Print (PDF) - On this page / på denna sida - Kristall-elektricitet l. pyro-elektricitet kallas den genom temperaturändringar på vissa kristallers ytor alstrade elektriciteten. Se Pyro-elektricitet - Kristallglas. Se Glasfabrikation - Kristallinisk, geol., petrogr., bildad genom kristallisering - Kristalliniska skiffrar, geol. - Kristallografi, miner., kem., är vetenskapen om kristallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1575
Kristall-elektricitet-Kristallografi.
157t>
Kristall-elektricitet 1. pyro-elektricitet kallas
den genom temperaturändringar på vissa kristallers
ytor alstrade elektriciteten. Se Pyro-elektricitet.
L. A. F.
Kristallglas. Se Glasfabrikation.
KristallTnisk, geol., petrogr., bildad genom
kristallisering under sådana förhållanden, att
kristallformen ej blifvit tydligt utvecklad. En
bergart säges ega kristallinisk struktur, då
den är sammansatt af ett eller flere mineral,
hvilkas särskilda individer hindrat hvarandra
att vid kristalliseringen utvecklas till verkliga
kristaller, t. ex. granit, diorit, gneis m. fl. (se
Struktur). De båda först nämnda bergarterna sägas
ega kristalliniskt kornig struktur till skilnad från
gneisens kristalliniskt skiffriga struktur. E. E.
Kristalliniska skiffrar, geol., gemensam benämning
för de med kristalliniskt skiffrig struktur utvecklade
bergarterna gneis, gliinmer-skiffer, hornblendeskiffer
m. fl. E. E.
KristallografT (af Grek. kry stallos, kristall, och
grafein, beskrifva), miner., kem., är vetenskapen
om kristallerna. Alltefter som dessa betraktas
ur olika synpunkter, erhåller man olika delar af
kristallogratien, nämligen geometrisk kristallografi,
som af handlar den yttre formen hos kristallerna,
fysikalisk kristallografi, som af handlar deras
fysiska egenskaper, och kemisk kristallografi, som
behandlar sambandet mellan kropparnas kristallform
och kemiska sammansättning. Kristallonom! (af
Grek. no’mos, lag) brukar man benämna läran om de
matematiska lagar, som gälla för kristallernas form. -
Den kristallografiska vetenskapens historia är icke
gammal. De grekiske och romerske naturbeskrifvarna,
t. ex. Aristoteles, Theofrastos och Plinius, synas
hafva egnat endast föga uppmärksamhet åt mineralens
regelmässiga yttre form. Detsamma gäller om de
naturlärde under medeltiden och början af nyare
tiden. Caesalpinus, en för sin tid framstående
naturforskare, som mycket bidragit till uppställandet
af fixa karakterer inom botaniken, säger i sitt
arbete "De metallicis" (1602): "Det synes mig icke
öfverensstämmande med förnuftet att tillskrifva de
liflösa kropparna en bestämd oföränderlig form,
enär det är organisationens uppgift att alstra
bestämda for-iner". Denna åsigt delades af flertalet
mineraloger under 17:de och en del af 18:de årh.,
och en så framstående naturforskare som Buifon synes
ännu hafva qvarstått på denna ståndpunkt. Han gör i
sin vidlyftiga "Histoire des minéraux" (1783-88) ingen
användning af de kristallografiska karaktererna, utan
säger derom: "Kristallernas form är ingen konstant
karakter, utan tvärtom mera tvetydig och vexlande
än något annat kännetecken, som man brukar använda
för att skilja mineralen från hvarandra". Mer än ett
århundrade tidigare hade dock redan kristallografiens
grundprincip, lagen om kristallvinklarnas konstans,
upptäckts af dansken Nikolaus Steno, hvilken i sitt
arbete "De solido inträ solidum naturaliter contento"
(1669) angående kalk-spaten säger, att ehuruväl
begränsningsytorna hos kristallen äro vexlande till
formen, blifva
dock vinklarna dem emellan oförändrade. - Den förste,
som gjorde försök att använda, kristallformen såsom
mineralogisk karakter var Linné. Han leddes dervid af
samma princip, som inom de biologiska vetenskaperna
beredt honom så stor framgång, nämligen att använda
de yttre karaktererna såsom indelningsgrund. Hans
mineralsystem var helt artificielt, och han förde alla
mineral med liknande form i samma klass, huru olika de
än voro i kemiskt afseende (t. ex. alun och diamant
på grund af den ok-taedriska formen). Likväl var han
dervid mindre lycklig och förde ej kristallografien
väsentligt framåt, hufvudsakligen emedan han
försmådde geometriens hjelp och lät leda sig af
tillfälliga likheter hos kristallformerna. Ingen
mineralog ville underkasta sig hans godtyckliga och
despotiskt uppställda system, och Wal-lerius, hans
landsman och samtida, gjorde honom t. o. m. i Sverige
herraväldet inom mi-neralogien stridigt. - Såsom
grundläggare af den nyare kristallografien betraktas
de båda. fransmännen Romé de 1’Isle och René Just
Hauy. Den förre, hvilken erhållit impulsen till sina
arbeten genom studiet af Linnés skrifter, har inlagt
en stor förtjenst derigenom att han medelst ett stort
antal vinkelmätningar bevisat giltigheten af lagen om
"kantvinklarnas konstans" inom hela. mineralriket. För
detta ändamål lät han sin medarbetare, konstnären
Carangeau, konstruera den s. k. hand- eller
kontakt-goniometern, som ännu är i bruk bland
mineralogerna. Han sökte äfven härleda den stora
mångfalden af kristall-former från ett ringa antal
fundamental-former ("Cristallographie", 1783). Ännu
mera framstående äro de arbeten, hvilka De 1’Isles
samtida och rival abbé Haily vid denna tid lemnade
("Théorie sur la structure des cristaux", 1784,. och
"Traité de minéralogie", 1801, m. fl.), och, som
nästan helt och hållet ställt den förres i skuggan, så
vigtiga de än äro genom mängden, af induktivt arbete,
som deri finnes nedlagdt. Haiiy har genom sin hypotes
om de "integrerande molekylerna" och "dekrescensen"
af molekylärskikten i sjelfva verket uppställt dea
sats, som, jämte lagen om "kantvinklarnas konstans",
är hela kristallografiens grundval ocli nu brukar
benämnas lagen om de "rationella indices". Denna
hypotes, enligt hvilken ent kristall är bildad af
oändligt små delar af samma form som kristallens
grundform, har haft stor användbarhet. Genom densamma
kan man på ett konsekvent sätt förklara lagarna för
de sekundära formernas derivation från grundformen,
eller det förhållandet att hos kristaller af samma,
mineralspecies vissa former förekomma, medan,
andra äro uteslutna. Såsom illustration till Hauys
teori kan följande liknelse tjena. Om man lägger
ett antal likadana kroppar, t. ex. tegelstenar, i
likformigt aftagande rader öfver hvarandra, så kan
man dermed uppbygga en likbent triangel, t. ex. en
husgafvel. Består nu gafvelns bredd (eller triangelns
bas) af hundra stenar, så kan höjden innehålla äfven
hundra eller femtio eller tjugofem stenar. Men om
höjden skulle bestå af något annat mellanliggande
antal, t. ex. sjutton eller sextionia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
