Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kannenbäckerland (”Krukmakarelandet”) - Kannibal - Kannstatt (Cannstatt l. Canstadt) - Kannstöpare - Kano
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
7–10 m. mäktiga lerlager hafva gifvit upphof till en
storartad tillverkning af lergods, mineralvattenkrus,
eldfast tegel, vattenledningsrör m. m., hvarjämte lera
i stor mängd sändes till utlandets porslinsfabriker.
Kannibal (Sp. canibal, i st. f. caribal, af caribe,
innebyggare på de karibiska öarna, der spaniorerna
första gången träffade bruket af menniskoätning),
menniskoätare; grym, vildsint menniska. – Af
menniskoätning (kannibalism) tror man sig på några
ställen (Belgien, Danmark) hafva funnit spår redan
bland de förhistoriska folken; i literaturen från
forntiden finnas antydningar derom hos flere folk
(skyter, inder, egypter, nordafrikaner m. fl.). Bekant
är den från Nord-Amerika hos aztekerna under 16–17
årh., hos algonkin- och irokesindianer ända till
1813. I Syd-Amerika gödde tupis sina krigsfångar,
gåfvo dem hustrur och uppåto slutligen dem och
deras afkomma. Fitzroy uppgifver, att innevånarna
i Eldslandet likaledes uppåto sina fångar och,
vid hungersnöd, sin egen stams äldre qvinnor,
hvilka dödades genom qväfning i rök. Flerestädes
på Sundaöarna och på öarna i Stilla hafvet har
funnits allmän kannibalism. Likaså finnes seden ännu
flerestädes i Afrikas eqvatoriala delar, såväl åt
vestkusten (enl. Du Chaillu), som särdeles intensiv
hos niam-niam och monbuttu (enl. Schweinfurth). – Hos
individer bland naturfolken uppträder kannibalism
någon gång, som det vill synas, betingad af
en sjuklig lusta, hos eldsländare, australier
m. fl. naturfolk oftare af allmän hungersnöd, hvilken
senare äfven någon gång föranledt sådan bland mera
civiliserade. Dessa fall af menniskoätning äro dock
mera undantag och motsvara icke det vanliga begreppet
af kannibalism, som sker i större skala och oftast af
andra anledningar. Ingenstädes utgör dock menniskokött
daglig hufvudsaklig föda, huru ymnigt det än fortäres;
men der kannibalism finnes, döljes den icke och
anses aldrig vanhedrande eller ohygglig, förrän dess
utöfvare komma i beröring med icke-kannibaler. En
ny-zeeländsk höfding förklarade: "Stor fisk äter
liten fisk; insekter äta hvarandra; stora foglar
nära sig af små; det är i öfverensstämmelse med
naturens ordning att menniskan förtär sina besegrade
fiender". – Brist på föda eller kanske mest brist på
annan animalisk föda torde väl å de flesta ställen
hafva gifvit anledning till de första försöken i
menniskoätning. Man har dervid funnit spisen behaglig:
"intet är så läckert, som död man", sade Viti-öboarna,
och alla namn på menniskolik går i deras språk ut på
att beteckna något ätbart, godt. Samma åsigt torde
ock gälla i Afrika, hvarest på flere ställen denna
föda hålles till salu. Till följd häraf ega vanligen
öfverallt höfdingarna företrädesrätt till denna mat,
och från Viti, hvarest man stundom i kulinariskt
ändamål stekte fångarna lefvande, berättas, att en
höfding ensam förtärt niohundra lik, utan att låta
någon annan smaka af dem (Williams). Der ansågs ock
denna föda vara för god för qvinnorna; ensamt männen
fingo förtära deraf. Der båda könen äro kannibaler,
förbehållas dock åt männen de bästa bitarna, som äro
barn- och
qvinnokött i allmänhet samt bröst, armar och lår. –
Då denna föda, liksom all annan, ingår i den ätandes
kropp och varder en del af dess substans, förmenade
en del kannibaler, att jämte den förtärda materien
äfven inkorporerades de psykiska egenskaper, som
förut uppenbarat sig deri: den förtärdes styrka,
färdigheter, tapperhet, intelligens. Så trodde
maorierna, hvilka derför satte mera värde på den
segaste hjelte än på det möraste dibarn. Och med
detta förtärande hindrade man äfven sin motståndares
tillvaro i det andra lifvet samt vardt sålunda trygg
för all skada af honom i framtiden; man förintade
derjämte hans sjelfständiga odödlighet och lade den
till sin egen. Ju flere fiender maorierna förtärde,
dess högre kommo de att stå i efterverlden. Att
uppätas var derför å andra sidan den största olycka. I
fortsättning med denna tanke stod den hos flere
folk gängse seden att af hämd äta sina enskilde
och stammens fiender samt att med uppätning straffa
äktenskapsbrytare, förrädare, spioner och andra gröfre
brottslingar. – Kannibalismen är sålunda icke alltid
och öfverallt en smaksak, utan har flerestädes en,
om man så får säga, högre betydelse. Möjligen har
den ock haft en religiös på ett och annat ställe,
t. ex. hos aztekerna, hvilka i sina teokallier dödade
hundraden af krigsfångar och förtärde dem, sedan de åt
guden offrat hjertan och blod. G. v. D.
Kannstatt (Cannstatt l. Canstadt), stad i
würtembergska Neckarkretsen, på högra stranden
af Neckar, 5 km. n. ö. om Stuttgart. 16,205
innev. (1880). Staden är säte för en amtsdomstol och
har i nyare tid uppblomstrat till en liflig handels-
och fabriksstad samt kur- och badort. Den har 30
mineralkällor, hvilka innehålla koksalt i ringa mängd
samt gips, kolsyrad jernoxidul och särdeles mycket
fri kolsyra. Såväl på grund af dessa källor som för
sina vackra omgifningar besökes staden mycket af
främlingar. Den är ock Stuttgart-boarnas förnämsta
förlustelseort. K:s största prydnad är det i morisk
stil 1842–51 af konung Vilhelm uppförda slottet
Wilhelma. Söder om detta ligger lustslottet Rosenstein
(bygdt 1823–29), och på det närbelägna Rothenberg
låg fordom det würtembergska husets stamborg,
Wirtenberg, hvars plats nu intages af ett grekiskt
kapell. K. nämnes 708 och 746 under namnet Condistat
samt blef 1330 riksstad.
Kannstöpare, den, som utan insigter och sakkännedom
gerna vill yttra sin mening om politiska frågor,
inbillande sig ega en genomträngande blick
i statssaker. Uttrycket, som äfven fått insteg i
tyska språket (kannegiesser), är taget efter Holbergs
lustspel "Den politiske kandestöber" (1722), der
hjelten är en ofarlig politiserande småborgare,
till yrket tenngjutare (kandestöber). – Kannstöpa,
yttra sig utan sakkännedom, med anspråk på insigt
om dagens politiska tilldragelser. – Kannstöperi,
kälkborgerligt politiskt snack.
Kano. 1. Ett till Hausa hörande område i
Central-Afrika. Se Hausa. – 2. Detta områdes vid
floden Sjasjun belägna hufvudstad, omgifven af murar
och grafvar. Omkr. 30,000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
