Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kokning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergsalt (se d. o.), dels löst i
hafsvatten. Bergsaltet är stundom tillräckligt rent
för att kunna användas, men vanligen är det förorenadt
af lera, gips o. d., hvarifrån det renas genom lösning
i vatten och den filtrerade lösningens afdunstning,
hvarunder saltet utfälles. På många ställen borras
marken, till dess bergsaltlager anträffas, hvarefter
i borrhålet nedsänkes ett kopparrör. Vatten hälles
sedan i hålet och utanför kopparröret. Nedkommet
i saltlagret, löser vattnet saltet, och lösningen
stiger i röret, hvarifrån den uppfordras med pump
och inkokas. Af hafsvatten erhåller man i varmare
klimat betydliga mängder koksalt på det sätt att
vattnet intappas i grunda bassänger i marken, der
det utsättes till afdunstning för solvärmen. Efter
tillräcklig koncentration utkristalliserar saltet,
som uppsamlas och lägges i högar, på det moderluten,
som innehåller klormagnesium och andra lättlösliga
salter, må afrinna. Det i handeln förekommande
koksaltet är aldrig rent, utan innehåller klorkalcium
och klormagnesium, hvilka salter draga till sig
fuktighet ur luften. Vanligen uppgå orenligheternas
mängd, fuktighet inberäknad, till 3–7 proc. Genom
omkristallisering kan saltet erhållas i det närmaste
rent. Fullkomligt fritt från föroreningar erhålles
det, om man med klorvätegas mättar en koncentrerad
koksaltlösning. Rent koksalt bildar färglösa
kubiska kristaller af 2,16 egentlig vigt. Upphettas
kristallerna, springa de med knastrande ljud sönder i
små fragment till följd deraf att koksaltkristallerna
mekaniskt innesluta vatten, som vid upphettningen
antager gasform och då spränger kristallerna. Vid
ungefär 776° smälter koksaltet och börjar vid denna
temperatur förflyktigas. I hvitglödgningshetta
förflyktigas det ganska hastigt. Smält och
stelnadt koksalt bildar en bladigt kristallinisk
halfgenomskinlig massa. I vatten löses koksalt lätt
och nära nog lika lätt i kallt som i varmt vatten;
100 delar vatten af 0° lösa 35,5 delar, af 14°
35,9 delar, af 100° 39 delar koksalt. Den i kokning
mättade lösningen kokar vid 110°. I absolut alkohol
är koksalt olösligt, men i utspädd alkohol mer eller
mindre lösligt alltefter vattenhalten. Koksalt är af
stor betydelse för organismen och finnes upplöst i
alla kroppens vätskor. Det befordrar matsmältningen
och ökar afsöndringen af magsaft. Hos en fullvuxen
menniska förekommer ungefär 0,5 kg. koksalt. Kroppens
årliga behof af koksalt anses vara mellan 4,5–7 kg. –
Koksalt användes till saltning af kött och andra
matvaror samt i industrien till mångfaldiga ändamål,
såsom för tillverkning af soda, till glasering af
stengods, vid vissa metallurgiska processer o. s. v.
P. T. C.
Ko-kål. Se Brassica.
Kol. 1. Kem., ett icke metalliskt grundämne, hvars
namn lär komma af Lat. caulis, stjelk, och således
antyder ett genom bränning af stjelkar erhållet
ämne. Af alla grundämnen i naturen är kolet utan
all fråga det vigtigaste och derjämte ett af de
allmännaste och ymnigast utbredda. Det utgör nämligen
grundstommen i alla organiska ämnen, som icke äro
annat än kolets föreningar med några få andra
grundämnen: väte, syre och qväfve. I fritt tillstånd
förekommer kol jämförelsevis sparsamt i naturen och
bildar då de bägge mineralen diamant och grafit,
men det förekommer deremot ytterst rikligt i förening
med syre, dels som fri kolsyra i luften och upplöst
i vatten, dels som kolsyrade salter l. karbonat
(se d. o.). Föreningar mellan kol och väte utgöra
bergolja, bergvax m. m. Stenkol är kol i förening med
väte och syre. Kol i fritt tillstånd uppträder i en
mängd olika allotropiska modifikationer. Som diamant
är kolet färglöst, genomskinligt, kristalliseradt
i det reguliära systemets former, utomordentligt
hårdt samt antändligt blott i ren syrgas vid
hvitglödgningshetta. Som grafit är kolet mjukt,
blygrått eller svart, kristalliseradt i sannolikt
det hexagonala systemets former samt ledande för
elektricitet. Kol, sådant som det erhålles genom
förstöring af organiska ämnen i hög temperatur, är
svart, stundom grått, mer eller mindre glänsande eller
matt, ofta affärgande och alltefter omständigheterna
af olika antändlighet, ledande eller oledande för
elektricitet o. s. v. Alla allotropiska modifikationer
af kol utmärkas gemensamt deraf att de äro olösliga i
alla lösningsmedel och fullkomligt eldfasta, så vida
de under upphettningen icke kunna komma i beröring med
syre eller luft. Kol, som erhålles genom kolning af
trä och växtämnen, har ännu qvar vedens organiserade
struktur, visar t. ex. märken efter årsringarna. Det
är i hög grad poröst och uppsuper till följd deraf
med begärlighet gaser. Det kol, som återstår efter
kolning af animaliska ämnen, qvarhåller envist qväfve
samt är ganska poröst och ofta glänsande. Sådant kol
har stark attraktion till organiska färgämnen, hvarför
det användes som affärgningsmedel. Genom kolning af
stenkol erhålles koks, som är hårdt, poröst, grått,
ej affärgande och vida mindre antändligt än andra
kolsorter. Då kolväten ofullständigt förbrännas,
afsöndras kol i fint fördeladt tillstånd såsom sot.
I kemiskt hänseende hör kol, hvars atomvigt, 12,
tecknas C (af Lat. carbonicum), till de två- och
fyrvärdiga elementen. Det förenas direkt med syre till
koloxid, CO, och kolsyra, CO2, ger med väte en oerhörd
mängd föreningar (se Kolväte), af hvilka sumpgasen,
C H4, har den enklaste sammansättningen. Med
svafvel förenas kol vid rödglödgningstemperatur till
kolsvafla, C S2. Flere föreningar mellan kol och klor
äro bekanta, och af dem är kloriden C Cl4 enklast
till sammansättningen. Kloroform är C Cl3 H. Kolets
klorföreningar utmärkas af stor beständighet. Kloriden
sönderdelas icke en gång af alkalier. Kolets förening
med qväfve är cyan, i fritt tillstånd C2 N2, som
radikal CN. I vida högre grad än andra grundämnen
har kolet egenskapen att bilda fast sammanlänkade
atomgrupper, hvilka ingå som radikaler i otaliga
föreningar af den mest olikartade natur. Dels på
detta förhållande, dels äfven på grund af kolets
fyratomiga natur, som medgifver, att en kolatom
samtidigt kan binda flere olika radikaler, beror
ytterst den organiska naturens stora mångfald. Se
vidare Koks och Kolning. –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
