- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
285-286

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kupera ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När räfsten, efter 1680 års riksdag, sattes i
verkställighet och äfven vändes mot rådet, var
det hufvudsakligen K:s bestämda uppträdande,
som åvägabragte tillåtelsen för rådsherrarna att
svara hvar för sig. Först vid tiden för domarnas
afsägande kunde han förmå sig att erkänna den
tillsatta kommissionens behörighet. Vid samma tid
(Okt. 1681) blefvo K. och en af hans ämbetsbröder,
Gustaf Sparre, ställda under åtal inför Svea
hofrätt och förvista från hofvet, emedan de vägrade
underteckna en skrifvelse från slutet af 1680,
hvari rådet i fråga om gränserna för sin myndighet
uttalade sig i enlighet med konungens och ständernas
uppfattning. Efter att hafva ingifvit böneskrifter
fingo de likväl snart rättegången nedlagd och
förvisningen upphäfd. K. upphörde emellertid i slutet
af 1681 med all ämbetsutöfning och var en af de
åtta rådsherrar, som afskedades i Maj 1682. Räfsten
med förmyndarestyrelsen i förening med reduktionen
drabbade K. så hårdt, att i slutet af 1685 hans
hus i Stockholm och åtskillig lösegendom gingo
under klubban. K. dog d. 26 Juni 1690 å Hedensö,
i Södermanlands län.

5. Kurck, Gustaf, friherre, riksråd, den föregåendes
broder, föddes d. 10 Okt. 1624 på Klackeborg i
Jerstads socken af Östergötlands län, tjenade såsom
officer under 30-åriga kriget och befordrades 1651
till öfverste för ett finskt regemente, blef 1658
landshöfding i Östergötlands län och utnämndes 1664
till rådsherre, i hvilken egenskap han 1667 fick
plats i Krigskollegiet. 1665 blef han innehafvare af
häradshöfdingesysslan i Hammarkinds, Björkekinds och
Östkinds härad samt fick 1674 lagmansämbetet i Kalmar
län. Icke fullt så betydande som brodern, understödde
han denne i striderna inom rådet, utom vid särskilda
tillfällen, såsom vid riksskattmästarevalet 1668,
då han rikskansleren till behag röstade på Bååt mot
löfte att få efterträda denne såsom generalguvernör
öfver drottning Kristinas förläningar, ett ämbete,
som han 1669–74 beklädde. Samtidigt med brodern
förständigades han att ingifva sin begäran om afsked
från riksrådsämbetet (Maj 1682), hvarefter han
drog sig undan till sin egendom Ållonö i Östergötlands
län. Der afled han d. 12 Mars 1689.

Kurderna, den talrikaste delen af befolkningen i
det efter dem benämnda landet Kurdistan (se d. o.),
äro ett sedan uräldsta tider i dessa trakter inhemskt
iranskt folk, splittradt i en mängd små sjelfständiga
stammar. Kurdernas antal uppskattas till omkr. 2 1/4
mill. Omkr. 1 1/2 mill. lyda under turkisk och 3/4
mill. under persisk öfverhöghet. Redan hos klassiska
författare omtalas detta folk under namnen karducher,
gordyéer
(Xenofon, Strabon) och kyrtier (Polybios),
och dess land under namnet Gordyaja eller
Gordyene. Syriska författare kalla folket karduj,
armeniska korduch. Ofta har man velat sätta namnet
kurder, karducher, i etymologiskt sammanhang med
kaldéer (Hebr. kasdim, Assyr. kaldi), hvaraf skulle
följa, att de bibliske kaldéerna vore de nuvarande
kurdernas förfäder. Men mot denna hypotes talar
den omständigheten att kaldéerna, den i Babylonien
omkr. 900 f. Kr. herskande folkklassen, talade ett
semitiskt språk, hvaremot de nuvarande kurderna
tala ett iranskt. Efter inhemska källor, framförallt
Sjerefs berömda arbete "Tarich el-akrad" (Kurdernas
historia), dela sig kurderna, hvilka sjelfva härleda
sitt inhemska namn kurd (plur. akrad) från det
pers. kurd, tapper, i 4 stora grenar: kurmandsj, lur,
kelhur
och guran. Såsom en femte gren måste dertill
läggas de zaza-dialekten talande stammarna dusjik och
dumbeli i norra Kurdistan (jfr Kurdiska språket). I
allmänhet omfattar namnet kurmandsj alla vestliga
och under Turkiet lydpligtiga stammar, men kelhur
de östliga, dels till Turkiet, dels till Persien
hörande stammarna, hvartill i s. ansluta sig de helt
och hållet inom Persien bosatte lurerna, hvilka från
språklig synpunkt måste räknas till kurderna. Namnet
guran (urspr, "bergsbor") utmärker numera i större
delen af Kurdistan den åkerbruksidkande befolkningen,
i motsats till asjiret, den nomadiserande,
hvilken sjelf betraktar sig som en förnämligare
ridderlig-aristokratisk klass. Till största delen
äro kurderna sunnitiska muhammedaner, blott få äro
kristna med katolsk, armenisk eller nestoriansk kult,
men deras religion är, såsom hos alla egentligen
nomadiska orientaler, inskränkt till några ytliga
plägseder. Med de herskande folken, turkar och perser,
stå de i ett ständigt fientligt förhållande, skilda
från de förra genom ett fullkomligt olika språk och
från de senare genom religionshatet mellan sunniter
och sjiiter. Kurderna äro ett frihetsälskande,
obändigt folk, berömdt för tapperhet, gästfrihet och
en viss hederskänsla. Hafva de äfven genom ständiga
ströftåg och plundringar gjort sig fruktade af sina
fredliga grannar, armenier, syrer och perser, så kan
detta till en del förklaras af den usla, despotiska,
blott på utpressningar betänkta styrelsen, hvars
makt öfver de många sjelfständige stamhöfdingarna
ofta är blott nominel. I allmänhet torde kurderna vara
bättre än sitt rykte, och erfarna resande vitsorda
både begåfning och ridderlighet hos detta folk,
hvarifrån män sådana som Saladin och Nadir sjah
utgått. Qvinnan står hos dem i högre anseende än
vanligt hos orientalerna, ehuruväl äktenskapet såsom
öfverallt i Orienten blott är en handel, hvarigenom
fadern afyttrar sina döttrar, ofta vid 10 till 11
års ålder. Under vintern bo alla kurder i byar, af
hvilka flere tillsammans bilda en stam. De bofasta
stammarna odla ris, sesam, hvete, hampa, lin och samla
galläpplen; de nomadiserande ega hjordar af kameler,
hästar, nötboskap och får. Stammarna kring Bitlis
gälla för att vara de mest civiliserade; renast från
främmande inflytande hafva de centrala stammarna
hållit sig, medan de nordliga, mellan Ararat samt
sjöarna Van och Urmia, till stor del uppgifvit sin
nationalitet. Till kurderna höra etnografiskt de
af dem hatade jesiderna, en sekt med egendomliga
religiösa bruk, som har sitt förnämsta tillhåll
i Sindsjarbergen v. och Bahdiranbergen n. om
Mosul. Utom den i Kurdistan bosatta hufvudmassan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free