Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kalevala. 2. Finnarnas stora folkepos, af Lönnrot så benämndt enligt det förnämsta deri förhärligade folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gamle trygge Väinämöinen.
(Den evärdelige siarn.)
De finska myterna omnämnas
redan af M. Agricola (d. 1557). Till uppsamlande af
fornsånger och myter gaf dock först H. G. Porthan
(d. 1804) anledning genom sina historiska och
språkliga forskningar. Hans lärjungar Ganander och
Lencqvist publicerade mytologiska forskningar,
och tysken F. Rühs gaf uti sin 1809 i Leipzig
utkomna bok "Finland und seine bewohner" en god
framställning äfven af den finska folkpoesien. Såsom
samlare af finska runor må jämväl nämnas tysken
H. R. v. Schröter ("Finnische runen, finnisch
und deutsch", Upsala 1819), C. A. Gottlund samt
Reinh. v. Becker. Den sistnämnde, utgifvaren af den
första finska vidlyftigare grammatiken och egentlige
grundläggaren af den finska tidningsliteraturen,
började i sitt 1820 uppsatta folkblad "Turun
viikkosanomat" (Åbo veckoblad) publicera flere gamla
runor, och han sammanförde äfven till ett helt några
sådana angående Väinämöinen (det första försöket i
denna riktning). De första större runosamlingar åter
gjordes af Z. Topelius d. ä., som äfven hänvisade till
Vuokkiniemi såsom den bästa fyndort för runor. Eggad
af desses föredöme, företog E. Lönnrot vidlyftiga
och upprepade resor för hopsamling af runor och
utgaf dem han hopbragt först häftevis under namn af
"Kantele". Men sedan han samlat en större mängd,
började han sammanställa och ordna dem efter deras
innehåll till ett helt med sådan framgång, att han mot
slutet af år 1835 genom Finska literatursällskapets
försorg utgaf "Kalevala eller gamla karelska runor
om finska folkets forna tider". Redan denna samling
innehöll 12,078 verser i 32 sånger. Men då Lönnrot
insåg de hopbragta runornas ofullständighet,
företog han dels sjelf nya samlingsfärder, dels
uppmuntrade han andra till dylika. Bland desse
må främst nämnas M. A. Castrén, A. Ahlqvist samt
D. E. D. Europaeus. I synnerhet den sistnämnde
lyckades att under sina 1845–1848 gjorda färder i
finska och ryska Karelen, Ingermanland samt bland
karelerna i ryska guvernernentet Tver samla en stor
mängd nya sånger. Sedan Lönnrot utgifvit de finska
lyriska sångerna, ordspråken och gåtorna, omredigerade
han med tillhjelp af de många nysamlade bidragen de
episka sångerna, och frukten deraf framträdde 1849
uti 2:dra upplagan af "Kalevala", som innehåller
22,805 verser, fördelade på 50 sånger. Uti dessa
episka sånger har Lönnrot intagit runorna alldeles
i den form, hvari runosångarna sjelfva sjungit dem,
dervid likväl görande ett vidsträckt bruk af de många
varianter, som stodo till hans förfogande, och blott
sällan tilläggande någon enda förbindningsvers. Vid
ordnandet af det hela åter har han med fullt skäl
sammanställt de olika cyklerna i ett sammanhang,
alltefter som deras innehåll syntes fordra och
runosångarnas anvisningar angåfvo. Derigenom
uppvisa kalevalasångerna lika mycket enhet och inre
sammanhang som andra folkhjeltedikter, och detta
förenande band angifver Lönnrot sjelf sålunda:
"de förtälja huru kalevalafolket småningom
förkofrade sig till pohjolafolkets jämnlike och
slutligen besegrade detsamma". Men emedan han
ansåg, att detta epos borde återgifva allt, som
runorna bevarat angående folkets dåvarande lif,
seder och öden, och då finnarna i sitt dagliga
lif sjöngo en mängd lyriska sånger och lika mycket
trollrunor, har han på lämpliga ställen inflätat
så väl lyriska stycken, hvilka skildra de handlande
personernas stämningar för ögonblicket, som ock
pragmatiska framställningar af förfaringssättet
vid trollandet och besvärjandet. Blott genom allt
detta har K. blifvit hvad det nu är: en fullständig,
sammanhängande episk folkdikt, hvari fornfinnarnas
hela lif och föreställningssätt, sådana de i runorna
finnas bevarade, i sin helhet och så troget som
möjligt återgifvas. – En tredje (prakt-) upplaga af
K. utkom med oförändrad text 1866. Af mindre värde
är den "förkortade upplaga" deraf, som Lönnrot 1862
för skolbehof utarbetade, och som innehåller endast
de hufvudsakliga myterna, men hvari dikten just
derigenom förlorat mycket af sin egendomlighet och
poetiska skönhet. En "billig och med förklaringar
försedd upplaga" utarbetades 1870 af F. V. Rothsten.
Såsom inledning till hela dikten hafva naturligen
de kosmogoniska sagorna erbjudit sig. Sedan Ilmatar
gifvit verlden innehåll och form, fullbordas jordens
skapelse hufvudsakligen af Väinämöinen: först sår
han träd (bland dem uppväxer omsider äfven eken; se
Kaleva) och växter; och slutligen fullbordar han
skapelsen genom att få äfven kornet att växa i en af
honom fälld sved. Sedan följa de runor, som behandla
kalevalahjeltarnas friarefärder: Väinämöinen friar
först till Aino; sedan friar såväl han som Ilmarinen
till den sköna pohjoladottern, och äfven Lemminkäinen
företager sig äfventyrliga färder i samma afsigt först
till Saari och sedan till Pohjola. Uti dessa runor
äro inflätade bl. a. sångerna om jernet, om Sampos
smidande af Ilmarinen samt om Väinämöinens färder
till Tuonela, dödens rike, och till den sångkunnige,
längesedan döde kalevahjelten Vipunens graf. Slutligen
skänker den af många begärda pohjoladottern sin
hand åt den manlige, stadige Ilmarinen. Uti 6 runor
(20–25) beskrifvas med anledning deraf förberedelserna
till och förfarandet vid ett fornfinskt bröllop,
hvarunder bl. a. ölets ursprung mystisk-poetiskt
framställes. Uti de 5 följande sångerna beskrifvas
de äfventyr Lemminkäinen har att utstå under
det krig, som han börjar mot Pohjola, emedan
han ej blifvit bjuden till bröllopet. Derefter
följer den tragiska Kullervomyten, hvilken står i
sammanhang med de följande myterna derigenom att
Kullervo bragte Ilmarinens maka, pohjoladottern,
om lifvet. Ilmarinens försök att af silfver och
guld smida sig en maka och derefter att från Pohjola
få sin förra hustrus syster misslyckas. Alla dessa
omständigheter tyckas brutit det goda förhållandet
emellan Kalevala och Pohjola. Sedan följa
berättelserna om de storartade strider, som dessa
folk utkämpa med hvarandra angående besittningen af
undertinget Sampo, hvarefter Louhi, Pohjolas värdinna,
söker hämnas sitt nederlag genom att sända allt slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Mar 5 13:28:04 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfah/0027.html
