Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kristian IX, konung af Danmark - Kristian, dansk-norsk prins - Kristian (Christian), tyska furstar - Kristian I, furste af Anhalt-Bernburg - Kristian, markgrefve af Baireuth - Kristian af Braunschweig, biskop af Halberstadt - Kristian Karl Fredrik August, hertig af Slesvig-Holstein. Se Augustenborg, sp. 1330 - Kristian (IV), hertig af Zweibrücken, svensk tronkandidat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1844, förmäld 1863 med prinsen af Wales), Dagmar
(f. 1847, förmäld 1866 med nuv. kejsar Alexander
III af Ryssland) och Tyra (f. 1853, förmäld
1878 med hertig Ernst August af Cumberland).
E. Ebg.
Kristian, dansk-norsk prins, Kristian IV:s
äldste son, född d. 10 April 1603, valdes redan
1608 till tronföljare (under namnet Kristian V)
och hyllades 1610 i båda rikena. Han fick en
omsorgsfull uppfostran (J. Brochmand, sedermera
biskop, var hans lärare 1616–20), men afhöll
sig hälst från ansträngande sysselsättningar samt
var mycket begifven på nöjen och vällefnad. Under
faderns frånvaro i trettioåriga kriget (1625–27)
och i kriget mot Sverige (1644–45) stod K. i spetsen
för regeringen. 1634 gifte han sig med prinsessan
Magdalena Sibylla af Sachsen (f. 1617). Under en
badresa afled han, barnlös, i närheten af Dresden
d. 2 Juni 1647. Hans enka gifte sig 1652 med hertig
Fredrik Vilhelm II af Sachsen-Altenburg och dog 1668.
E. Ebg.
Kristian (Christian), tyska furstar. 1. K. I, furste
af Anhalt-Bernburg, yngre son af furst Joakim II Ernst
af Anhalt, född i Bernburg d. 11 Maj 1568, trädde
1591 i spetsen för en tysk värfvad kår om 16,000 man,
som Henrik IV af Frankrike tog till hjelp under sin
kamp mot ligan. Efter sin återkomst från Frankrike,
der han utbytt sin lutherska trosbekännelse mot den
reformerta, blef K. 1595 ståthållare i Öfre Pfalz
och qvarstannade på denna post, äfven sedan han
1603, genom de anhaltska besittningarnas delning,
erhållit hertigdömet Bernburg. Han blef den egentlige
ledaren af den pfalziska politiken samt ådagalade
mycken drift och rikedom på planer, ehuru ett mindre
godt omdöme vid utförandet. Evangeliska unionens
stiftelse (1608) var i synnerhet hans verk. Han
öfvertog ock befälet öfver hennes trupper samt förde
de protestantiske furstarnas underhandlingar med
Henrik IV af Frankrike och med kejsar Rudolf II. 1619
tillstyrkte han kurfursten Fredrik V af Pfalz att
mottaga den erbjudna böhmiska kronan och förde 1620
befälet öfver Fredriks här i slaget på Hvita berget,
der den nya konungavärdigheten gick förlorad. Sjelf
undkom han med nätt nöd ur striden och uppsökte
Gustaf II Adolf, från hvilken han likväl inom kort
begaf sig till Danmark. Kejsaren förklarade honom i
akt, men lät snart blidka sig, så att K. 1623 kunde
begifva sig till sitt furstendöme. Der förde han
sedan styrelsen till sin död, d. 17 April 1630. –
2. K., markgrefve af Baireuth, son af kurfursten
Johan Georg af Brandenburg, f. 1581, d. 1655,
sedan 1603 markgrefve af Baireuth, var en ifrig
anhängare af protestanternas sak och slöt sig till
Gustaf II Adolf, men bragte derigenom sitt lilla
land i stort trångmål. I likhet med mängden af
protestantiska furstar ingick han efter svenskarnas
nederlag vid Nördlingen (1634) fred med kejsaren
(i Prag 1635). – 3. K. af Braunschweig, biskop af
Halberstadt, föddes i Groningen d. 10 Sept. 1599 samt
var tredje son af regerande hertigen Henrik Julius
af Braunschweig-Wolfenbüttel och Elisabet af
Danmark. 1616 valdes han till biskop i Halberstadt
och erhöll 1617 ytterligare ett par andliga
ämbeten. Men till kriget stod hans lust, och kriget
vardt också hans yrke. "Der tolle halberstädter"
(Den galne halberstadtaren), såsom han snart
kallades, befann sig i nederländsk krigstjänst, då
Fredrik V af Pfalz miste sin böhmiska konungakrona
(1620). K., som på riddaremanér valt hans sköna
gemål, Elisabet, till sitt hjertas dam, fäste
hennes handske på sin hatt och svor att göra
allt för att åt Fredrik återvinna kronan. Med en
för ändamålet värfvad vestfalisk-nedersachsisk
här af omkr. 12,000 man fotfolk och 13 fanor
ryttare sökte han genom Hessen tränga ned till
Öfre Pfalz för att förena sig med grefve Ernst af
Mansfeld, den andre hufvudkämpen för Fredriks och
protestantismens sak. Tillbakaslagen, plundrade
han de rika vestfaliska stiften, och beröfvade
bl. a. Paderborn-dômen de berömda silfverstoderna af
de 12 apostlarna samt den hel. Liborius’ guldbelagda
silfverskrin, hvilket allt nedsmältes och slogs till
mynt ("pfaffenthaler"). Ehuru vid Höchst d. 10
Juni 1622 slagen af Tilly och Gonsalvo de Cordova
(d. y.), lyckades han förena sig med Mansfeld. Men
båda höfdingarna blefvo entledigade af Fredrik,
hvilken sökte försona sig med kejsaren. De erbjödo då
holländska generalstaterna sin tjenst, genomtågade
Elsass och Lothringen samt slogo sig vid Fleurus
(d. 19 Aug1. 1622) igenom en spansk här. K. fick i
slaget sin venstra arm krossad af en kula och lät
sedan i hela härens åsyn och under ljudet af pukor
och trumpeter amputera den. I början af 1623 kastade
han sig åter in i de tyska angelägenheterna. Med
8,000 man tågade han till nedersachsiska kretsen,
hvilkas ständer togo honom i sin tjenst; men vid
Lohner Bruch, nära den lilla staden Stadtlohn,
vardt han fullständigt slagen af Tilly d. 26 Juli
1623 och räddade sig med endast 2,000 man till
Nederländerna. Med engelsk hjelp kunde han omsider
i förening med Mansfeld åter samla en här, 12,000
man fotfolk och 2,000 ryttare. Den nedersachsiska
kretsen kallade de båda krigshöfdingarna att sluta
sig till Kristian IV af Danmark, som utvalts till
kretsöfverste, men K. fick icke länge deltaga i
de nya kraftansträngningarna mot papisterna. Han
afled i Wolfenbüttel d. 6 Juni 1626. – 4. K. Karl
Fredrik August, hertig af Slesvig-Holstein. Se
Augustenborg, sp. 1330. – 5. K. (IV), hertig
af Zweibrücken, svensk tronkandidat, föddes i
Bischweiler d. 16 Sept. 1722 och var son af hertig
Kristian III (d. 1735). Han tillhörde den pfalziska
linien Birkenfeld-Bischweiler, hvilken efter
svensk-pfalziska liniens utslocknande, 1731, kom i
besittning af hertigdömet Zweibrücken. K. fick
en vårdad uppfostran, under ledning af en
svensk guvernör, och tillträdde regeringen d. 22
Nov. 1740. På Frankrikes initiativ uppställdes han
såsom en af kandidaterna vid tronföljarevalet i
Sverige 1742–43, och en mängd hattar, företrädesvis
inom adeln och borgareståndet, förklarade sig öppet
för honom, i synnerhet sedan den holsteinske
hertigen Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
