Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jus indigenatus - Jusleen, Peter - Juslenius, Daniel - Jus naturale - Jus patronatus (patronatsrätt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jus indigenatus, Lat. (af indigena, inföding),
infödingsrätt. Se Indigenat, Infödd och
Medborgarerätt.
Jusleen [-en], Peter, finsk ämbetsman och
skriftställare, föddes sannolikt i Åbo 1739, blef
1757 magister, tjenstgjorde derefter i svenska
riksarkivet samt blef 1773 assessor i Åbo hofrätt
och 1793 revisionssekreterare. Död i Stockholm d. 5
Apr. 1794. J. egnade sig med lifligt intresse åt
literaturen. Han var medlem af Aurora-förbundet
i Åbo och publicerade i "Åbo tidningar", som af
detsamma utgåfvos, ett antal bref, fabler och
imitationer efter franskan. I två på latin skrifna
akademiska dissertationer behandlade han Roms
storhet, befrämjad genom grannstaternas oklokhet.
M. G. S.
Juslenius, Daniel, biskop, märklig genom sina
skrifter rörande finska förhållanden, född d. 10
Juni 1676, i Virmo socken, Finland, blef 1691
student i Åbo samt fortsatte, i kamp mot tryckande
ekonomiska förhållanden, med framgång sina studier
och promoverades 1703 till magister. Han var derefter
biskop Gezelius d. y. behjelplig vid utarbetandet
af det gezeliuska bibelverket, blef 1705 adjunkt i
filosofiska fakulteten, 1707 akademi-sekreterare och
1712 linguarum professor samt tillträdde sitt ämbete
med ett tal om finska språkets öfverensstämmelse med
grekiskan och hebreiskan: De convenientia linguae
fennicae cum hebraea et graeca. I likhet med de fleste
finske ämbetsmän flydde J. under "stora ofreden"
till Sverige och anställdes 1715 såsom eloquentiae
och poëseos lektor i Vesterås, der han öppnade sin
verksamhet med ett tal om eländet i Finland: De
miseriis fennorum. 1722 återvände J. till Åbo och sin
professur samt blef 1727 teologie professor. 1734
kallad genom val till biskop både i Åbo och Borgå
stift, utnämndes han, enligt egen önskan, till biskop
i Borgå. Under den s. k. lilla ofreden flydde han
1742 för andra gången till Stockholm och återvände
sedan ej mer till Finland. Han kallades nämligen
1744 till biskop i Skara stift. Död i stiftsgården
Brunsbo d. 17 Juli 1752. – J. var medlem af
presteståndet vid flere riksdagar, men utöfvade icke
der något märkbart inflytande. Betecknande för honom
sjelf och tiden är bl. a. att han, såsom medlem
af 1742-43 års ständers ransakningskommission
öfver general-löjtnanten Buddenbrock, med stöd
af åtskilliga anförda bibelställen tillskref
Buddenbrock felsteg i krigsoperationerna. Såsom
teologisk skriftställare var J. en trogen anhängare
af ortodoxiens grundsatser. Mera betydande är han
såsom skriftställare på den finska historiens,
geografiens och språkforskningens område, der han
med skäl blifvit betraktad såsom en föregångare till
den porthanska perioden. Hans förstlingsarbete Aboa
vetus et nova (1700) skildrar Åbo från geografisk,
historisk och administrativ synpunkt. Der författaren
berör finnarnas äldsta historia och härkomst, är han
okritisk och står under inflytande af den rudbeckska
skolans uppfattningssätt. Deremot är framställningen
af Åbo stad, sådan den var på J:s
tid, ännu i dag af intresse. I afhandlingen Vindiciae
fennorum (1703) tecknar J. den finska jordmånens
beskaffenhet samt finnarnas naturanlag, kultur
och dygder i syfte att vederlägga utländingars
förklenande omdömen. Märkligare är hans Finska
ordaboks försök, Suomalaisen sananlugun coetus
(1795), som blef af stor praktisk betydelse, i
det att detta arbete under eu tid af 80 år ensamt
fyllde behofvet af en finsk ordbok. Bokens hufvuddel
utgöres af en alfabetisk förteckning öfver de finska
orden, öfversatta till latin och svenska. Dessutom
är till slutet fogad en svensk ordbok, hvari de
svenska ordens finska betydelser angifvas med
hänvisningar till den föregående delen. De finska
orden äro, delvis med hjelp af andra personer,
samlade från de skilda finska dialekterna. 1746
publicerade J. en öfversättning till finskan af
Svebilius’ katekes, hvilken intill senaste tider
blifvit begagnad vid barnundervisningen i Finland.
M. G. S.
Jus naturale, Lat. Se Naturrätt.
Jus patronatus, Lat. (af patronus, skyddsherre),
kyrkor., patronatsrätt, är, enligt 1686 års Kyrkolag,
kap. 19 § 12, den en enskild person (patronus)
tillkommande "rättighet att utse, välja och kalla
en prestman till någon församling". I regeln hänför
sig denna kallelserätt endast till val af pastor
(kyrkoherde) i ett pastorat (gäll), hvaremot patronus
icke eger utse komminister eller kapellan, der sådant
ej är i patronbrefvet tydligen medgifvet (k. res. d. 9
Dec. 1766, § 9). – De pastorat, i hvilka jus
patronatus förefinnes, benämnas patronella. Utländing,
som erhållit K. M:ts tillstånd att besitta fast
egendom, med hvilken patronatsrätt ar förenad, får,
enl. k. förordn, d. 23 Nov. 1855, ej utöfva denna
rätt. – Patronus’ rätt i afseende å tillsättande af
pastor är egentligen en jus praesentandi, d. v. s. en
rätt att inför stiftsstyrelsen (biskop och domkapitel)
föreslå en person till ämbetet, hvaremot utnämningen
ligger hos sagda styrelse, hvilken dock icke eger
ogilla den föreslagne, om han är kompetent och i
öfrigt icke ovärdig. Med pastors möjliga skiljande
från ämbetet har patronus intet att skaffa. – Jus
patronatus härstammar från den kanoniska rätten och
har äfven i Sverige funnits sedan den katolska tiden,
då den i svensk öfversättning benämndes "faderlig
rätt" ("fadhurliker raetter, sum klaerkar kalla ius
patronatus", Upl. L., K. B. V). Den grundar sig –
enligt 1686 års kyrkolag, kap. 19, § 12 – på 1)
gåfva af jord och grund, då kyrkan uppbyggdes,
eller 2) kyrkans uppbyggande, utvidgning eller
märkliga förbättring eller 3) donation af jord till
prostgård. Grunden för patronatsrättens uppkomst
utesluter följaktligen ej möjligheten af flere
patroni i en församling; kunna desse ej enas om
valet, får omröstning af dem bestämma kallelsen
(1686 års K. L., kap. 19, § 14). Derigenom att, vid
och efter reformationen, pastorat sammanslagits,
så att flere församlingar med egna kyrkor kommit
att bilda ett pastorat, finnas på sina ställen
konkurrerande patronatsrätter inom samma pastorat
(men bundna vid olika kyrkor). I sådant fall gäller
regeln vid tillsättning af pastor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
