Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järmunrek, Jarmerik, Jormunrek - Järna - Järnboda - Järstad - 1. Järta, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konung Ermanarik (se d. o.), som i midten af 4:de
årh. herskade öfver öst- och vestgoter, gepider,
vender m. fl. Enligt den gotiske skriftställaren
Jordanes blef Ermanarik hårdt sårad af två
bröder Sams och Ammius, hvilkas syster Sonilda
han låtit sönderslitas af vilda hästar. Man
igenfinner lätt i dessa namn motsvarigheter
till eddans Sörle, Hamder och Svanhild.
Th. W.
Järna, socknar i Kopparbergs och Stockholms län. Se
Jerna.
Jämboda, socken i Elfsborgs län. Se Jerbo.
Järstad, socken i Östergötlands län. Se Jerstad.
1. Järta, Hans, statsman, författare, hette
ursprungligen Hierta, var son af generallöjtnanten
frih. Karl Hierta (se Hierta 1) och föddes d. 11
Febr. 1774 på öfverste-bostället Näs i Husby socken
af Dalarna. Han var yngst af elfva syskon och hade
främmandes understöd att tacka för möjligheten att
fullborda sin studiekurs; men utrustad med ovanligt
lyckliga naturgåfvor, stod han redan vid 17 års
ålder färdig att efter afslutade universitetsstudier
(1787 hade han inskrifvits som student vid Upsala
universitet) bryta sig sin bana. Han vann genast
anställning vid Utrikesexpeditionen af konungens
kansli, der han 1792 befordrades till andre
sekreterare. Om hans verksamhet i denna ställning
är, naturligt nog, intet af vigt att omförmäla, men
qvicka infall och "jakobinska" visor spridde hans
namn i vida kretsar, på samma gång de gjorde honom
mindre väl anskrifven hos höga vederbörande. Sålunda
var det ej underligt att han länge fåfängt sökte
vinna diplomatisk anställning i utlandet. Då
ändtligen 1796 en plats vid beskickningen i Berlin
erbjöds honom, vägrade han att mottaga densamma och
föredrog att ändra lefnadsbana. Utnämnd s. å. till
protokollssekreterare
Justitierevisions-expeditionen, gjorde han sig
snart ett namn såsom skarpsinnig jurist. Sina lediga
stunder offrade han nu, såsom förr, med förkärlek åt
vitter idrott, underhöll genom täta besök i Upsala
gemenskapen med meningsfränderna i "Juntan", och
lemnade bidrag, ofta klädda i ironiens drägt, till
dansken Kragh Hösts "Nordia", till G. A. Silverstolpes
"Läsning i ett och annat" och G.0 Adlersparres
"Läsning i blandade ämnen". År 1799 utgaf han
(anonymt) sin bekanta satir: Några tankar om sättet
att uprätta och befästa den urgamla franska monarchien
(ny uppl. 1871), hvilken väckte stort uppseende och
hann spridas i tusentals exemplar, innan censuren
kom på det klara med att den ej var allvarligt
menad. Tid 1800 års riksdag i Norrköping slöt han sig
till det af G. Adlersparre, D. von Schulzenheim och
N. Silfverschöld ledda oppositionspartiet och deltog
lifligt i de heta striderna om Riksgäldskontorets
publicitet, om bondeståndets deltagande i bankens
förvaltning samt om realisationsplanen och
bevillningen. Sistnämnda fråga bragte till fullt
utbrott det på Riddarhuset länge jäsande missnöjet med
den oduglige landtmarskalken, och Hierta var en bland
dem, hvilka gåfvo sina protester form i afsägelse af
adelskap. Han skref sig från denna tid Järta.
Vid den rättegång, som kort derefter vid Göta hofrätt
anhängiggjordes mot några af hans politiska vänner,
hvilka ansågos hafva fällt förgripliga utlåtelser
mot landtmarskalken, uppträdde J. såsom deras
rättegångsbiträde, och i enahanda egenskap hjelpte
han vännerna i Upsala vid den samtida, beryktade
"Musikprocessen", utvecklande dervid en öfverlägsen
förmåga att leka med de juridiska formerna och att
krydda de torra rättegångsakterna med kostlig humor
och skarp ironi. Såsom en följd af det misshag J:s
åtgörande väckt utfärdades till Kanslikollegium
en skrifvelse af innehåll att "all verkan af Vår
för f. d. friherre Hans Hierta utfärdade fullmagt
på protokollssekreterarebeställningen komme att
förfalla". J:s svar blef ett tillkännagifvande
i de allmänna tidningarna, att "som jag efter
denna namnförändring är den samma person, jag
dessförinnan varit, så komma derigenom icke de
enskilda afhandlingar, hvari jag förut ingått, att
till sin kraft och verkan upphöra".
Den ekonomiska förlust, som afsättningen tillskyndat
honom, ersattes rikligen genom enskilda uppdrag,
bland annat af Falu bergslag, samt genom hans
utnämnande till sekreterare i Stockholms stads
brandförsäkringskontor. I öfrigt tillhörde han under
de närmaste åren mera uteslutande familjelifvet;
men sina gamla förbindelser höll han dock vid makt
och betraktades alltid såsom en af de sjelfskrifne
ledarna vid den stora brytning, som långsamt, men
säkert framkallades af enväldets missgrepp. Men en
militärrevolt var icke i J:s smak. Mot hans fasta
uppträdande strandade tvänne förflugna planer
i den vägen; och då just till följd deraf Vestra
arméns marsch emot Stockholm blef en nödvändighet och
inbördeskriget hotade, gick ock från dess befälhafvare
till J. den helsningen att "det svenska blod,
som kommer att flyta, varder rinnande öfver hans
hufvud". Händelserna d. 13 Mars 1809 (Gustaf IV Adolfs
afsättning) möjliggjorde en lugnare lösning af den
kinkiga frågan. – I det nya statsskickets skapande tog
J. stor och liflig del, ehuru han bestämdt vägrade
att åter intaga en plats på Riddarhuset. Honom
tillkommer, i hans egenskap af sekreterare hos
konstitutionsutskottet, väsentligen äran af den nya
författningens utarbetande, och ur hans penna flöt
ock till största delen det mästerliga memorial, som
beledsagade utskottets förslag till ny regeringsform.
Omedelbart efter (den ännu gällande)
regeringsformens antagande (Juni 1809) utnämndes
J. till statssekreterare för finansärenden. Sin
hufvudsakliga historiska betydelse torde hans korta
verksamhet på denna plats hemta från de af framgång
krönta åtgärderna för upprätthållandet af Sveriges
handelsförbindelser med England under en tid,
då politiska skäl nödgade regeringen att spärra
sina hamnar för dess fartyg och varor. Möjligen
föranleddes hans afgång från statssekreteriatet (Mars
1811) af de ändrade förhållanden, som den tvungna
krigsförklaringen mot England kort förut medfört;
möjligen orsakades den af hans missnöje med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
