Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkostaten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adventstid, under hvilken den kristna kyrkan efter en
bestämd ordning och på grundvalen af stadgade
predikotexter firar sina högtider samt sön-
och helgdagar. En sådan ordning förefanns i viss
mån redan i Gamla testamentet hos judarna, hvilka
började sitt kyrkliga år med d. 1 Nisan (se Judiska
gudstjensten). Från dem upptogo de förste kristna
påsk- och snart äfven pingsthögtiden, men inlade i
dem ett kristligt innehåll. I 3:dje årh. började
man fira Kristi himmelsfärdsdag (se Himmelsfärd)
samt Epifaniefesten (se Epiphania). Julens firande
uppkom i 4:de årh., först i den vesterländska kyrkan,
sedan äfven i den österländska. Långt senare, 1334,
anordnades trefaldighetshögtiden (Trinitatis). Härmed
var grundstommen bildad till följande ännu bestående
anordning af det kristliga kyrkoåret.
A. Kyrkoårets festliga del. Dess idé är, att den
kristna församlingen skall i sin gudstjenstliga
betraktelse följa sin mästare i hans jordiska lif
och hans stora frälsningsgerningar, alltifrån hans
födelse till utgjutelsen af hans Ande. 1. Julcykeln
innefattar: a) Adventstiden med 4 söndagar i
advent (se d. o.); denna tid är en förberedelse
icke blott till julen, utan till hela kyrkoåret,
b) Julhögtiden, omfattande juldagarna, söndagen
efter jul och nyårsdagen, hvilken sistnämnda firas
till åminnelse af Jesu omskärelse och namn. c)
Trettondedags- l. Epifanietiden, som sträcker
sig fr. o. m. söndagen efter nyår t. o. m. 5:te
(sällan 6:te) söndagen efter trettondedagen, och
hvars genomgående grundtanke är uppenbarelsen
af Kristi härlighet. – En öfvergång till
fastlagstiden bildas af söndagarna Septuagesima
(Lat., "den sjuttionde") och Sexagesima (Lat.,
"den sextionde", näml. dagen före påsk). Anledningen
till dessa strängt taget felaktiga benämningar
är sannolikt den att fastlagssöndagen såsom den
50:de dagen före påsk kallades Quinquagesima,
hvarpå de närmast föregående söndagarna fingo namn
af närmaste tiotal. – 2. Påskcykeln, som får sin
prägel genom betraktelsen af Kristi lidande, död och
uppståndelse. Dit höra: a) Fastlagstiden (se Fasta),
tiden for betraktelse af Kristi lidande och död; den
varar i 40 dagar (deraf kallad quadragesimalfasta,
noga taget räknadt från ask-onsdagen) och slutar
med dagen före palmsöndagen. Den 1:sta söndagen
under denna tid kallas Fastlagssöndag, de öfriga 5
söndagar i fastan. Dessutom hafva de i katolska kyrkan
följande latinska namn, hemtade från begynnelseorden
af de bibeltexter, som på dem sjungas i mässan:
(Fastl.-sönd.) Esto mihi ("var mig", Ps. 71: 3),
Invocavit ("han åkallade", Ps. 91: 15), Reminiscere
("tänk på", Ps. 25: 6), Oculi ("mina ögon", Ps. 25:
15). Laetare ("fröjda dig", Jes. 54: 1) samt Judica
("döm", Ps. 43: 1). b) Påskhögtiden. Den vecka, som
börjar med palmsöndagen, kallas dymmelveckan (se
Dymmeldagar). Denna har ännu qvar prägeln af sorg
och allvar, hvilken deremot på påskdagarna lemnar
rum för glädje och lof med anledning af Kristi
uppståndelse. Samma glädjestämning råder äfven under
tiden mellan påsk och pingst (quinquagesimaltiden,
50 dagars tiden), af
hvilken c) 1:sta–4:de söndagarna efter påsk kunna anses
såsom en afslutning af påskcykeln. (Gränsen mellan
denna och pingstcykeln kan för öfrigt icke objektivt
bestämmas.) Dessa söndagar kallas i katolska kyrkan:
Quasimodogeniti ("såsom födda på nytt", 1 Petr. 2:
2), Misericordias domini ("Herrens barmhertighet",
Ps. 89: 2), Jubilate ("lofsjungen", Ps. 66: 2) samt
Cantate ("sjungen", Ps. 98: 1). – 3. Pingstcykeln
innefattar: a) Bönesöndagen (Rogate, "bedjen",
Joh. 16: 24), Kristi himmelsfärdsdag och 6:te söndagen
efter påsk (Exaudi, "hör", Ps. 27: 7) såsom en
förberedelse till b) Pingstdagarna, Andens högtid.
B. Kyrkoårets festlösa del. Denna innefattar
trefaldighetssöndagen och söndagarna efter
trefaldighet, hvilka äro till antalet högst
27. Trefaldighetssöndagen, treenighetens dag, är
likasom ett amen till hela den föregående delen af
kyrkoåret, en sammanfattning och erinran af de tre
stora högtiderna, hvilka kunna hänföras till hvar
sin af de tre gudomspersonerna. Då den föregående
tiden erinrar oss om Kristi verk för oss till vår
frälsning, så är hela trefaldighetstiden ämnad att
framhålla tillämpningen deraf, Guds Andes verk i oss,
omvändelsen, pånyttfödelsen och helgelsen, och kan
derför i sin helhet betraktas såsom en afslutningstid
till pingsten. Någon bestämd plan för valet af
dessa söndagars predikotexter kan icke uppgifvas,
med undantag deraf att de sista handla om de yttersta
tingen. På kyrkoårets sista söndag predikas i Sverige
alltid öfver yttersta domen.
Utom det nu framställda s. k. Herrens år firas äfven
några med kyrkoårets plan icke så nära sammanhängande
s. k. kyrkans dagar. I synnerhet firas många
sådana i katolska kyrkan till helgonens åminnelse;
i Sverige äro blott följande bibehållna: Jungfru
Marie kyrkogång l. kyndelsmässedagen, Jungfru Marie
bebådelsedag, Johannes döparens dag (midsommardagen),
Mikaelidagen och allhelgonadagen (se Alla helgons
dag), af hvilka den först och de två sist nämnda sedan
år 1772 alltid firas på söndag. – De fyra i Sverige
årligen firade bönedagarna (se d. o.) pläga
vanligen infalla i Mars, Maj, Juli och Oktober
samt hafva följande ämnen såsom sina genomgående
grundtankar: 1) syndabekännelse och bättring, 2)
tron på nåden i Kristus; 3) missionen (på grund af
kyrkomötets beslut år 1873); 4) tacksägelse och lof. –
Kyrkoårets högtidsdagar indelas i orörliga, hvilka
infalla på bestämda månadsdagar, t. ex. juldagen,
Johannes döparens dag; samt rörliga, som icke infalla
på bestämda månadsdagar, t. ex. påskdagen och de
många deraf beroende. Vid de tre stora högtiderna
firades i Sverige äfven 3:dje och 4:de dagen såsom
helgdagar t. o. m. år 1772. I äldsta tider började
man kyrkoåret med påsken, sedermera med Jungfru Marie
bebådelsedag (d. 25 mars; så ännu i England), derefter
med julen, slutligen, från början af 8:de årh.,
enligt nestorianernas exempel, med adventet. Grekiska
kyrkan börjar sitt kyrkoår med d. 14 Sept.,
korsupphöjelsens fest (se d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
