Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lansett ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ångfartyg bogserar annat fartyg, skall det, jämte
ofvannämnda sidolanternor, föra två topplanternor
med hvitt sken, den ena öfver den andra. Ett fartyg,
som, vare sig till följd af arbete eller af annan
orsak, icke är manöverfärdigt, för 3 topplanternor
med rödt sken, den ena öfver den andra. Segelfartyg,
under segel eller bogseradt, skall föra endast de
ofvannämnda sidolanternorna. Fartyg till ankars skall
föra endast topplanterna med hvitt sken. För lots- och
fiskarebåtar äro ofvanstående bestämmelser något
ändrade. Till signalering nattetid örlogsfartyg
emellan begagnades förr inom den svenska flottan
s. k. signallanternor, som genom olika antal
eller olika ställning betecknade olika frågor och
svar. Numera begagnas i stället en s. k. blink,
d. v. s. en lanterna så inrättad, att dess ljus
ögonblickligen kan döljas. Genom att med denna
lanterna gifva omvexlande långa och korta ljusglimtar
kan man, efter ungefär enahanda beteckning som den vid
elektrisk telegrafering efter Morses system använda,
samtala med ett annat fartyg. Lanternans inrättning
för att afgifva ljusglimtarna kan vara olika. Inom
den svenska flottan begagnas tvänne konstruktioner,
den ena uppfunnen af nuv. statsrådet C. G. von Otter,
den andra af ryske marinofficeren Tabuljevitj.
L. H.
Lanternin (Fr. lanternon, af lanterne, lykta),
byggnadsk., lyktformig öfverbyggnad å ett tak,
vare sig för insläppande af öfverljus eller som
prydnad. På det senare sättet nyttjas lanterninen
ofta som afslutning af torn eller kupoler från och
med renaissancen fram till senaste tid.
Lantingshausen, von, svensk adlig ätt, härstammar
från rådsförvandten i Reval Henrik Lanting,
hvilken, liksom sönerna Simon och Albrekt Lanting,
gjorde svenska kronan åtskilliga försträckningar,
hvarför de båda sistnämnde 1651 adlades med namnet
L. Albrekt L:s sonson Jakob Albrekt L. (se L. 1) tog
för sin ättegren introduktion å svenska riddarhuset
1743 och blef 1760 friherre med namnet von L. Dennes
son, Albrekt von L. (se L. 2), blef 1800 grefve, jämte
äldste sonen och med succession af värdigheten på
äldste son efter son. Ätten utgick på svärdssidan 1856
och på qvinnolinien 1859. Dess fideikommissegendomar
öfvergingo då, jämte namnet, till friherrliga ätten
v. Höpken, hvars hufvudman till följd deraf heter
v. Lantingshausen v. Höpken.
1. Lantingshausen, Jakob Albrekt von, friherre,
militär, född i Reval d. 4 Nov. 1699, ingick
1717 såsom volontär vid lifgardet och deltog med
utmärkelse i tåget mot Norge 1718. Han lemnade den
svenska krigstjensten, med kaptens afsked, 1722,
då han begaf sig till en morbroder i Holstein. Efter
att der hafva fortsatt sina militära studier ingick
han 1723 i fransk tjenst, der han avancerade
till brigadièr vid infanteriet (1745). Han var
äfven en tid (1736–41) guvernör för prinsarna af
Pfalz-Zweibrücken och företog i deras sällskap
vidsträckta resor i Europa. 1746 tog han afsked ur
den franska tjensten med en årlig pension af 2,000
livres. Återkommen till
Sverige, blef han 1747 utnämnd till generalmajor och
två år derefter till öfverste för garnisonsregementet
i Göteborg samt vice landshöfding derstädes. Vid 1751
års riksdag började L. deltaga i riksdagspolitiken
och var då påtänkt till landtmarskalk. Han tillhörde
hattpartiet (han var svåger till dess chef Axel
v. Fersen) och kom derigenom i ett så spändt
förhållande till hofvet, att han efter riksdagen tog
afsked från sina befattningar (1752). Vid 1755–56
års riksdag var han medlem af Sekreta utskottet och
uppsattes på fyra riksrådsförslag, ehuru konungen
förbigick honom vid utnämningarna. Då regeringen 1757
invecklade Sverige i det sjuåriga kriget, förmåddes
den erfarne L. att blifva generallöjtnant. Han
fick i uppdrag att i Pommern mottaga och ordna
de svenska trupperna, hvilket svåra göromål han
utförde med nit och skicklighet. Det var helt och
hållet hans förtjenst att den illa rustade hären
blef någorlunda krigsduglig. Han anförde i detta års
krig en af härens tre afdelningar och lyckades intaga
Anklam. Under vintern var det L., som möjliggjorde,
att armén kunde nödtorfteligen underhållas. I
Nov. 1758 blef han öfverbefälhafvare i Pommern,
men måste, hårdt ansatt af preussarna, draga sig
till Stralsund, der hären led mycket af brist och
sjukdom. Hurudan ställningen var kan man finna deraf
att L. måste pantförskrifva sin egendom för att
skaffa sig medel till de nödigaste utgifterna. Genom
dessa uppoffringar blef han i Aug. 1759 i stånd
att framrycka mot fienden; det lyckades äfven
L. fördrifva honom ur svenska Pommern samt tillfoga
honom åtskilliga förluster. Såsom belöning härför
utnämndes han till friherre (1760). Redan i April
1759 hade han förordnats till öfverståthållare i
Stockholm, men qvarstannade dock vid armén, der han
var oersättlig. – Fälttåget 1760 utföll ej så lyckligt
som det föregående årets, enär officerarna lemnade
armén för att infinna sig vid riksdagen. Under sådana
förhållanden kunde intet uträttas, och L. begärde
sitt afsked, hvilket dock beviljades först i
April 1761. Han hemkom i Juli och tillträdde då
öfverståthållaresysslan. Denna befattning skötte
han med nit och ära, och han är en af Stockholms
utmärktaste styresmän. I riksdagstvisterna deltog
han sedermera ej mycket, ehuru han fortfarande
blef hattpartiet trogen. L. afled i Stockholm d. 6
Dec. 1769.
J. Fr. N.
2. Lantingshausen, Albrekt von, grefve, militär,
konstidkare, den föregåendes son, föddes i Stockholm
d. 30 Juni 1751, ingick 1768 på den militära banan
och utnämndes under finska fälttåget 1788 till
generaladjutant. I Sept. s. å. kallades han att
åtfölja Gustaf III på resan till norska gränsen och
beordrades derifrån till Göteborg för att ombesörja
försvarsåtgärderna derstädes. Med anledning af de
våldsamma åtgärder konungen under 1789 års riksdag
vidtog mot L:s morbroder grefve F. A. v. Fersen och
de af honom ledde "patrioterna" begärde L. sitt
afsked. 1800 fick han greflig värdighet. 1808,
efter finska krigets utbrott, inträdde han åter i
krigstjenst, såsom generalmajor, samt blef brigadchef
för Uplands landtvärn. Den 17 Sept.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
