Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordmagnetism, fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föres längs denna linie, befinner sig således alltid i
samma vertikalplan, men deklinationen varierar från en
ort till en annan, liksom nålens riktning i rymden
är olika på orter med samma deklination. – Enligt
ofvan nämnda grunder har en mängd magnetiska kartor
konstruerats. Bland de äldsta må nämnas Halleys för
år 1700, Hansteens för 1780 samt för 1600, 1700 och
1800. Dessa senare afse endast deklinationen. Det
märkligaste kartverket af detta slag är dock
"Atlas des Magnetischen vereins", redigerad af
Gauss. Deklinationskartorna visa, att deklinationen
på olika punkter af jorden har mycket olika värden,
att den på ungefär halfva jordklotet är vestlig och
på den andra hälften östlig. Dessa hälfter skiljas
åt genom en linie, längs hvilken deklinationen
är noll. Man känner visserligen icke fullständigt
denna linies läge, men större delar deraf äro dock
bestämda. Den går på ena sidan genom Hudsonsvik och
östra delar af Nord-Amerika samt ut i Atlantiska
hafvet på omkr. 73° v. lgd (fr. Greenw.), vidare mot
öster till Vestindiska öarna, öfver östra spetsen af
Syd-Amerika och åter ut i hafvet. Dess andra del går
genom ryska Asien, Kaspiska hafvet, östra Arabien och
vidare mot den australiska kontinenten. På den ena,
den europeiska, sidan om denna linie är deklinationen
vestlig, på den andra östlig. Isogonerna hafva ett
liknande lopp. Dessa linier skära hvarandra såväl i
jordens geografiska poler som i två andra punkter,
en på hvartdera halfklotet, hvilka äro jordens
magnetiska poler. Emedan de geografiska meridianerna
alla skära hvarandra i de geografiska polerna, får
deklinationen i dessa punkter alla möjliga värden,
fastän magnetnålen har en bestämd riktning. Men i
de magnetiska polerna finnes ingen sådan riktning,
emedan den jordmagnetiska kraften är vertikal och
således saknar komposant i horisontalplanet. Den ena
af de magnetiska polerna, den norra, skall, enligt
kapten Ross’ iakttagelser, ligga på 70° 5’ n. br. och
96° 46’ v. lgd (fr. Greenw.). Södra magnetiska polen
ligger, enligt Gauss, ungefär på 66° s. br. och 146°
ö. lgd. De båda polerna ligga ej på hvar sin ände
af en jorddiameter. – Inklinationen är äfven ganska
olika på olika punkter af jorden. På en del af jorden
står magnetnålens sydpol under horisontalplanet, på
den andra dess nordpol, och på hvartdera halfklotet
genomgår inklinationen alla värden från 0° till
90°. Dessa båda hälfter skiljas genom det område
eller den linie, längs hvilken inklinationen är 0°,
kallad magnetiska eqvatorn. Denna ligger i närheten
af den geografiska eqvatorn och skär densamma på
flere ställen. Isoklinerna omgifva de magnetiska
polerna på liknande sätt som breddcirklarna de
geografiska. Isodynarnerna skilja sig icke mycket
från isoklinerna. De utvisa, att intensiteten är
minst i närheten af eqvatorn och tilltager, ju
mer man aflägsnar sig från densamma. De punkter,
på hvilka intensiteten är störst, sammanfalla ej
med magnetiska polerna; det gifves till och med
flere intensitetsmaxima. Ofvan antydda magnetiska
egenskaper hos jorden förklaras, enligt hvad ofvan
nämnts, genom
antagandet att jorden sjelf är en magnet. Då uppstå
frågorna huru denna magnets axel och dess poler ligga,
huru starkt den är magnetiserad, och hvilket dess
magnetiska moment är. Alla dessa frågor kunna lösas
endast genom matematisk behandling. Beräkningar i det
angifna syftet äro ock gjorda, märkligast bland dessa
de af Gauss utförda. De af teorien angifna värdena på
de jordmagnetiska elementen äro underkastade många
modifikationer, beroende på inflytelser af vissa
lokaliteter eller gällande under vissa tider och
tillfällen. Det gifves sålunda ställen på jordytan,
der jordmagnetismen till såväl riktning som styrka
icke följer den jämna fördelningen enligt formlerna,
utan är starkare eller svagare eller annorlunda riktad
än på närgränsande orter. Detta eger t. ex. rum på
orter, der magnetiska malmer förekomma i större
mängd. Sådana lokala inverkningar kunna ej tagas
i beräkning; de äro undantag och måste betraktas
såsom sådana. Annorlunda förhåller det sig med vissa
förändringar, som de jordmagnetiska elementen undergå
med tiden. Man kan indela dessa i två grupper, de
regelbundna och de oregelbundna. De förra äro dels
sekulära, dels dagliga. Af de sekulära variationerna
känner man hufvudsakligast deklinationens och
inklinationens. Intensiteten har först under de senare
årtiondena iakttagits med den noggranhet och i den
omfattning, som behöfvas för sekulära variationers
utrönande. Deklinationsbestämningar hafva dessutom
praktisk nytta för navigationen. Beträffande
de sekulära förändringarna se Deklination
3. Inklinationen har under tidernas lopp aftagit i
Europa. I Paris var den:
år 1661 ......... 75° 00
" 1758 ......... 72° 15’
" 1805 ......... 69° 12’
" 1820 ......... 68° 20’
" 1835 ......... 67° 24’
" 1851 ......... 68° 35’.
Att denna förändring är af periodisk natur är mycket
sannolikt; ett eller annat århundrade torde dock ännu
åtgå, innan en fullständig bestämning af periodens
längd och variationens storlek kan erhållas. –
De dagliga variationerna äro tämligen fullständigt
kända, hvad deklinationen och horisontal-intensiteten
angår; man har för uppmätning af dessa variationer
särskilda instrument: unifilaren och bifilaren
(se dessa ord). På föranstaltande af Magnetiska
föreningens ledande män, Gauss och Weber, anställdes
på 1830-talet årligen under fyra terminer samtidiga
iakttagelser under loppet af 24 timmar på de mest
skilda punkter af jorden, och af dessa framgår
att deklinationsnålen under dagens lopp förändrar
jänmvigtsläge på fullkomligt liknande sätt öfver
stora områden af jorden. I Europa är deklinationen i
allmänhet minst kl. 8 på morgonen, tilltager derefter
hastigt till kort efter middagen, mellan kl. 1 och 2,
då den är störst, d. v. s. då nålens nordände har
sitt vestligaste läge, och aftager sedermera, först
hastigt, sedan långsammare, till inemot kl. 8. Hela
dagliga vinkelrörelsen är 8 à 10 minuter; den är
mindre under vinter- än under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
