Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockstycke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klockornas från andrå instrument afvikande öfvertoner,
motsvarande icke talen 1, 2, 3 o. s. v., utan dessas
qvadrater 1, 4, 9 o. s. v.). A. L.
Klockstycke, musikt., å blåsinstrument den nedersta,
utåt sig vidgande delen af röret, ljudtratten.
A. L.
Klockton, musikt., kallas ett sångmanér, bestående i
ett upprepadt ansvällande och aftagande af röstens
styrka. Den tecknas < > < > o. s. v.
A. L.
Klockupproret. Se Daluppror, sp. 816.
Klodvig (Fr. Clovis; egentligen Chlodovech, Chlodwig,
frankisk form af namnet Hlodwig, Ludvig), frankiska
konungar:
1. K. I, det stora frankiska rikets grundläggare,
var son till Childerik I och sonson till "Meroveus",
den merovingiske konungaättens stamfader och
namngifvare. (Se Merovinger.) År 481 efterträdde
han vid 15 års ålder sin fader i konungadömet öfver
en del af de saliske frankerna och residerade i
staden Tornacum (Tournay). I Gallien voro vid denna
tid omständigheterna gynsamma för en företagsam och
förslagen man sådan som K. Det Vestromerska riket
var stadt i upplösning. Större delen af Gallien
innehades af barbariska folk. Så hade vestgoterna
bemäktigat sig landet mellan Pyrenéerna, Loire,
Cevennerna, Durance och Medelhafvet. Burgunderna
innehade sydöstra Gallien längs Saône och Rhône,
mellan Cevennerna och Alperna, i söder till Durance,
alemannerna Elsass, hvarifrån de vidare sökte
utbreda sig i norr och vester. De saliske frankerna
voro sedan konung Chlodios tid (omkr. 428–448) i
besittning af landet mellan Maas och Somme, och de
ripuariske frankerna hade framträngt öfver mellersta
Rhen och på dess venstra (vestra) strand utbredt sig
mellan Maas och Mosel. Men mellan Somme och Loire
försvarade ännu den gallo-romanska befolkningen,
förstärkt med bretoner, som från Britannien invandrat
i nuvarande Bretagne, sin oafhängighet under befäl
af en romersk ståthållare, Syagrius, som residerade i
Soissons. Denne anfölls och besegrades vid Soissons
af K. (år 486), som genom denna seger utbredde sitt
välde till Seine och under de följande tio åren äfven
sökte bemäktiga sig områdena mellan Seine och Loire,
hvilka dock tappert försvarade sig. Paris belägrades i
fem, eller enligt andra uppgifter i tio år. Från dessa
eröfringar bortkallades dock K. genom den ripuariske
konungen Sigiberts ansökan om hans hjelp mot de i
Ripuarien segerrikt framträngande alemannerna. Desse
besegrades (år 496) i en länge vacklande strid,
som antagligen stod vid Tolbiacum (Zülpich, v. om
Bonn), och i hvilken deras konung stupade, hvarefter
de underkastade sig K. (Antagandet att det blott var
norra Alemannien, som då underkastade sig, beror på
ett missförstånd.) I stridens trångmål skall K. hafva
anropat de kristnes gud om hjelp och lofvat att,
om denne förlänade honom segern, antaga kristendomen
och den katolska tron, för hvilken hans burgundiska
gemål Rothild (på frankiska språket Chrodichildis)
redan förut sökt vinna honom. I alla händelser lät
han juldagen år 496 döpa
sig i Reims af den helige Remigius, och vid samma
tillfälle emottogo tvänne hans systrar samt öfver
3,000 af hans män dopet. För den katolska kyrkan var
detta en betydelsefull seger, då alla andra till
kristendomen öfvergångna germanska folk på denna
tid voro arianer. Också skyndade påfven i Rom att
lyckönska K. till hans omvändelse och tillägga honom
titeln "den allrakristligaste konungen", hvilken
titel från honom gick i arf på hans efterträdare
och sedan fördes af alla Frankrikes konungar till
julirevolutionen 1830. – K:s och frankernas omvändelse
till den katolska tron var en verldshistorisk
tilldragelse, som medförde de vigtigaste politiska
följder, i det frankers och gallo-romaners framtida
sammansmältning till ett folk derigenom i väsentlig
mån främjades och den frankiske konungens makt vann
ett kraftigt stöd i den inflytelserika katolska
kyrkan. Närmaste följden blef, att de städer och
områden mellan Seine och Loire, som dittills försvarat
sig mot frankerna, då genom frivilligt fördrag
underkastade sig den katolske frankiske konungen
för att undgå faran att i annan händelse komma
under de arianske vestgoternas öfverherskap. Men
K:s omvändelse till katolicismen skaffade honom
äfven anhängare bland den katolska gallo-romanska
befolkningen i Burgund och i synnerhet i den del
af Gallien, som lydde under vestgoterna. Detta
gynnade hans andra eröfringsplaner, som närmast
voro riktade mot Burgund. Der regerade vid denna
tid två bröder, Gundobad och Godegisl. Den senare
sökte i hemlighet K:s bistånd mot den förre och
lofvade såsom pris för hjelpen att blifva K:s
skattskyldige lydkonung. K. drog med sin här till
Burgund, och i slaget vid floden Oscara (Ouche),
i trakten af Dijon, gick Godegisl med sin här
öfver till frankerna. Den slagne och sedermera af
K. i Avignon belägrade Gundobad nödgades erkänna
sig såsom K:s skattskyldige lydkonung (år 500), ett
vasallförhållande, som synes hafva egt bestånd, äfven
sedan Gundobad dödat sin broder och gjort sig till
ensam konung öfver Burgund. K. lemnade Godegisls
död ohämnad. Han umgicks med eröfringsplaner
mot vestgoterna. Sannolikt genom bemedling af
vestgotakonungen Alariks svärfader, östgotakonungen
Teoderik den store uti Italien, ingicks dock till
en början en förlikning mellan K. och Alarik. Men
freden blef icke långvarig. Antagligen på en af de
årliga mönstringsstämmorna (det s. k. Marsfältet)
yttrade K. till sina krigare: "Jag kan ej lida,
att dessa arianer innehafva en del af Gallien; låtom
oss bryta upp och besegra dem och lägga landet under
vårt herravälde". Utan tvifvel helsades detta beslut
med frankernas bifall. Förstärkt af en ripuarisk
kontingent under Sigiberts son Chloderik, slog K. på
den Vocladiska slätten (Campus vocladensis, sannolikt
vid Voulon, v. om staden Poitiers) vestgoterna och
dödade Alarik med egen hand (år 507). Gynnade af
inre tvister bland vestgoterna, eröfrade frankerna
inom kort större delen af vestgoternas besittningar i
Gallien tillika med deras dittillsvarande hufvudstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
