Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjosen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lithologie, oder gesteinslehre"), ehuru i helt annan
bemärkelse, sådana klotformiga eller annorledes
skapade konkretioner (se d. o.), hvilkas inre del
är liksom en kärna skild från det yttre skalet och
hörbart rörlig inuti detta, så att vid skakning
ett skallrande eller klappande ljud förnimmes. Ett
sådant förhållande eger rum t. ex. med en och
annan flintboll eller flintkörtel ur kritlagren.
E. E.
Klapphingst kallas en hingst, hos hvilken endast
en af testiklarna nedhänger i pungsäcken och den
andra finnes i ljumsk-kanalen eller i bukhålan. Den
förre är vanligen förstorad, den andre deremot
ringa utvecklad. Sådana hästar äro ofta svåra att
handtera och derigenom af mindre värde. De kunna dock
användas äfven såsom afvelsdjur, ehuru sådant sällan
eger rum. Genom operation kunna båda testiklarna
aflägsnas, hvarvid dock större fara för djurens
lif är för handen än vid kastration af hingstar,
hos hvilka testiklarna hafva normalt läge. Hos föl
inträffar det icke sällan, att den ene testikeln
först vid 2–3 års ålder nedtränger i pungsäcken.
C. A. L.
Klappholz (T.; egentl. "klappträ"), boktr., en aflångt
fyrkantig kloss af hårdt trä, väl släthyflad å
undersidan, brukas till att jämna "formen", sedan
denna lagts på fundamentet, så att ingen stil eller
del af formen må stå upp öfver det öfriga. Man
öfverfar då formen med klappholzen, på hvilken man
samtidigt klappar lindrigt med en hammare.
Klappjagt. Se Jagt, sp. 998.
Klapplöpare, sjöv., en smal tågända eller lina, som är
skuren genom tvänne enkla block, och hvars ändar äro
fästa vid något föremål, såsom en båt eller dylikt,
hvilket sålunda kan halas från det ena blocket till
det andra. L. H.
Klappmytsen l. Blåssjalen, Cystophora cristata,
zool., hör till underfamiljen klappmytsar
(Cystophorina) af de egentliga själarnas familj
(Phocidae) och ordningen själdjur inom däggdjurens
klass. Han har stort och bredt hufvud med kort,
bred och tjock nos samt ögonen mestadels riktade
uppåt. Halsen är kort och tjock, men tydligt afsatt
från hufvudet. Kroppen är tämligen långsträckt, föga
nedplattad, tjockast framom midten och baktill starkt
afsmalnande. Hos den äldre hannen äro huden och den
underliggande bindväfven ofvanpå nosen och hufvudet
till midten af hjessän lösa och slappa samt kunna
uppblåsas till en blåsa (eller så kallad mössa, hvaraf
djuret erhållit sitt namn). Denna är långs midten
ryggad, aflång, kullrig, framtill utsträckt till ett
slags kort snabel och der försedd med ett par till
näsborrarna ledande öppningar. Färgen är hos den äldre
hannen ljust askgrå, med oregelbundna, svartaktiga
fläckar, undertill gulhvitaktig, med dylika glesare
och mindre skarpt begränsade fläckar. Blåsan är
svartbrunaktig, ofvan ljusare, nästan hvitaktig,
men likaledes fläckig. – Klappmytsen är egentligen
hemma vid amerikanska sidan af norra Atlanten, men
träffas äfven vid Island och Jan Mayen, dessutom
tillfälligtvis vid Englands och Norges kuster. Arten
är sällskaplig, tillhör öppna hafvet,
flyttar under vissa årstider, men uppträder icke
i stora massor; hälst håller han sig på drifisen,
men förekommer äfven på fast is i bukter och
vikar. Under Mars lär honan yngla på aflägsna
drifismassor, till hvilka hon kort förut begifvit
sig. I början af Maj närmar klappmytsen sig kusterna,
aflägsnar sig åter under Juli och återkommer i
Augusti efter att sannolikt hafva parat sig under
bortovaron. Klappmytsen är modig och ilsken samt
angriper ofta, då han blifvit sårad. Hannarna kämpa
ifrigt med hvarandra under parningstiden och blåsa,
då de retas eller skrämmas, upp den på hufvudet
belägna blåsan, hvilken troligen tjenar till att
göra nosen mindre ömtålig för stötar. Djurets föda
utgöres af stora fiskar, men äfven af kräftdjur.
C. R. S.
Klaproth. 1. Martin Heinrich K., tysk kemist,
f. 1743 i Wernigerode, blef biträde på ett apotek i
Berlin, hos kemisten Valentin Rose, efter hvars död
K. öfvertog apoteket, och fick sin vetenskapliga
uppfostran af Roses bägge söner, den sedermera
som kemist och analytiker bekante Heinrich R. och
geologen Gustaf R. Vid upprättandet af Berlins
universitet blef K. derstädes 1810 professor
i kemi. Död 1817. K. var en af sin tids mest
framstående kemister och den förste, som i Tyskland
antog Lavoisiers system. Han föreslog 1792 Berlins
akademi att underkasta försöken öfver förbränning och
oxidation en granskning, hvilken bekräftade Lavoisiers
uppgifter. K. var hufvudsakligen mineral-analytiker
och en noggrann analytiker, den förste, som
oförfalskadt offentliggjorde sina analyser, sådana
de utfallit och ej mer eller mindre ändrade efter
tycke och smak, som förut varit brukligt. Han
undersökte flere hundra mineral qvantitativt och
upptäckte derunder grundämnena uran (1789), zirkonium
(s. å.), titan (1795) och cerium (1803, samtidigt
med och oberoende af Berzelius och Hisinger). Bland
K:s undersökningar intaga de öfver meteorstenarna
och honingstenen en framstående plats. Hans många,
i samtida tidskrifter spridda afhandlingar samlades
till ett arbete i Beiträge zur chemischen kenntniss
der mineralkörper (1795–1810), hvartill sluter sig
det 1815 publicerade arbetet Chemische abhandlungen
gemischten inhalts. – 2. Heinrich Julius von K.,
tysk orientalist, den föregåendes son, f. i Berlin
1783, blef 1804 adjunkt i orientalisk filologi och
literatur i Petersburg. Året derefter medföljde
han en till Kina afsänd rysk beskickning och vann
en riklig skörd för sina asiatiska språkstudier,
ehuru beskickningen knappt hunnit öfver gränsen till
Mongoliet, då den måste vända om. En annan resa,
som K. 1807–08 företog till Georgien och öfriga
Kaukasus-land, lemnade i flere afseenden vigtiga
resultat, framlagda i det af honom utgifna "Archiv für
asiatische litteratur, geschichte und sprachkunde"
(1810) samt i hans Reise in den Kaukasus und nach
Georgien (1812–14; "Resa på Caucasus", sammantryckt
med Mac Farlanes "Konstantinopel år 1828", 1:sta b.,
1830) m. fl. arbeten. I Dec. 1810 fick K. anledning
att begifva sig till Berlin, och af orsaker, som
icke äro tillräckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
