Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lassen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sanskrit-filologien. De utgafvo gemensamt "Hitopadeça" (2 bd,
1829–31; fortfarande den bästa editionen af denna
fabelsamling), de två första sångerna af "Ramayana"
(1829–38) samt "Bhagavadgita" (1846). Sjelf utgaf
L. bl. a. Institutiones linguae pracriticae (1837),
hvilket arbete förblifvit hufvudkällan för kännedomen
om folkdialekterna
i indiska dramat, "Anthologia sanscritica" (1838;
3:dje uppl. 1868) och Indische alterthumskunde (4
bd, 1847–61; 2:dra uppl. af bd I–II 1867–74),
hans förnämsta verk, hvilket är af öfvervägande
historiskt innehåll. L. gjorde en bestämmande insats
i uttydningen af den första kilskriftartens språk
genom att, i Die altpersischen keilinschriften von
Persepolis (1836), ådagalägga, att vokal kunde
innebo i konsonanttecknen (jfr Kilskrift, sp. 678).
Dessutom skref han uppsatser öfver andra äldre och
nyare iranska munarter, öfver lyciska inskrifter
och fornspråken i Mindre Asien, öfver umbriska
inskrifter (se Eugubinska taflorna) m. m. – 2.
Hartvig Markus L., den föregåendes brorson, norsk
literaturhistoriker, född i Bergen d. 9 Aug. 1824,
blef student 1842 samt är sedan 1853 lärare vid
"Nissens pigeskole" i Kristiania, sedan 1857 redaktör
af "Skillingmagazin til udbredelse af nyttige
kundskaber" och sedan 1867 af tidskriften
"Folkevennen". Af L:s arbeten märkas: Läsebog i
modersmålet for skolernes höiere klasser tilligemed
svenske läsestykker og en literär historisk oversigt
(1861; 2:dra uppl. 1873), Poetisk läsebog for
skolernes höiere klasser (1860, 2:dra uppl. 1867),
Breve fra Henrik Wergeland (1867), Tilläg
til Ole Vigs sange og rim for det norske folk
(1868), Henrik Wergeland og hans samtid (1869; 2:dra
uppl. 1877), Afhandlinger til literaturhistorien
(1876) och Kritik og polemik (1883). På norska
studentersamfundets föranstaltande har han utgifvit
"Henrik Wergelands samlede skrifter" (9 bd, 1852–57).
2. O. A. Ö.
Lassen, Vilhelm Theodor Alexander, norsk genealog,
född i Grans socken, Hadeland, d.
2 Okt. 1815, tog juridisk ämbetsexamen 1837
och utnämndes 1856 till byråchef i Marine- og
postdepartementet, från hvilken befattning han
1881 på begäran erhöll afsked. Sjelf
har L. icke utgifvit mera än ett band
Norske stamtavler (1868); men om den norska
genealogiska forskningen har han dock, genom den
beredvillighet, hvarmed han alltid ställt sina
betydande samlingar till andras förfogande, måhända
inlagt större förtjenster än någon annan samtida.
O. A. Ö.
Lassen, Eduard, dansk (tysk) tonsättare,
f. i Köpenhamn 1830, studerade vid Bruxelles’
konservatorium och fick 1851 regeringens stora
pris, hvarefter han reste till Tyskland. Der
komponerade han operan König Edgard, som under
Liszts protektion uppfördes i Weimar (1857) och
förskaffade honom anställning såsom hofmusikdirektör
derstädes 1858. Vid Liszts afgång (1861) blef
L. hofkapellmästare och har såsom sådan utvecklat en
verksamhet, som ställer honom i första ledet bland
nutidens dirigenter. Bland L:s kompositioner äro
framförallt hans utmärkta sånger (några utgifna af
A. Hirsch i Stockholm) mycket spridda. För
öfrigt har han komponerat operorna Frauenlob och Der
gefangene, musik till Hebbels Nibelungen, Sofokles’
Oidipus i Kolonos och Göthes Faust (gifven i Stockholm
å Nya teatern, 1880), uvertyrer, kantater m. m.
A. L.
Lassenius, Johann, tysk (dansk) predikant,
f. i Waldau (Pommern) 1636, kallades 1676 till
predikant vid den tyska Petri-kyrkan i Köpenhamn
och utnämndes 1678 tillika till professor vid
universitetet. L. var berömd för en glänsande,
stundom något excentrisk vältalighet och
författade ett stort antal uppbyggelseskrifter,
af hvilka många öfversattes på danska och länge
behöllo ett stort anseende. Död i Köpenhamn 1692.
C. R.
Lasser von Zollheim, Joseph Wolf Adam, friherre,
österrikisk statsman f. 1815, inträdde tidigt på
ämbetsmannabanan och blef 1848 medlem af riksrådet,
der han inom kort skaffade sig anseende såsom
det liberala stor-österrikiska partiets förnämste
talare. 1861–65 var han inrikesminister i Schmerlings
och 1871–78 i Auerspergs kabinett. 1867 erhöll han
friherrlig värdighet. Död 1879.
Lasso (Sp. lazo, egentl. snara), lång, i yttersta
änden med en kula (bola) försedd kastlina af
läder, med hvilken sydamerikanerna (i synnerhet
på Pampas-slätterna) fånga vilda hästar, bufflar
o. s. v. Fångstmannen är till häst. Under de
sydamerikanska frihetskrigen (i början af 19:de
årh.) begagnades lasson äfven såsom vapen.
Lasso, Orlando di (Orlandus Lassus, egentl. Roland
de Lattre), den jämte Palestrina berömdaste af
1500-talets musiker, "den siste nederländaren",
föddes 1520 i Mons i Hainaut, blef korgosse vid
Nikolauskyrkan derstädes, åtföljde 1532 Siciliens
vicekonung, Ferdinand Gonzaga, till Sicilien och
Milano samt fick 1541 kapellmästaretjensten vid
Lateranens basilika i Rom. 1548 gjorde han en
längre resa till England och Frankrike samt slog
sig derefter ned i Antwerpen, hvarifrån han 1557 af
hertig Albert V af Bajern kallades till medlem och
sedan (1562) till ledare af Münchens hofkapell,
en ställning, som han ända till sin död, d. 14
Juni 1594, bibehöll, ehuru hans verksamhet under de
sista åren förlamades genom en af öfveransträngning
förorsakad melankoli. – L. kallades af sina samtida
"musikens furste" och hör ej blott qvalitativt, utan
äfven genom sin produktivitet till musikhistoriens
märkesmän. Hans verk uppgå till öfver 2,000,
bland dem omkr. 1,200 motetter, 100 magnificat,
46 tryckta mässor m. m. Framförallt märkes Psalmi
Davidis poenitentiales (tryckta 1584 och 1838), ett
arbete, hvilket blef lika berömdt som Palestrinas
"Improperier", och hvars med miniatyrmålningar
rikt utrustade manuskript (1560–70) hör till
München-bibliotekets praktverk. Ett annat praktverk
är Patrocinium musices, tryckt 1573–76 på hertigens
bekostnad. Vidare märkas Jubilus Beatae Virginis
(1619), Magnum opus musicum (1604) m. m. Många
chansons, madrigaler och tyska sånger utkommo eller
eftertrycktes hos italienska, tyska, franska och
nederländska förläggare. – L. var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
