Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjaiar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Norge fanns slägten K. redan på 1600-talet; men
f. d. statsministern O. R. Kierulf samt hans kusiner,
bröderna Halfdan och Theodor Kjerulf, härstamma
ej från den norska grenen, utan från den danska,
af hvilken tvänne bröder inflyttade till Norge och
der qvarstannade efter 1814.
Kjerteminde (kerteminne; egentl. Kjertingeminde,
d. v. s. Kjertinge-mynning), dansk stad i nordöstra
delen af Fyen, vid Kjerteminde- l.
Kjertinge-fjordens mynning. 2,488 innev. (1880). Hufvudnäringar
äro handel och, framför allt, fiske (sill,
makril och ett slags feta flundror, kallade
"Kjerteminde-rådmän"). 1881 hade staden ett ang-
och 36 segelfartyg, med en sammanlagd drägtighet af
1,673 tons. – 1413 fick K. stadsrättigheter. 1659
bombarderades det af den holländska flotta, som
skulle skydda de danska och de förbundna truppernas
landstigning mot svenskarna, hvilka höllo staden
besatt. E. Ebg,
1. Kjerulf, Halfdan, norsk tonsättare, kusin till
f. d. norske statsministern O. R. Kierulf (om slägten
K. i öfrigt se Kjerrulf), föddes d. 15 Sept. 1815 i
Kristiania. Han blef student 1834 och senare kopist i
Finants- og tolddeparteinentet, men drogs af sin håg
åt musiken, hvilken han ock valde till sitt lefvebröd,
sedan hans juridiska studier blifvit afbrutna genom
en farlig sjukdom 1839 samt faderns året derefter
timade död. Hans bristfälliga musikstudier fingo
först 1847 genom den gamle Arnolds undervisning
mera ordning och stadga, och 1850 fick K. ändtligen
ett stipendium, hvarefter han under ett års tid i
Leipzig åtnjöt Richters handledning samt tog rika
intryck af den derstädes då blomstrande romantiken,
representerad af Mendelssohn och Schumann. Denna
sena undervisning var väl en orsak till att han
aldrig försökte sig i större musikformer, men den
bidrog ock till att skänka honom en kritisk klarhet
angående begränsningen af hans förmåga samt att låta
honom med så mycket större omsigt koncentrera sig
inom det miniaturområde, der han skapat mästerverk
som få, nämligen visan. Återkommen till hemorten,
lefde han en musiklärares sträfsamma lif, afbrutet af
ferieresor till Tyskland och Frankrike. I slutet af
1850-talet ledde han jämte J. G. Conradi en serie
abonnementkonserter; dessutom stod han en tid
i spetsen för såväl Studentersangforeningen som
en af honom bildad manskvartett, för hvilken han
skref sina odödliga qvartettkompositioner, Norges
fjelde, Serenade ved Strandbredden, Solvirkning,
Brudefaerden i Hardanger (hvarmed Upsalasångarna i
Paris 1867 vunno priset) m. fl. I sin ungdom skref
han musik-anmälningar i "Den Constitutionelle" och
bidrog derigenom mycket att klara begreppen om konst
och förädla smaken i Norges då mycket outvecklade
musiklif. Känslan af det otillfredsställande och
isolerade i detta lif äfvensom i hans egen ställning
gjorde, i förening med en ständig sjuklighet, för
hvilken han slutligen, d. 11 Aug. 1868, dukade under,
att hans kompositioner liksom hans väsende fingo
ett grunddrag af vemod och resignation. – Ehuru 10
år förflöto mellan K:s första och andra sånghäfte
(1841–51) och hans egentliga produktion begynte först
på 1850-talet, samt ehuru han måste stjäla sig
tid till sina noggrant mejslade kompositioner,
uppgå dessa likväl till omkr. 30 tryckta verk,
bland dem 16 häften romanser och sånger, 10 häften
pianostycken, en längre serie sånger för mansqvartett
samt "Trubaduren" för solo och kör. Hans förläggare
var vanligen Abr. Hirsch i Stockholm, som 1877–78
äfven utgaf en godtköpsupplaga af hans visor i två
häften, 1881 tillökade med ett tredje, upptagande
förut otryckta stycken. "Hvad vi skatta i K:s musik
– säger Grönvold – är den nobla melodien, flytande
och klar, originel i konceptionen, stämningsfull och
skär i tonen, dertill denna anderika behandling af
ackompanjemanget, denna genomarbetade, beherskade
form." Med rätta har Edv. Grieg i den anmälan,
hvarmed han 1879 i "Musikalisches wochenblatt" sökte
introducera K. i den tyska musikverlden, framhållit
det elegisk-erotiska såsom tyngdpunkten i hans
begåfning, då deremot det dristiga, lidelsefulla
är honom främmande. Ett annat grunddrag är den
nationella norska folktonen, som först K. på ett
mera konstnärligt – liksom Ole Bull på ett mera
naturalistiskt – sätt anslog. K. förhåller sig till
Bull ungefär som Welhaven till Wergeland: han ville
väl en varm patriotism, men på den allmän-europeiska
civilisationens grundval; det råa och "norsk-norska"
var honom osympatiskt. Också var Welhaven jämte
Björnson den, som bäst inspirerade honom genom sina
dikter, och den förres Nökken, Der flöi en fugl, Hvile
i skoven, Til fjelds, Forårsdigt m. fl. skola i K:s
toner lefva lika länge som den senares Prinsessen,
Synnöves sang, Ingrids vise, Solskinsvise, Venevil,
Över de höje fjelde, Sövnen, Ved söen, O vidste du
bare m. fl. Få tonskalder hafva såsom K. förstått
att inom visans trånga ram skildra den finkänsliga,
offrande kärleken, den trånande längtan "til fjelds
över bygden", granskogens dofva sus, månskenets stilla
slummer på kullen eller barnets i vaggan, och ingen
har så som han målat den drömmande middagssolen på
en sommardag, då "det er så luunt, det er så tyst,
der falde blomster på dit bryst". – Jfr J. G. Conradi:
"Musikens udvikling i Norge" (1878), och A. Grönvold:
"Norske musikere" (1883). A. L.
2. Kjerulf, Theodor,
norsk geolog, den föregåendes broder, föddes d. 30
Mars 1825 i Kristiania. Efter att hafva företagit
resor i geologiskt syfte såväl i Norge som till
Island, Tyrolen m. fl. st. och utgifvit vigtiga
geologiska arbeten (Das Christiania silurbecken,
1855, Geologie des südlichen Norwegens, 1857,
m. fl.) blef K. 1858, efter Keilhaus död, professor
i mineralogi vid universitetet i Kristiania och
utnämndes s. å. till chef för "Den geologiske
undersögelse". K. hade genom noggranna kemiska och
geologiska undersökningar kommit till åsigter rörande
såväl silursystemets lagerbyggnad som granitens
uppkomst, hvilka voro motsatta Keilhaus, och han
var den förste, som påvisade veckningens betydelse
för att rätt förstå Kristianiatraktens geologi och
ohållbarheten af Keilhaus transmutationsteori. Sedan
K. under årens lopp utgifvit en stor mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
