Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Korint ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enl. 1835 års k. förordn, om myntfoten. Se Skrot
och korn. 1. J. A.
Korn, Johan Filip, målare, född 1728, kom i målarelära
i Stockholm samt var gesäll hos åldermannen Schultz,
då han 1758 blef "styckmästare" (godkänd att
göra mästerstycke). Året derefter antogs han till
mästare i målareämbetet "med utmärkta loford". Det
var mestadels åt landskapsmåleriet K. egnade sig,
först såsom rumdekoratör, sedan såsom utöfvare af
det egentliga taflemåleriet. Han sökte ännu såsom
mästare den undervisning, som målareakademien kunde
erbjuda, och erhöll äfven en och annan belöning
derstädes (1761 m. fl. år). Men i hufvudsak synes
han hafva utbildat sig sjelf, endast med ledning af
de förebilder af holländska och franska mästare, som
den tidens svenska tafvelsamlingar kunde erbjuda. –
Sedan kom väl äfven den från Paris återvände Sävenbom
att utöfva något inflytande på hans konst. K. idkade
denna i en omfattning, som kan kallas förvånande,
i synnerhet genom dess alsterrikedom. Hans landskap,
merendels i tämligen litet format, framställa vida,
idylliska utsigter öfver lugna ängder, lundar och sjö,
kojor och båtar, ibland med en liten fors eller flod,
någon gång en klipphöjd. Ofta äro de lyckligt och rikt
staffagerade med figurer. Hans större kompositioner,
som äro mer sällsynta, uppenbara i synnerhet hans
förmåga af en mild, harmonisk färgstämning, en
behaglig, landtlig uppfattning och ett naturstudium,
som i allmänhet befinner sig i jämnhöjd med det mått
af sådant, som då ansågs behöfligt och lämpligt. Hans
färgskala har en varm gul eller brun grundton,
åtminstone i hans större och bättre verk; i de
mindre förefaller den ofta kallare, mer dragande i
grått. Han målade på såväl duk som trä, det senare
dock mera sällan. Jämväl dekorativa väggmålningar,
dörrstycken o. dyl. träffas af hans hand i Stockholm;
någon enda gång utförde han en genre i liten skata. Ej
häller saknar man bland hans arbeten porträttutsigter,
särdeles från Stockholmstrakten. Att en mästare
med K:s ovanliga förmåga af alstring är ojämn och
ibland faller in i det dekorativa, handtverksmässiga,
är mindre förvånande, än att han så ofta förmått
bevara en sant konstnärlig ingifvelse och en vårdad
teknik. K. valdes 1777 till agré af målareakademien,
men fortfor alltjämt att tillhöra målareämbetet
intill sin död, som inträffade i Stockholm d. 29
Mars 1796. Taflor af honom finnas i nationalmuseum,
konstakademien (hans receptionsstycke) och i flere
andra offentliga samlingar. De bästa bland dem torde
dock vara i enskildes ego. De äro sällan signerade,
men alltid lätt igenkänneliga. K. utbildade Anders
Holm, som ej utan talang fortsatte hans manér,
hvarjämte detta haft inflytande bl. a. på Hilleström
d. y. -rn.
Kornak, elefantförare. Se Elefantslägtet.
Kornaros, Bikentios, nygrekisk skald, som tillhörde
en förnäm grekisk-veneziansk slägt på Kreta och
tyckes hafva lefvat i senare hälften af 16:de årh. I
öfrigt äro hans lefnadsomständigheter okända. K. är
författaren till ett stort
romantiskt national-epos, Erotokritos, som skildrar
den bragd- och sångrike Rotokritos’ äfventyr för
vinnandet af sin älskade, den athenska konungadottern
Arethusa. I detta skaldeverk träffar man en blandning
af vesterländsk medeltidsromantik och åskådningssätt
från det gamla Greklands heroiska tid. Öfvervägande
äro emellertid de romantiska elementen; tvekamp,
tornérspel och ridderlig kärlekshyllning spela
en stor rol i dikten. Denna erinrar i mycket
om Bojardos och Ariostos Orlando-dikter, men är
sjelfständig i uppfinning och form. K:s epos är rikt
på vexlande scenerier, vackra skildringar, djerfva
bilder. Det består af 10,000 rimmade verser, delade
i 5 böcker, och är affattadt på den tämligen hårda
och fornartade dialekt, som talades på Kreta. I
"Erotokritos" framstår tydligt det inflytande,
som frankiskt och venezianskt öfverherskap utöfvat
på ö-grekernas bildning.
Kornbillen. Se Kornborraren.
Kornblixt. Se Blixt.
Kornblomma, bot., detsamma som blåklint. Deraf har
klintblommans blåa färg fått namnet kornblå (en
sammandragning af "kornblommeblå"). Se Centaurea.
Kornborraren l. kornbillen, kornvifveln,
"svarta kornmasken", Calandra granaria L.,
zool., en skalbagge, som hör till viflarnas familj
(Rhynchophora l. Curculionidae). Kornbillen har smalt,
trådformigt spröt, nära vid hvars bas de vinkelböjda
antennerna äro fästa. Antennklubban är långsträckt
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
