Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Judendom, det judiska folkets religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundets ingående, ledningen genom öcknen och
införandet i Kanaan; vidare genom de förebildande
inrättningar, som i lagen anbefalldes, såsom hela
den judiska gudstjensten, framför allt offren, samt
de profetiska, presterliga och konungsliga ämbetena;
slutligen genom uppträdandet af personliga förebilder
till Kristus, såsom Melkisedek, Josef, Mose, Josua,
David, Salomo och Jona. För öfrigt äro mosaismens
åskådning och ståndpunkt öfvervägande praktiska; någon
utbildad religionslära innehålla Gamla testamentets
skrifter icke. Hufvuddragen af en sådan kunna dock
derur framletas (se Gamla testamentet). I sedligt
hänseende stod den mosaiska religionen, om ock vida
lägre än kristendomen, dock högre än hvarje hednisk
religion; såsom bevis derpå kan nämnas ifrandet för
äktenskapets helgd, den milda behandlingen af slafvar
och djur m. m. Med det religiösa och sedliga lifvet
var statslifvet nära förbundet. Det var bygdt på
teokratisk grundval: Gud sjelf skulle såsom konung
omedelbart styra sitt folk. – Med tiden urartade
emellertid mosaismen. Lagens stränga bud kunde
icke utestänga afguderiet, gudstjensten öfvergick
till ett tomt formväsende, och folkets affall från
Gud fick sitt uttryck derigenom att det begärde en
jordisk konung. Det inbrytande religiösa och sedliga
förderfvet motarbetades visserligen af män sådana
som Samuel och de senare profeterna, hvilka nitiskt
verkade för en renare uppfattning af gudsbegreppet
och af lagen. Profetismen blef derigenom mosaismens
högsta utvecklingsgrad och tjenade i synnerhet,
i motsats till den senares partikularism, att
framhålla det universella i judendomen; ty det Guds
rike (Messiasriket), som profeterna förkunnade,
skulle omfatta hela verlden. Det omnämnda förderfvet
tillväxte emellertid och framkallade slutligen Guds
straffdomar. Dessa tuktade visserligen i någon mån
folket till bättring; men i stället för det förra
affallet framträdde nu, vid gamla tidens slut, då
jämväl profetian var förstummad i Israel, en utvärtes
verkhelighet, som strängt fasthöll lagens bokstaf och
yrkade på dess yttre efterlefnad, men försakade dess
ande och kraft, och som slutligen utvecklade sig till
den bekanta fariseismen. Denna i folkanden djupt
rotade riktning var på Jesu tid den tongifvande
bland judarna och gällde såsom ett uttryck för
och en förfäktare af deras nationella intressen och
förhoppningar. Det var denna riktning, i förening med
den motsatta, den sadduceiska otrosriktningen, som
gjorde, att det judiska folket i sin helhet förfelade
sin bestämmelse, då det förkastade den utlofvade
Frälsaren, när han kom. Med Jerusalems förstöring gick
den gamla judendomen jämte de mosaiska institutionerna
öfver ände. Sin äkta fortsättning har den, såsom redan
är nämndt, i kristendomen, i "det andliga Israel". –
Oaktadt sitt urartande har den judiska religionen,
på grund af de i henne inneboende sanningselementen,
visat sig ega en större lifskraft än någon annan
religion, med undantag af kristendomen. Hon bestod
derför ock segerrikt i kampen icke blott
med de hedniska religionerna, utan ock (t. ex. på
Antiochos IV Epifanes’ tid) med den grekiska kulturen,
den högsta hedendomen frambragt. Vid gamla tidens
slut hade judarnas religiösa föreställningar haft
en icke obetydlig inverkan på den grekiska och
romerska verlden; öfvergångar till judendomen voro
icke sällsynta. Äfven på kristendomen har judendomen
haft en icke obetydlig inverkan. Ehuru kristendomen,
med sin tro på en lidande Messias och sitt försakande
af all menniskans egna rättfärdighet, i allmänhet var
"judarna en förargelse", utgjordes dock de apostoliska
församlingarna till större delen af s. k.
judekristna. Den försakelsens och brödrakärlekens,
hängifvenhetens, bönens och helighetens ande, som
utmärkte de förste kristna, var till icke ringa del
ett arf från den äkta, oförfalskade judendomen,
och den kristna gudstjensten bildade sig efter
mönstret af den judiska. Försök gjordes till och med,
t. ex. af nasareerna och ebioniterna, att förvända den
kristna läran genom inblandning af judiska element;
men dessa försök tillbakavisades. Allt detta gjorde,
att kristendomen af utanför stående länge ansågs
och behandlades såsom en art af judendom. Men i
allmänhet voro judarna mera hätske mot kristendomen
än hedningarna och förföljde den häftigt, så länge
de egde makt dertill.
Ehuru alltså tiden för Kristi uppträdande var
en afgörandets tid för det judiska folkets både
religiösa och nationella tillvaro, och ehuru de tvänne
katastroferna Kristi korsfästelse och Jerusalems
förstöring för en lång tid beseglade dess öde, lefde
dock den störtade judendomen upp igen, om ock i en
vanställd och karrikerad form. Det ifriga studium af
lagen, som efter den babyloniska fångenskapen tagit så
stark fart, hade redan på Jesu tid bildat en särskild
klass af s. k. lagkloke eller skriftlärde, hvilka
vanligen tillhörde det fariseiska partiet. De mest
berömde bland dem voro Hillel, Sjammai och den äldre
Gamaliel. Efter Jerusalems förstöring upprättades
i Jabne (Jamnia), 45 km. från Jerusalem, ett nytt
synedrium l. kyrkligt styrande råd under ledning
af den yngre Gamaliel, hvilken derigenom blef den
s. k. rabbinismens egentlige grundläggare. Efter
Bar Kokbas uppror flyttades detta synedrium genom
Gamaliels son Simon till Tiberias, hvarest en judisk
akademi uppstod, bland hvilkens lärare i synnerhet
Juda den helige (död 240) är berömd; äfven andra
framstående rabbinskolor funnos på denna tid,
i synnerhet i Babylonien. Rabbinismen utmärkte
sig genom en till ytterlighet drifven kasuistisk
behandling af lagen, som upphöjdes till en under alla
förhållanden absolut gällande auktoritet, och i hvars
former alla lifvets yttringar skulle inpressas. Det
är från denna rabbinism, som Kabbala, Masora, och
Midrasch, äfvensom Mischna, och Gemara samt deras
sammanfattning Talmud leda sitt ursprung; af den
sist nämnda kallas riktningen äfven talmudism. Genom
muhammedanernas framträngande (sedan midten af
600-talet) undertrycktes de flesta af de österländska
rabbinskolorna, och rabbinismens tyngdpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
