- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
849-850

(1884) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klimatisk kurort ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Finland. Såsom sådan räddade han arméns förråd i Anjala,
hvilka voro nära att falla i fiendernas händer. 1799
upphöjdes K. i grefligt stånd och 1800 till en af
rikets herrar. 1802 utnämndes han till general och
general en chef i Finland. Då 1808 års krig med
Ryssland utbröt, var K. hvarken genom erfarenhet
eller naturliga egenskaper vuxen sin plats såsom
general en chef. I hans instruktion heter det, "att
förnämsta uppmärksamheten "bör egnas åt att rädda hvad
af armén frälsas kan; att uti fästningarna Sveaborg
och Svartholm bör inkastas så mycket trupper, som
utrymmet medgifver, och att den öfriga delen af armén
må i möjligaste ordning draga sig åt Österbotten,
intilldess med första öppet vatten andra anstalter
till landets återvinnande kunna tagas". Men der
står tillika: "ehuru Vi, såsom förbemäldt är,
anse frälsningen af armén och fästningarnas
försäkrande böra blifva förnämsta ändamålet
för försvarsanstalterna under påstående vinter,
vänta Vi likväl, att I, så långt möjligt blifva
kan, söken att den inträngande fienden hindra och
emotstå samt icke, förrän nöden påtränger, reträtten
företagen". K. fattade denna instruktion nästan
såsom ett uttryckligt påbud om en hastig reträtt och
förklarade, sedan han anländt till högkvarteret i
Tavastehus d. 2 Mars 1808, allt motstånd mot fienden
onödigt eller skadligt. Förgäfves talade den åldrige
K. N. af Klercker för ett modigare handlingssätt;
K. var obeveklig och gaf order om återtåg. Om
man än icke kan klandra hans beslut att draga sig
tillbaka utan strid, så måste man dock strängt döma
det brådstörtade sätt, på hvilket utan orsak detta
återtåg utfördes ända till Uleåborg, hvarigenom
hela Finland lemnades i fiendens våld. Adlercreutz’
seger vid Siikajoki d. 18 April ådagalade slutligen
fiendens svaghet och förmådde ändtligen K., som
emellertid erhållit fältmarskalksstafven, att rycka
söderut, dock icke förr än i början af Juni. Han
rörde sig då vida långsammare, än när han tågade
undan för fienden; och de af hans generalstabschef
Adlercreutz nästan mot hans vilja vunna segrarna
vid Lappo d. 14 Juli och vid Alavo d. 17 Aug. jämte
Sandels’ företag i Savolaks ådagalade tydligt, att
kriget hade kunnat föras på ett helt annat sätt,
om den minsta duglighet hade funnits hos honom, som
hade högsta ledningen. Icke ens efter dessa segrar
gjordes dock något, och efter striderna vid Ruona
och Salmi d. 1 och 2 Sept. var fälttåget ohjelpligt
förloradt. K. begärde då fartyg för att bortföra armén
från Finland och styrde kosan till Vasa, hvarigenom
möjlighet yppades för fienden att på den kortare vägen
till Nykarleby afskära återtåget för svenskarna,
om detta måste fortsättas norrut. Döbelns seger vid
Juntas d. 13 Sept. öppnade dock vägen, och då den
svensk-finska armén dagen derefter under Adlercreutz’
befäl utstod sin dödskamp vid Oravais, var K. såsom
vanligt ett stycke framför densamma. Seende sig ur
stånd att derefter rädda armén, anhöll K. att få
återvända till Sverige. Detta vägrades. Men då han
d. 29 Sept. afslutit konventionen i Lohtaja

(Lohteå), enligt hvilken armén skulle dragas till Himanko,
fick han i föga nådiga ordalag afsked. Efter
Gustaf IV Adolfs afsättning (1809), hvarvid
K. medverkat, blef han medlem af regeringskonseljen
och emottog jämte Adlercreutz och Adlersparre en
tacksägelseadress af ständerna. 1809 blef han utnämnd
till öfverståthållare i Stockholm, men fick afsked
sedan det fersenska mordet (1810) försiggått, utan
att han gjort något för att hindra detsamma. K. dog
d. 15 Maj 1814 i Stockholm. M. G. S.         C. O. N.

2. Klingspor, Fredrik Filip, friherre, ämbetsman,
konstälskare, den föregåendes broder, föddes
i Jönköping d. 5 April 1761, avancerade vid
Jämtlands regemente, der han 1770 blef fänrik,
till öfverstelöjtnant, men tog 1795 afsked ur
krigstjensten och egnade sig åt den hofsyssla han från
1783 innehade hos hertiginnan af Södermanland. 1806
blef han tjenstgörande kammarherre hos hertiginnan,
efter Karl XIII:s tronbestigning 1809 hofmarskalk,
1812 riddarhusdirektör och 1818 ståthållare
på Stockholms slott. I sistnämnda egenskap har
K. hugfäst sitt minne genom de flere försköningar
af slottet han företog för att bringa det i
ett fullt värdigt och med Tessins ursprungliga
planer öfverensstämmande skick. Så omskapade han
Logården från ett skräpigt materialupplag till
den nuvarande behagliga planteringen och bedref
med ifver terrasseringen af Lejonbacken, hvilken
fullbordades ett par år före hans död. K. var
äfven en ovanligt framstående konstälskare och
konstkännare, egde en vald bok- och taflesamling samt
utöfvade miniaturmålning med mycken framgång. Hans
karaktershufvud och porträtt skulle hedra äfven en
verklig mästare. Död i Stockholm d. 18 Mars 1832.
-rn.

Klingsten l. fonolit, petrogr., en bergart, som vid
slag med hammare gifver ett klingande ljud ifrån
sig. Se Fonolit. E. E.

Klinik (af Grek. kline, säng), med., undervisning
vid sjuksängen i medicinens särskilda praktiska
grenar, såsom i invärtes sjukdomar (medicinsk
klinik), i kirurgiska fall (kirurgisk k.), i
barnsjukdomar (pediatrisk k.), i ögonsjukdomar
(oftalmiatrisk k.), i öronsjukdomar (otiatrisk k.),
i sinnessjukdomar (psykiatrisk k.), i veneriska
sjukdomar (syfilitisk k.), i qvinnosjukdomar
(gynekologisk k.), i barnförlossningskonst
(obstetrisk k.) m. m. Hufvudsaken vid den kliniska
undervisningen är att lärjungen genom att få se,
undersöka och närmare studera den sjuke får
under lärarens ledning en på egen erfarenhet
grundad lefvande kunskap om sjukdomen och dess
behandling. Då sjukmaterialet utgöres icke af på
stället liggande patienter, utan af "ambulanter"
eller för tillfället sig infinnande, kallas detta
undervisningssätt poliklinik (af Grek. polis,
stad, emedan de sjuke vid sådan klinik egentligen
behandlas ej inom sjukhuset, utan ute i staden).
F. B.

Kliniskt dop kallades i den äldre kyrkan ett på
sjuksängen (Grek. kline) meddeladt nöddop. Cyprianus,
Augustinus och andra kyrkolärare förklara ett
sådant dop giltigt. Meningarna voro dock delade om
behöfligheten af dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfah/0429.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free