Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lampadius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sistnämnda måste oljan upplyftas till brännaren. Den
sislnämnda anordningen är i allmänhet den lämpligaste,
emedan lampan vinner i stabilitet och skuggan
nästan helt och hållet undanrödjes, hvarjämte
lampans form kan blifva vackrare. Man har på flere
olika sätt tillstäldt för oljans uppfordrande. Det
ofullkomligaste sättet är med en liten tryckpump, som
tid efter annan sättes i verksamhet. Vid de statiska
lamporna inneslutes oljan i ett böjligt omhölje,
hvilket belastas med en vigt och uppressar oljan
i ett till brännaren ledande rör. Man har äfven
gjort bruk af komprimerad luft eller en specifikt
tyngre vätska än oljan för att trycka denna uppåt
(aerostatiska och hydrostatiska lampor). Men
det vidsträcktaste användandet hafva likväl de
s. k. mekaniska lamporna erhållit. Hos dem finnes en
fjäder, som antingen sätter ett urverk i rörelse för
drifvande af en liten pump till oljans uppfordrande
(carcel-lampor) eller ock verkar direkt och utan
urverk för detta ändamål. Men i sistnämnda fall
måste en särskild regulator, moderator, användas,
för att jämn oljetillförsel må erhållas, och
sådana lampor hafva med anledning deraf erhållit
namnet moderatörlampor. De uppfunnos år 1837
af Franchot. Vid moderatörlamporna är behållaren
innesluten i lampans fot, och oljan pressas genom ett
rör upp till veken med tillhjelp af en liten fjäder,
som trycker på en af styft läder gjord kolf.
Under de senare åren har det allmänna bruket af de
genom petroleums eller bergoljas destillation
erhållna lysoljorna (i synnerhet fotogen)
föranledt en väsentlig förändring i lampornas
konstruktion. Nämnda oljor äro nämligen flyktiga
och uppsugas med lätthet af veken. Till följd deraf
blefvo de pump- och tryckverk, som man förut användt
att tillföra oljan, icke längre behöfliga. Veken
blef tillfyllestgörande för oljans uppsugande. Ett
stort antal olika konstruktioner af sådana lampor har
utförts. Bland de äldre af dessa må särskildt nämnas
den ditmarska petroleumlampan. Den har en ringformig
oljebehållare, omgifvande vekhylsan och brännaren,
men på så stort afstånd, att oljan icke för starkt
upphettas. Vekhylsan står nedtill genom horisontala
rör i förbindelse med behållaren, men för öfrigt är
mellanrummet mellan båda tomt, så att det ständigt
kan genomströmmas af en kall luftström, för att oljan
må hållas vid låg temperatur. Veken är ringformig,
och luften inkommer till lågan såväl från inre
som från yttre sidan. Glasröret är hopträngdt något
ofvanom vekens öfre kant för att leda luftströmmen mot
lågan. Denna brinner till större delen ofvanför nämnda
hopträngning. – Emellertid äro flere förbättringar af
petroleumlampor gjorda i ändamål att höja lyskraften,
göra lampan beqvämare att handhafva och förminska
faran för explosion. Man har för den skull anbragt
oljebehållaren närmare lampans fot. Stundom begagnas
i midten af lågan en s. k. brandskifva samt sugrör
för insugning och uppvärmning af luft, som tillföres
den cylindriska lågan inifrån. Veken väfves dock icke
ringformig, utan platt och hoplägges
först till rund form i vekröret, då den upplyftes
i detta med tillhjelp af en liten mekanism. Luften
inkommer till lågans inre genom en öppning på
vekröret. Vid några lampkonstruktioner har vekröret
två midt emot hvarandra varande lika stora öppningar,
och två lika breda plattvekar införas deruti, hvilka
förena sig till ett rör. Det gifves andra lampor,
der tre eller ännu flere platta vekar begagnas,
så att flere lågor alstras, hvilka dock förena sig
till en enda stark låga. – Af särskildt intresse äro
de försök man gjort att konstruera explosionsfria
petroleumlampor. Den vanliga orsaken till dessas
explosion är att veken icke fullkomligt uppfyller
vekröret, utan lemnar tillfälle för luften att hastigt
intränga i behållarens ångrum, d. v. s. det öfver
oljan befintliga rummet, der således en explosiv
gasblandning uppstår, så framt oljan icke är särdeles
väl raffinerad. Man förminskar faran för explosion
genom att använda tillräckligt tjocka och breda vekar,
hvarjämte lågans släckning vid nyare rundbrännare bör
ske icke genom tillbakaskrufning utan förnämligast
genom utblåsning eller qväfning. Men man har ock
konstruerat lampor, der lågan år helt och hållet
skild från behållaren samt ett värmeisolerande
lager är anbragt mellan denna och brännaren. Eller
ock har man förlängt vekröret ända till behållarens
botten och upptill aflägsnat de i denna utvecklade
ångorna genom ett litet rör, utfyldt med fin trådväf
o. s. v. – Lampor, som äro afsedda för förbränning
af de flyktigaste oljorna, utgöras blott af en liten
bleckdosa med en hylsa för veken samt innehållande
svamp för oljans uppsupande. Stor försigtighet måste
här iakttagas vid påfyllningen, som aldrig får ske,
när en brinnande kropp är i närheten.
Numera börja de elektriska lamporna spela en betydande
rol och hafva redan i praktiken vunnit vidsträckt
tillämpning. För att erhålla en intensiv belysning,
t. ex. af allmänna platser eller stora salar, gör
man vanligen bruk af differentiallampor ("båglampor")
af Siemens’, Brashs, Schuckerts m. fl:s system, der
ljuset uppstår mellan två kolspetsar, och der flere
lampor anbringas efter hvarandra i samma ledning. För
elektrisk belysning inom byggnader begagnas vanligen
"glödlampor" af Edisons, Swans m. fl:s uppfinning,
der ljuset alstras genom att den elektriska strömmen
bringar i glödning en fin koltråd, innesluten
i ett litet glaskärl, ur hvilket luften pumpats
så fullständigt som möjligt. Elektriciteten
alstras i de allra flesta fall med tillhjelp
af dynamomaskiner, som sättas i rörelse af en
kraftmaskin, och vid hvilka en omedelbar förvandling
af mekaniskt arbete till elektricitet eger rum.
G. R. D.
Lampadius, Wilhelm August, tysk kemist och metallurg,
f. 1772, d. 1842, verkade från 1794 såsom professor
vid bergsakademien i Freiberg och inlade om sina
läroämnen, kemi och hyttkunskap, mycken förtjenst. Han
upptäckte 1796 kolsvaflan. Det af L. 1816 vid Freiberg
anlagda gasverket gaf det första exemplet i Tyskland
på gaslysning i större skala. Bland hans utgifna
arbeten märkes Handbuch der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
