Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korint ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
land. Dessutom har K. författat Die markgrafschaft
Mähren und das herzogthum Schlesien in ihren
geographischen verhältnissen (1860), Die Hohe
Tatra in den Centralkarpathen (1864) m. fl. samt
utgifver i förening med andra lärde "Archiv der
naturwissenschaftlichen landesdurchforschung von
Böhmen". 1879 upphöjdes han i adligt stånd.
Koritsa, stad i Albanien, turkiska vilajetet Janina,
omkr. 50 km. v. om Kastoria. Omkr. 10,000 innev.
Korjaker (rysk benämning, som skall vara härledd af
Tjuktj. chorana, Korj. kojanga l. chojanja, ren),
ett till den hyperboreiska l. arktiska rasen (se
Hyperboreer 2) hörande folk i sibiriska Kustprovinsen,
s. om floden Anadyr, såväl på fastlandet som i
norra delen af halfön Kamtsjatka, äro dels bofasta
och lefva hufvudsakligen af fiske vid kusten, dels
nomader och vandra omkring med sina renhjordar i det
inre landet. De bofasta korjakerna tillhöra 4 stammar:
olutorer, vid floden Olutorka, som mynnar ut i Berings
haf (de kallas af de öfriga korjakstammarna eluteat),
kamener och parener, omkring nordligaste delen
af Pensjina-viken, pallaner, vid nordvestra kusten
af Kamtsjatka, samt ukiner, vid floden Ukoi på östra
kusten af samma halfö. De bofasta och nomadiserande
korjakerna skilja sig från hvarandra i både seder och
kroppsbeskaffenhet. De förra likna kamtsjadalerna
och rentjuktjerna samt äro liksom dessa stora och
starkt byggda, hvaremot de nomadiserande äro små och
magra. Hufvudet är litet, håret svart, ögonen små,
näsan kort och trubbig, men munnen stor. Korjakerna,
hvilka sjelfva kalla sig tsjautsjau, hvaraf ryssarna
bildat ordet tjuktjer, äro i grunden samma folk
som rentjuktjerna. Båda stammarnas språk äro på det
närmaste beslägtade med hvarandra; deras seder och
bohag äro desamma, men korjakerna utmärka sig framför
tjuktjerna genom större osnygghet. Antalet korjaker
är omkr. 5,000. De flesta äro hedningar.
Kork (Lat. suber), bot., tekn., bildas nästan
aldrig å snart förgängliga, örtartade växtdelar,
men uppstår deremot å sådana växtdelar, som länge
och starkt tilltaga i tjocklek, samt träder
hos dem i ytterhudens ställe. Kork bildas
äfven å sårade ytor, som blifvit beröfvade sin
ytterhud. Sålunda öfverdrages snittytan å en
ituskuren växande potatis med korkväfnad. Dylik
väfnad igenkännes genom cellernas regelbundna form
(qvadratisk eller rektangulär i tvärsnitt), genom
saknaden af cellmellanrum samt genom frånvaron af
porer i de ofta nog tunna, vanligen brunaktigt färgade
cellväggarna. Korkväfnaden hindrar afdunstning och
afstänger saftutbyte mellan utanför och innanför
varande väfnader, hvarför de förra bortdö och
ofta afflarna (se Fällbark). Äldre korkceller äro
fyllda med luft, hvarigenom korkväfnaden blir så
lätt och ofta elastisk samt skyddar mot köld och
äfven mot stark värme, enär luften i cellerna är
en dålig värmeledare. Korkbildning uppstår genom
parenkymcellers delning medelst tvärväggar, ställda
i tangential riktning. Denna
delning fortgår inåt, så att de yttre korkcellerna
alltid äro de äldsta. Det inre korkbildande lagret
kallas "fellogenet" (af Grek. fellos, kork, och
genesis, födelse). – Korkväfnaden har äfven i
tekniskt hänseende stor betydelse, emedan densamma,
skuren i lämplig form och storlek, nyttjas i största
skala för att tillsluta mynningen af buteljer och
flaskor m. m. (se Korkfabrikation). Det är den
i de vestliga Medelhafslanden växande kork-eken
(Quercus suber L.), som i sin bark bildar så tjocka
lager af korkväfnad, "korkbark", att densamma kan
förarbetas till buteljkork o. s. v. Kork-almen
(Ulmus campestris var. suberosa Moench), en på
Gotland och Öland förekommande samt i trädgårdar
ofta odlad afart, hvars grenar blifva kantiga genom
längslöpande ojämna korklister, bildar icke så tjock
korkväfnad, att denna kan tekniskt användas. Detta
gäller äfven om korklönnen (Acer campestre L.). –
Andra slag af kork äro läderkork (periderma) och
korkvårtor ("barkporer", lenticelli). Den förra
består af glatt korkväfnad, som omsluter stammen
hos bok och björk (näfver, se d. o.) o. s. v. De
senare äro små rundade eller aflånga, upphöjda eller
plattade vårtor af lösare korkväf, som genom närvaron
af mellangångar och luftvägar afviker från vanlig
korkväf och tjenar hos äldre, med läderkork beklädda
stammar att reglera afdunstningen, i likhet med
klyföppningarna hos bladen. Då korkvårtor uppträda å
växtdelar, som för öfrigt sakna korkväfnad, bidraga
dessa vårtor att lokalt minska afdunstningen.
O. T. S.
Kork-alm. Se Kork.
Kork-ek. Se Kork.
Korkfabrikation har till sin vigtigaste uppgift
förfärdigandet af butelj kork. Dessutom tillverkas
af korkbark bl. a. sim- och lifräddningsgördlar,
flöten, skosulor, hattremmar, korkmattor (linoleum
och kamptulikon, se d. o.), hvarjämte det kolade
affallet beredes till s. k. spanskt svart. Man har
äfven börjat anbringa korkskifvor såsom öfverklädnad
å ångmaskincylindrar och rörledningar, för att hindra
värmets utstrålning. (Jfr äfven Felloplastik). –
Korkbarken skördas företrädesvis i Spanien, Portugal,
södra Frankrike och Algeriet (som eger de största
korkekskogarna). Träden böra ej skalas, förrän de
blifvit 20–30 år gamla; först sedan man med 3–4 års
mellanrum förnyat detta trenne gånger, blifver den
återväxande barken, användbar. Cell-lagret närmast
veden skonas omsorgsfullt. Träden kunna blifva öfver
150 år gamla och med fördel skördas hvart
7:de–8:de år. Genom lodräta och vågräta inskärningar
medelst en hvass yxa lösgöres barken från stammen
i form af rektangulära, kupiga skifvor. Dessa
kokas, pressas flata, torkas och befrias från den
yttersta, sprickiga skorpan (i Spanien drager man
dem äfven genom eld för att täta dem och aflägsna
mask). Korkbark kommer i handeln uti balar à omkr. 60
kg.; den är af 4 olika finhetsgrader. Till Sverige
importeras korkbark mest frän Lissabon och Oporto. –
Tillverkningen af buteljkork sker än i dag allmännast
för hand. Korkskäraren begagnar två ytterst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
