- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 7. Hufvudskål - Kaffraria /
1421-1422

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juhlin-Dannfelt, Carl - Jujuy. 1. Stat i förbundsrepubliken Argentina i Syd-Amerika. - 2. (San Salvador de J.) Hufvudstad i nämnda stat - Jukagirer (Jukahirer, Jukager) äro ett till den hyperboreiska rasen hörande folk - Jukon (Yukon), flod i nordvestra delen af Nord-Amerika - Jukta elf, biflod till Ume-elf - Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till minne af Jesu födelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stamholländerierna. 1869-76 var J. vice ordförande i Stockholms
läns hushållningssällskap. 1881 utnämndes han till
Sveriges och Norges generalkonsul i Helsingfors. J:s
stora insigter i landtbruk och industri, vidgade genom
utländska resor, samt hans framstående skicklighet
som organisatör hafva gång på gång tagits i anspråk,
särskildt då det gällt att ordna Sveriges deltagande
i de stora verldsutställningarna på 1870-talet:
i Wien (1873), Filadelfia (1876) och Paris (1878),
vid hvilka alla han var Sveriges (vid den förstnämnda
äfven Norges) kommissarie. 1868 ordnade J. det tolfte
allmänna svenska landtbruksmötet, i Stockholm,
och vid många in- och utländska landtbruks- och
industriutställningar har han varit prisdomare
(bl. a. vid verldsutställningarna i London 1862
och i Paris 1867 samt vid den internationella
landtbruksutställningen i Bremen 1874). – Åren
1855 -57 utgaf J., tillsammans med J. T. Bergelin,
"Tidskrift för svenska landtbruket" och 1862-64,
tillsammans med J. Arrhenius, "K. Landtbruksakademiens
handlingar och tidskrift". – Bland de många
yttre utmärkelser, som tilldelats J., må nämnas
Landtbruksakademiens stora guldmedalj (1880).

Jujuy [chuchui]. 1. Stat i förbundsrepubliken
Argentina i Syd-Amerika, begränsad i n. och v. af
Bolivia, i s. och ö. af staten Salta. Areal 62,332
qvkm. 40,379 innev. (1869). Nordvestra delen är en
steril, nästan folktom högslätt, Puna de J., den östra
delen ett bergland, med fruktbara dalar, nästan de
enda trakter, som egna sig för odling. Hufvudfloden är
Rio Grande, en biflod till Vermejo. – 2. (San Salvador
de J.) Hufvudstad i nämnda stat, vid högra stranden af
Rio Grande, 1,230 m. öfver hafvet. Omkr. 4,000 innev.

Jukagirer (Jukahirer, Jukager; sjelfva kalla de sig
Odul-pa eller Ododomni-pa, "menniskor") äro ett
till den hyperboreiska rasen (se Hyperboréer 2)
hörande folk, som innehar Sibiriens norra kust kring
Janas, Indigirkas och Kolymas nedersta lopp. De
utgöra nu den fåtaliga resten af en större folkstam,
som, omfattande de nu nästan utdöde omokerna,
sjelagerna och anijulerna, före jakuternas och
tungusernas framträngande innehade största delen
af östra Sibirien. Förr ett krigiskt och kraftigt
folk, hafva de nu, genom strider med grannarna,
jakuter i v. och s., tsjuktsjer och korjaker i ö.,
och i synnerhet med ryssarna, blifvit i hög grad
undertryckte, men utmärka sig ännu genom en skön
kroppsbyggnad och ljus hy jämte svarta ögon och svart
hår. De bo i träkojor, nära sig af fiske samt ren-
och gås-jagt; derjämte insamla de till vinterförråd en
rot-art med mjölig konsistens. Hunden är deras enda
husdjur. Liksom andra nord-asiatiska folk hylla de
sjamanismen och älska företrädesvis dans och sång (den
senare enligt regeln improviserad till såväl ord som
melodi). – Tsjuvantserna vid öfre Anadyr räknas som
en liten underafdelning af jukagirerna, hvilkas antal
dock med desse föga torde öfverstiga 1,000. H. A.

Jukon (Yukon), flod i nordvestra delen af
Nord-Amerika, upprinner i Britiska Nord-

Amerika under 58° n. br., flyter genom djupa dalar, som
här och der vidga sig till sjöar, i nordvestlig
riktning till Fort J., som 1847 anlades af
Hudson-bay-kompaniet och ännu tillhör detta, ehuru
det ligger inom territoriet Alaska. Der mottager
floden från h. Rat l. Porcupine river, vänder sig
mot s. v. och faller under namnet Kwichpak genom flere
armar, som. bilda ett stort delta, ut i Nortonsundet
af Berings haf. Längd omkr. 3,200 km.

Jukta elf, biflod till Ume-elf, flyter genom fjäll-
och skogsland i Sorsele och Stensele socknar. Längd
omkring 150 km. A. G.

Jul, kristenhetens förnämsta högtid, firas till
minne af Jesu födelse. Ordet jul, Isl. jól, är af
omtvistadt ursprung. Den vanligaste förklaringen är
den, som framställdes redan af O. Rudbeck, enligt
hvilken ordet är en biform till Sv. hjul (hjulet
var vintersolståndets symbol). Ihre framkastar den
förmodan att det möjligen härstammar från Angels.
geôl, som stundom betecknar månaden December. Den
svenska julhögtiden ingår d. 24 Dec. (julaftonen)
och afslutas d. 6 Jan. (trettonde-dagen). Förr
varade julen t. o. m. d. 13 Jan. (tjugonde-dagen,
Knuts dag; deraf det gamla uttrycket "Tjugondag-Knut
kör julen ut") och räknade då flere helgdagar
än nu (helgdagarna 3:dje-dag- och 4:de-dag-jul
m. fl. afskaffades genom k. förordn, d. 4
Nov. 1772). – Den verkliga tidpunkten för Jesu
födelse hafva hvarken de heliga skrifterna eller
traditionerna bevarat, och den var länge föremål för
lärda meningsbyten mellan de helige fäderna. Det
var emellertid inom den vesterländska kyrkan, som
man först (omkr. midten af 4:de årh.) började fira
d. 25 Dec. (juldagen) såsom dagen för Jesu ankomst
till jorden, och i slutet af 4:de årh. upptogs detta
bruk äfven af den österländska kyrkan. Inom denna
hade man förut (allt ifrån 3:dje årh.) firat d. 6
Jan. (Epiphania) såsom Jesu födelsedag. Det var en
särskild och djup tanke, som låg till grund för valet
af d. 25 Dec.: i det jordiska ljusets återvändande såg
man nämligen en symbol af det för verlden uppgångna
andliga ljuset. Äfven ur en annan synpunkt var denna
tid egnad att företrädesvis göras till en kristen
hufvudfest. Af ålder firade nämligen de flesta gamla
folk just vid denna tidpunkt naturens återuppvaknande
med offerfester, helgade åt den eller de gudar,
som representerade dessa nyvaknade krafter. Sådana
fester voro judarnas "tempelinvigningsfest",
grekernas "chronia", romarnas "saturnalia" och
nordbornas "midvintersblot (jólablót). Äfven af
kelterna betraktades nämnda tid såsom helig. En
del af de plägseder, som voro förbundna med dessa
urgamla fester, gick upp i den kristna högtiden, som
deraf erhöll en egendomlig prägel. Många af dessa
ursprungligen hedniska bruk kunna ännu återföras
till sin gamla källa. Sålunda äro t. ex. det i
norden gängse bruket att på julaftonen "doppa" (se
Dopparedagen) i de sjudande kött- och fläskgrytorna,
seden att om julnatten hvila på halm (bruklig redan
vid de gamla offergästabuden), jul-ljusen, julskinkan
(som leder sina anor från den åt guden Frö helgade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfag/0717.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free