Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Kristofer III, pfalzgrefve vid Rhen och hertig i Bajern, konung i Danmark och Sverige - Kristofer (Christopher), grefve af Oldenburg - Kristofer (Christopher), hertig af Würtemberg - Kristofer Andersson, Gustaf I:s kansler - Kristofer Valdemarsson, dansk prins - Kristolatri, dyrkande af Kristus med tillbakasättande af Guds dyrkan - Kristologi, läran om Kristus, särskildt om hans person
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anmärkningsvärd. Hade den blifvit iakttagen, skulle de
hanseatiska köpmännens utsugningar i betydlig grad
inskränkts samt Bergen gått en bättre framtid till
mötes. Visserligen bekräftade han hansestädernas
privilegier äfven för Norge, men han fasthöll
strängt vid den punkten att de ej fingo göra några
inskränkningar i landslagen, stadsrätten, hans egna
eller föregående konungars privilegier. Straxt i
början af sin regering hade K. att bekämpa ett
svårt bondeuppror i Nörrejylland, efter hvars
kufvande bondeståndets ställning i Danmark i hög
grad försämrades. I Sverige herskade under hans
tid svår hungersnöd, och brödet måste uppblandas med
bark. Svenskarna gåfvo honom derför namnet Barkekonung
och klagade öfver de hårda skatterna. Äfven andra
anledningar till missnöje synas hafva egt rum. För att
aflägsna dem sammankallade han Sveriges stormän till
en herredag i Jönköping, då han helt plötsligt afled
d. 7 Jan. 1448. Han ligger begrafven i Roskilde. –
1445 hade K. förmält sig med Dorotea (se d. o.) af
Brandenburg, 1449 omgift med K:s efterträdare Kristian
I. – K. synes hafva varit en ganska godmodig och
gladlynt herre, som låtit de svenske stormännen sköta
sig bäst de ville, men i de svenska krönikorna har
han erhållit ett väl hårdt eftermäle. Orsaken dertill
torde vara dels att skatterna till följd af den
rådande hungersnöden under hans tid kändes tyngre an
eljest, dels hans undfallenhet mot den för svenskarna
så förhatlige konung Erik och hans brist på energi
rörande Gotland, dels äfven den oro och jäsning, som
då rådde i allas sinnen efter de föregående striderna.
K. H. K.
Kristofer (Chistopher), grefve af Oldenburg,
lybeckarnas anförare i grefvefejden, f. 1502
(l. 1504), d. 1566, var den mellerste af grefve
Johan XIV:s af Oldenburg tre söner och sonson till
danske konungen Kristian I:s broder Gerhard. Af
fadern bestämd för det andliga ståndet, blef han
genom sin syssling Kristian II:s inflytande ledamot
af kapitlet S:t Gereon i Köln, flyttade 1524 åter
till Oldenburg, men tillbragte sin mesta tid hos
landtgrefven Filip af Hessen för att utbilda sig i
krigiska idrotter. I slaget vid Frankenhausen vann
han sina sporrar och skall äfven hafva utmärkt sig
under Wiens belägring af turkarna 1529. Genom umgänget
med landtgrefven öfvergick han till protestantismen
och gynnade reformationen i Oldenburg. Orättvist
behandlad vid fädernearfvets delning och så godt
som fördrifven från sitt land, slöt han sig till
lybeckarna Wullenwewer och Meier för att återinsätta
sin fångne slägting Kristian II på tronen, hvilket
1534 gaf anledningen till den efter honom uppkallade
grefvefejden (se d. o.). Efter Köpenhamns uppgifvande
1536 drog K. sig till Rastede i Oldenburg, der han
arbetade för reformationen och lade grunden till ännu
bestående välgörande stiftelser.
Kristofer (Christopher), hertig af Würtemberg,
f. 1515, d. 1568, var ende son till hertig Ulrik och
uppfostrades, sedan denne i början af 1520-talet
fördrifvits från sina stater, vid ärkehertig
Ferdinands och kejsar Karl V:s hof. När kejsaren
1530 gaf sin broder Würtemberg i
förläning, flydde K. ur kejsarens tjenst och vände
åter till Würtemberg, hvilket hans fader 1534 lyckats
återvinna. Derefter var han en tid i fransk tjenst
och efterträdde 1550 sin fader i regeringen. Genom
visa lagar samt uppmuntran af handel och vetenskaper
bragte han sitt land i flor. Han återställde lutherska
läran och bidrog till att religionsfreden i Augsburg
(1555) kom till stånd.
Kristofer Andersson, Gustaf I:s kansler, var son af
befallningsmannen Anders Eriksson på Vadstena slott
och blef 1532 riksråd samt tio år senare konungens
kansler. Han användes i åtskilliga beskickningar,
såsom till Danmark under åren 1532, 1535–37 och
1542. Från den sista resan till Köpenhamn vände han
aldrig åter, sannolikt emedan han olofligt uppburit
penningar i konungens namn. Han uppehöll sig på
skilda orter i Tyskland till sin död, som inträffade
i Lybeck 1548.
Kristofer Valdemarsson, dansk prins, son af konung
Valdemar Atterdag och drottning Helvig, f. 1344,
utnämndes 1359 till hertig af Låland och förklarades
för tronföljare. Efter en yngre broders död vid
tidiga år var han den ende, vid hvilken hoppet om den
gamla konungaättens bestånd knöt sig; men detta hopp
gäckades, då han i ett sjöslag mot hansestädernas
flotta utanför Köpenhamn d. 8 Juli 1362 sårades i
hufvudet med den påföljd att han blef sinnesrubbad
och elfva månader derefter afled, i Köpenhamn d. 11
Juni 1363.
Kristolatri (af Grek. latreia, tjenst, gudsdyrkan),
dyrkande af Kristus med tillbakasättande af Guds
dyrkan.
Kristologi (af Grek. logos, lära), läran om Kristus,
särskildt om hans person. – Vid ett närmare
betraktande af Jesu Kristi lefnad möter oss först
den iakttagelsen att Jesus var i alla hänseenden ren,
helig och fullkomlig. Såsom sådan framstår han i de
vittnesbörd, som alla Nya testamentets författare
afgifvit om honom. Äfven hans fiender och de,
som voro fullkomligt främmande för honom, måste
erkänna det (Matt. 27: 4; Luk. 23: 47; Joh. 18: 38);
han gör ock sjelf anspråk derpå (Joh. 8: 46). Och
denna sedliga fullkomlighet är hos honom icke ett
resultat af en försiggången reningsprocess, genom
botade dårskaper, undanröjda vanarter och stäfjade
lidelser, utan något helt och hållet omedelbart
och naturligt. Jesus berättas aldrig hafva ångrat
något. Han rör sig alltjämt inom fullkomlighetens
och syndfrihetens sfer såsom i sitt lifselement: det
talas om en tillväxt hos honom i vishet och kraft,
men aldrig i helgelse. Icke dess mindre hvilade hans
sedliga existens på den menskliga frihetens grundval;
han var icke absolut upphöjd öfver det onda, på samma
sätt som Gud är det, utan han var mottaglig för dess
inverkan och behöfde kämpa för att afvärja det. Ja
hela hans lif var en sådan strid, hvilken vid vissa
tillfällen med koncentrerad styrka trängde sig på hans
personliga väsende, såsom vid de bekanta frestelserna
af djefvulen vid början af hans offentliga bana,
då han lockades af den högsta jordiska lust, samt
själskampen i Getsemane, då det bittraste jordiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
