Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Karl (I) den store (Carolus magnus, Charlemagne, romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intogo frankerna Barcelona (801) och grundade
"Spanska mark", mellan Pyreneerna och Ebro. Äfven
Pamplona och Navarra eröfrades af dem. – Med de då
ännu hedniske sachsarna förde K. (772–785, 793–804)
många och blodiga krig, i hvilka den ädle sachsiske
nationalhjelten Vidukind utmärkte sig för mod och
uthållighet. Omsider blefvo dock sachsarna äfven på
denna sidan Elbe (i vestra Holstein) underkufvade
och kristnade. Samma öde drabbade de östra, ännu
hedniske friserna, mellan Laubeke och Weser. – Under
krigen med sachsarna hade K. råkat i förvecklingar
med konung Godired i Danmark. Med en stor här och
flotta hemsökte denne Frisland, just då K. stod i
begrepp att infalla i hans eget land (810). Godfred
blef dock mördad af en af sina tjenare, hvarefter
K. slöt fred med hans efterträdare, Hemming, 811,
i kraft hvaraf det af Godfred uppförda Dannevirke
på Eiderns norra strand blef gräns mellan Danmarks
och K:s välde. – Äfven med de tyska folkens östra
grannar, slaver och avarer, förde K. segerrika krig,
och flere af deras furstar gåfvo sig såsom vasaller
under honom. På det från avarerna eröfrade området vid
Enns grundades markgrefskapet Ostmark, ursprunget till
det senare ärkehertigdömet Österrike. – Genom dessa
eröfringar grundade K. ett rike, som sträckte sig från
Ebro i v. till Elbe, Saale, Böhmerwald och bortom
Enns i ö., från Nordsjön och Dannevirke i n. till
Medelhafvet och Tarentinska bukten i s. Till den
mäktige herskaren öfver detta rike, hvilken sedan år
800 också bar romerska kejsarekronan, stodo äfven de
slaviska folken i öster (obotriter, wilser, sorber,
tsjecher m. fl.) antingen såsom bundsförvandter eller
såsom skattskyldiga lydfolk i större eller mindre
beroende. K:s rykte och anseende spridde sig ända
till Asien och Afrika. Genom ömsesidiga beskickningar
och skänker stod han i vänskapsförbindelse med den
namnkunnige kalifen i Bagdad, Harun-er-rasjid, som
skänkte honom bl. a. en orgel, på den tiden en nyhet
i det kristna vesterlandet. Sitt inflytande hos de
sarasenske furstarna använde K. för att lägga sig ut
för och understödja nödställde kristna i deras land.
Det var ej endast genom stora eröfringar K. vann sitt
verldsrykte, utan äfven genom det sätt, på hvilket
han ordnade och styrde sitt rike. I förvaltningen
och rättskipningen införde K. icke ovigtiga
förändringar. De af flere grefskap bestående, ofta en
hel folkstam omfattande hertigdömena hade mestadels
blifvit indragna redan under hans företrädare. Då
hertig Tassilo II af Bajern förnyade gånger inlät sig
i stämplingar med K:s fiender och slutligen förband
sig med avarerna, blef han på riksdagen i Ingelheim
788 dömd till döden. Han benådades visserligen till
lifvet, men hölls fängslad till sin död, och den
hertigliga värdigheten i Bajern afskaffades, så
att grefvarna derstädes kommo omedelbart under den
frankiske konungen. – Inom K:s hela rike funnos sedan
dess hertigar endast i Spoleto och Benevento. Öfver
hufvud hade K. för regel att åt hvarje grefve anförtro
blott ett grefskap till
förvaltning. Undantag derifrån utgjorde dock markgrefvarna,
hvilka jämte den dem anförtrodda "marken"
(militärgränsen) vanligen hade befälet äfven öfver
häruppbådet i de angränsande grefskapen. För öfrigt
bibehöllo grefvarna i hufvudsaken samma ställning
och ämbetsåligganden som förut, men underkastades en
strängare kontroll genom de årligen öfver hela riket
utsända kungsbuden (missi dominici), som parvis, en andlig
och en verldslig, reste omkring
inom sina områden (missatica), höllo landtdagar,
kungjorde de af konungen utfärdade stadgarna, dömde
konungsdom och genom af dem bland innevånarna utsedde
edsvurna anställde ransakning (inqvisitio) rörande
författningens och rättskipningens handhafvande
m. m. – Den förut tillfälliga dömande nämnden på de
frankiska tingen, hvars medlemmar kallades "sittande
rachimburger" (rachimburgi sedentes), förvandlade
K. till fast nämnd, hvars på lifstid utsedde och med
sportler aflönade medlemmar kallades scabini eller,
såsom de i Tyskland benämndes, schöffen. Denna fasta
nämnd infördes i K:s hela rike. Detta sammanhängde
med den åtskilnad, som han, till lindrande af
den för undersåtarna betungande tingspligten,
införde mellan allmänt ting (placitum generale),
till hvilket alla frie häradsmän voro skyldige att
infinna sig, men som icke fick hållas flere än två
gånger årligen inom samma härad, och skabinting,
vid hvilket, utom ordföranden och parterna, endast
skabinerna voro förpligtigade att närvara. Det
förra var lagtima, det senare urtima ting. Det
förra kunde sammankallas och ledas endast af
grefven (comes) eller hans tillförordnade stadman
(vice-comes, vicomte); det senare kunde äfven hållas
och hölls vanligen af grefvens underordnade biträde,
häradshöfdingen (centenarius, vicarius, tribunus,
scultetus). Dermed sammanhängde åter skilnaden i de
båda tingens befogenhet. De vigtigare målen (rörande
lif, fritt stånd, fast egendom och trälar) voro
nämligen förbehållna det allmänna (lagtima) tinget och
den grefliga domsrätten ("grefvebannet"), medan andra,
ringare mål kunde afdömas af häradshöfdingen och
skabintinget. – Äfven åt förvaltningen af de kungliga
domänen egnade K. en till de minsta detaljer sig
sträckande omsorg i de stadgar han derom utfärdade
för sina förvaltare. Godsen förvaltades ej längre,
såsom fallet synes hafva varit på merovingernas tid,
af en "domesticus" för hvart grefskap, utan domänen
voro numera oberoende af grefskapsindelningen
och förenade i vissa grupper (uti Italien
kallade massae). I spetsen för hvarje sådan grupps
förvaltning stod en "domare" (judex) eller gårdsfogde
(villicus), som under sig hade en mängd inspektörer,
skogvaktare o. s. v. (majores, forestarii etc.). –
På lagstiftningens område ådagalade K. en omfattande
och outtröttlig verksamhet. De till det frankiska
riket hörande folkstammarnas rättssedvänjor hade
redan på merovingernas tid börjat samlas och
upptecknas. K. fullbordade detta genom att draga
försorg om samlandet och upptecknandet af sachsarnas,
thüringarnas och chamavernas rättssedvänjor samt
genom förbättringar och tillägg i de redan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
