), Demofoonte (1772) och Ifigenia
in Aulide
(1773) på San Carlo-teatern utan att väcka
någon uppmärksamhet. Smärtan deröfver påskyndade
hans död. Han afled i Neapel 1774. – J:s operor,
med sin ädla, insmickrande melodi, gällde länge såsom
mönster, och han var särskildt sina italienska samtida
öfverlägsen i fråga om verksam instrumentation,
uttryckets sanning och lifligare nyansering. 44 operor
af honom äro till namnet "bekanta, bland hvilka likväl
de i Stuttgart skrifna nästan alla gingo förlorade
genom teaterbranden 1802. Mera kända äro numera hans
kyrkliga verk, särskildt ett Miserere, ett Requiem
och ett passionsoratorium. A. L.

Jomfruland, en 3,1 qvkm. stor, flack ö i Bratsbergs
amt (Norge), utanför infarten till staden Kragerö.
O. A. Ö.

Jomini [sjåmini], Antoine Henri, baron, först fransk,
sedan rysk general, militärskriftställare, född d. 6
Mars 1779 i Payerne i schweiziska kantonen Pays de
Vaud. J. slog sig 1796 ned såsom köpman i Paris,
men hans af naturen stora böjelse för krigsväsendet
tog genom Bonapartes framgångar i Italien 1796-97 så
öfverhand, att han 1798 anhöll om en adjutantsplats
hos Helvetiska republikens krigsminister. Han fick
platsen och blef snart chef för krigssekreteriatet,
med titel af bataljonschef, samt inlade såsom sådan
stora förtjenster om arméns organisation. År 1801
slog han sig åter ned i Paris såsom intressent i en
militärekiperingsaffär, men öfvergaf ej sina studier
i krigskonstens teori. Han började 1803 t. o. m. att
skrifva ett krigsvetenskapligt arbete (Traité de
grande tactique
) och sökte med detta i sin hand skaffa
sig gehör bland högre militära auktoriteter. Ändtligen
fick han som adjutant följa marskalk Ney under 1805
års fälttåg mot Österrike. Vid ett tillfälle under
fälttåget, då han som marskalkens adjutant afgick
till kejsar Napoleon, passade han på och lät de två
utkomna delarna af sin "Traité de grande tactique"
komma under kejsarens ögon. Kejsaren skänkte dem
sitt gillande, utnämnde (Dec. 1805) J. till öfverste
(adjudant-commandant) i generalstaben och förste
adjutant hos marskalk Ney. 1806-07 års fälttåg
gjorde han dels i kejsarens, dels i marskalk Neys
stab, gjorde derefter några fälttåg i Spanien under
marskalk Ney och utarbetade 1810-12 på Napoleons
uppdrag historien om dennes fälttåg i Italien. Under
fransk-ryska kriget 1812 var J. guvernör först
i Vilna och sedan i Sinolensk samt utsåg jämte
general d’Éblé åt franska hären öfvergångsstället
öfver Berezina. 1813 blef han stabschef hos marskalk
Ney. Det var på J:s enträgna föreställningar som Ney i
stället för att, såsom han var befalld, marschera på
Berlin ändrade marschriktning och gick till Bautzen,
der han visserligen d. 20 och 21 Maj 1813

besegrade, men ej tillintetgjorde de förbundne
preussarna och ryssarna. Ney föreslog åt
J. divisionsgenerals grad, men marskalk Berthier,
hvilken sedan 1805 förföljt honom, utverkade tvärtom
en order om hans arrestering för några dagar och
utmärkte honom på dagordern för försumlighet i
tjensten. J. öfvergick då genast till ryssarna och
blef af kejsar Alexander utnämnd till generallöjtnant
och generaladjutant. Han följde nämnde kejsare under
återstoden af fälttåget 1813, utnämndes till general,
stiftade ryska generalstabsakademien och utvecklade en
storartad skriftställareverksamhet. Död i Passy vid
Paris d. 22 Mars 1869. – J. har i den mängd arbeten,
som han lemnat efter sig, gifvit en klar och tydlig
utredning af grunderna för Napoleons krigföring, och
han räknas med allt skäl till en af krigskonstens
få klassiska författare. Bland hans arbeten må
nämnas Traité des grandes operations militaires,
ou l’histoire critique des guerres de Frédéric II

(1805-09. De tre första delarna 1805-07 utkommo under
titeln "Traité de grande tactique". 2:dra uppl.,
8 del., 1811, fick det ofvan angifna namnet. 4:de
uppl. 1847), Histoire critique et militaire des
guerres de la Révolution
(1805; 3:dje uppl. i 15
bd 1819-24, 4:de uppl. 1840), La vie politique
et militaire de Napoléon, racontée par lui-même au
tribunal de César, l’Alexandre et de Frédéric
(1827, 4
del.), Précis politique et militaire de la campagne de
1815, Tableau anatytique des principales combinaisons
de la guerre,
hvilket han sedan omarbetade och
1837 utgaf under titeln Précis de l’art de la guerre
(6:te uppl. 1855), hans betydelsefullaste arbete,
i hvilket han sammanfattar alla sina åsigter. Jfr
Lecomte, "Le General J." (1860), och Sainte-Beuve,
"Le General J.", i "Nouveaux Lundis" (13:de d., 1870).
C. O. N.

Jomkil, socken i Upsala län. Se Jumkil.

Jomsborg, ett i forntiden vida berömdt vikingafäste,
på Harald Blåtands tid (940-omkr. 990) anlagdt
af Palnatoke, som af konung Burislef i Vendland
erhållit ett landområde, benämndt Jom. Hamnen vid
Jomsborg lär hafva kunnat rymma 300 skepp. Sedan
jomsvikingarnas makt blifvit bruten i slaget vid
Hjönmgavåg, 994, der de kämpade mot Håkon Jarl i
Norge, förlorade visserligen Jomsborg det mesta af
sin betydenhet, men omtalas äfven senare såsom en
oberoende fästning, till dess den blef intagen af
Magnus den gode (1042-47). Under danskarnas senare
tåg till Venden namnes J. ofta och kallas Julinum
hos Saxo Grammaticus. Enligt Saxos beskrifning synes
Jomsborg l. Julinum hafva legat på sydöstra sidan af
ön Wollin i Pommern. I svenska historien är J. kändt
derigenom att det en gång blef intaget af Styrbjörn
den starke. Th. W.

Jomsvikingadråpa kallas en af Orkenö-biskopen Bjarne
Kolbensson (d. 1222) författad äredikt öfver de i
slaget vid Hjörungavåg kämpande jomsvikingarna
(se Jomsborg). Dikten är skrifven i en drottqväden
versart, benämnd munnvörp, och omqvädet är ett
s. k. klofastef. Sången lemnar det äldsta exemplet
på den plägsed, som sedan blef allmän i de isländska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0652.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free