Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolfblomstriga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunna stödjas mot axeln eller, vid pistol och
revolver, bättre kunna hållas i handen. Kolfven
öfvergår framtill i kolfhalsen, som är afrundad
och tillika med kolfven har en viss krökning för
att geväret må bättre kunna sigtas. Kolfvinkeln,
d. v. s. den vinkel, som bildas af kärnlinien och
en linie från bakplåtens midt till stötbottnens
medelpunkt, öfverstiger i allmänhet ej 12° till
13°. På äldre kavalleripistoler användes ofta en lös
kolf, som med en tapp och fjäder fästes på pistolens
kolf och sålunda möjliggjorde stöd af axeln vid
anläggningen. – 2. Kem., ett kulformigt l. koniskt,
med hals försedt glaskärl, som på laboratorierna
begagnas till kok- och destilleringsapparater
samt till gasutvecklingsapparater. – 3. Fys.,
en rörlig, tillslutande botten i cylindern till
en pump eller till en ångmaskin. Jfr Packning. –
4. Bot. (Blomkolf). Se Ax. 1. H. W. W.
Kolfblomstriga kallas, med anledning af
blomställningen, de växter, som höra till
nat. fam. Aroideae (se d. o.).
Kol-flöts, geol., flöts af mineraliskt kol, nämligen
brunkol eller stenkol. E. E.
Kolfslutningssystem (T. kolbenverschluss), krigsv.,
kallas de bakladdningsmekanismer, i hvilka
mekanismens hufvuddel med stötbottnen in- och
utföres vid laddandet genom en cylindrisk utborrning
i loppets förlängning bakåt (se Kanon, sp. 170).
H. W. W.
Kolfsystem, krigsv. Se <sp>Dreyses system i
art. Eldhandvapen, sp. 345.
Kol-fält l. stenkolsfält, geol., ett område, som
innehåller brunkols- eller stenkolslager, eller
en med grufarbete belagd del af ett sådant område.
E. E.
Kol-förande, geol., kallas geologiska system, serier
och aflagringar (t. ex. Skånes stenkolsförande serie),
som innesluta stenkols- eller brunkolsflötser af
brytvärd mäktighet. E. E.
Kolga, Nord. mytol., en af hafsguden Äges
och hans maka Råns nio döttrar. Ordet "kolga"
förekommer äfven appellativt i betydelsen bölja.
Th. W.
Kol-grufva, ställe der brunkol eller stenkol genom
vanligen underjordiskt arbete lösbrytes ur fast berg
och derefter bringas i dagen. E. E.
Kolgujev. Se Kalgujev.
Kolh (Kol, Kolarer), Britiska Indiens uräldsta
folkstam, skild såväl från de ariska som från de
dravidiska folken (jfr Indien, sp. 530), innehar
numera hufvudsakligen större delen af Tsjutia Nagpurs
högland i Bengalen. Norra hälften af deras område,
som af vändkretsen delas i två ungefär lika stora
delar, bebos af den förnämsta kolhstammen, santalerna
(omkr. 1 mill.), och den södra af fyra andra stammar,
khária, mundári, bhumidj och hor (tillsammans
omkr. 850,000). Dessutom finnas i mellersta Indien
flere isolerade kolh-stammar, nämligen v. om de
ofvannämnda: korwa (omkr. 15,000), längre bort kur
och kurka (omkr. 60,000), hvilka i flere små flockar
äro spridda inom Centralprovinsernas distrikt bland
hindi, maratter och gond, vidare, s. om hufvudmassan:
dsjuanga (juang) i distriktet Katak Mahal, samt längre
söderut inom Madras’ distrikt savára,
nära kusten vid Gendjam, och v. derom gadaba eller
gudba. Namnet kolh eller kolariska folk begagnas
väl officielt af engelsmännen, men icke till
dessa stammar sjelfva, ty kolh (af hindi kolaha,
"svindödare") är ursprungligen endast ett hinduiskt
öknamn, som har sin grund i kolarernas förkärlek
för detta af hinduerna föraktade djurs kött. Alla
de ofvannämnda stammarna tala dialekter af samma
språk och anses derför ensamma som kolariska folk;
men etnografiskt höra dock hit flere andra stammar,
hvilka utbytt sitt eget språk mot de kringboende
folkens ariska. De mest betydande af dessa äro kol
eller kuli i Gudjarat, mera och mina kring Adjmir i
Radjputana, warali, katodi (kathari) i distriktet
Bombaj mellan Tapti-flodens nedre lopp i n. och staden
Puna i s., samt ramusi s. om Puna ned mot Kolapur
och slutligen de talrika bhil. Deremot höra oraon,
kharias närmaste grannar i v., och radjmahal-kolh,
santalernas grannar i n. ö. vid Ganges, icke till de
kolariska folken, dit de vanligen räknas, utan till
de dravidiska. Af de ännu kolh-talande stammarna,
hvilkas sammanlagda antal torde föga öfverstiga
2 mill., äro santaler, hor och mundári de mest
civiliserade; de öfriga föra ännu till stor del
ett nomadiskt lif i skogar och bergstrakter. Lägst
stå dsjuanga, hvilka sky all gemenskap med andra
stammar, icke hafva någon kännedom om väfnad, spånad,
lervaror eller jern, och hvilkas qvinnor ej bära annan
beklädnad än en knippa löf. – De hvarandra ganska nära
stående kolh-språken, som kunna föras till den stora
agglutinerande språkgruppen, bilda derinom en lika
sjelfständig stam som de ural-altaiska och dravidiska,
men stå måhända något närmare de sistnämnda. Ingen
annan literatur finnes än protestantiska missionärers
öfversättningar af bibeldelar och religiösa skrifter,
i hvilka vanligtvis den indiska nagari-, mera sällan
den latinska, skriften begagnas. Dock eger folket
ännu qvar några gamla sånger på sitt eget språk, och
enligt de deri förekommande traditionerna skulle
kolarernas ursprungliga hem icke varit längre bort
beläget än vid Ganges’ stränder. De mest utmärkande
dragen af språkets art äro inom ljudläran: den nasala
efterklangen efter en del utljudande konsonanter,
i synnerhet g, b, t. ex. ubn, hår, samt det om
kinesernas s. k. "ingående" ton erinrande afhuggna
uttalet af utljudande vokaler i vissa fall. Inom
formläran är flexionen ännu rikare utvecklad än i
dravidaspråken. Artikel och genus saknas, såsom i
alla agglutinerande språk, men en skilnad göres mellan
lefvande och döda föremål, för hvilka finnas särskilda
pronominalformer och verbaländelser. Både nomen
och verb ega en dualform, ytterligt sällsynt inom
agglutinerande språk. Vid de personliga pronomina,
hvilka deklineras med alldeles samma (4 till 8)
kasusändelser som nomina, skiljer man i 1:sta
pers. dual. och plur. på inklusiv och exklusiv form,
hvarmed den tilltalade inbegripes eller uteslutes. I
verbet är det mest karakteristiska draget att flere
af de många tempora (2 pres.. 2 perf., imperf.,
plusquamperf., fut.) hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
