Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentiska formationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke blott räckte till statsutgifternas bestridande,
utan äfven medgaf en årlig utdelning af 10 drachmer
(omkr. 7 kronor) till hvarje medborgare, till dess att
på Themistokles’ yrkande detta öfverskott i stället
anslogs till årlig nybyggnad af 20 krigsskepp. Ännu
på Xenofons tid ansågs silfvertillgången vara nästan
outtömlig. På Strabos tid (1:sta årh. e. Kr.) var
dock grufdriften redan till stor del nedlagd. Först
i senare tider har man medelst förbättrade
smältningsmetoder börjat med fördel tillgodogöra
sig dels de gamla slagghögarna, dels den fordom
såsom värdelös bortkastade bergarten, hvarvid dock
behållningen hufvudsakligen utgöres af bly och
zink. För sådant ändamål bildades 1860 ett stort
franskt och italienskt bolag, hvilket dock snart genom
grekernas missundsamhet invecklades i en vidlyftig
process, som bilades först 1873. För närvarande
(1885) drifves bergverksrörelsen af två grekiska och
tre franska bolag. Hufvudort inom distriktet är den
på östra kusten belägna staden L., med något öfver
5,000 innev. A. M. A.
Lauriston [låristå’ng], Jacques Alexandre Bernard
Law de, hertig af Ragusa, fransk marskalk, John Laws
brorsons son, f. 1768, var kamrat med Bonaparte i
militärskolan i Brienne, hvilken han 1785 lemnade
såsom officer vid artilleriet. Efter att hafva
deltagit i republikens krig intill 1796 tog L. afsked,
men blef två år derefter adjutant hos förste konsuln
och användes sedermera i diplomatiska värf. Han
förde landstigningstrupperna vid expeditionen till
Martinique 1805, utstod 1806 i Ragusa belägring af
ryssar och montenegriner, följde 1808 Napoleon till
Spanien, utmärkte sig 1809 vid Wagram och afgick
derefter såsom minister till Petersburg.
1812 tjenstgjorde L. åter vid armén, deltog i
1813 års fälttåg såsom chef för 5:te armékåren och
blef genom Elster-brons för tidiga sprängning fången
vid Leipzig (d. 19 Nov.). Efter Napoleons fall
slöt L. sig till restaurationen, blef 1815 pär,
1820 minister för det kungliga huset och 1821
marskalk af Frankrike samt förde 1823 en armékår
i expeditionen till Spanien. Död 1828 i Paris.
C. O. N.
Laurocerasus, bot. Se Prunus.
Laurus L., lagern, bot., farmak., är ofta ett träd
af 4–8 m. höjd, men förekommer äfven såsom en buske
med uppåt riktade grenar. Bladen äro spiralställda,
tättsittande, kortskaftade, lansettlika eller
aflånga, glatta, läderartade, med hela och oftast
vågiga kanter. Kronblad saknas, och blomman
utgöres af den grönaktigt eller gulaktigt hvita
foderkalken, som är fyrklufven och affaller
efter blomningen. Blommorna äro skildkönade
derigenom att honblommorna hafva endast 4 sterila
ståndare. Hanblommorna hafva i allmänhet 9, men
toppblomman i klasen 12 ståndare. Frukten är vid
mognaden en blåsvart, rundad eller något äggformig
stenfrukt, som torkad utgör drogen Fructus l. baccae
lauri, lagerbär, hvilka på ytan äro oftast brunsvarta,
stundom med grågrön anstrykning, och skrynkliga genom
det sammantorkade, tunna fruktköttet, som bekläder
det föga tjocka, spröda
stenskalet, vid hvars insida det fina inre
fröskalet är fastvuxet. Växtämnet fyller skalet
och består hufvudsakligen af de tjocka, köttiga,
plattkullriga hjertbladen. I dessa finnas
en flyktig och en fet olja, hvilka tillsammans
utgöra den officinella lageroljan, Oleum lauri,
som fabriksmässigt beredes i norra Italien genom
de friska eller torkade lagerbärens krossning,
kokning med vatten och pressning. Lageroljan är en
salvelik, kornig, af klorofyll grönfärgad massa,
som har bärens lukt och aromatiska, något kärfva
smak. Huvudbeståndsdelen är laurostearin och
en färglös eller gulaktig flyktig olja, som ger
lukten åt drogen. Lagerbladen, vanligen kallade
"lagerbärsblad", voro förr officinella i Sverige och
äro det ännu i andra land. De begagnas allmänt vid
inläggning af gurkor, kryddsill o. d. Lageroljan är
den öfvervägande beståndsdelen i s. k. "sensalva" (se
d. o.). – Lagerträdet är vackert, med sitt ständigt
gröna löfverk, och utgör ett af södra Europas
prydligaste träd. Det var i forntiden helgadt åt
Apollon. Derifrån härleder sig bruket i våra dagar
af lagerkransar såsom en utmärkelse åt sceniska
konstnärer och såsom ett hederstecken för dem, som
promoveras till filosofie doktorer. I forntiden voro
fältherrar och skalder de, som företrädesvis erhöllo
lagerkransar. Lagerqvistar buros af Pythia i Delfi
och af Apollons prester. Lagern troddes vara skyddad
mot blixten, hvarför Tiberius, den grymme kejsaren,
bar en lagerkrans på hufvudet vid åskväder. – Under
forna geologiska perioder hade lagerslägtet en vida
större utbredning än nu. Det uppträdde redan under
kritperioden samt lefde såväl då som under den
tertiära tiden t. o. m. på Grönland. O. T. S. A. G. N.
Laurvik, stad i Jarlsberg og Laurviks amt (Norge), i
en vacker trakt, vid den innersta delen af
Laurviksfjorden. 7,905 innev. (1875). Staden, som fick sina
första privilegier 1671, hade 1880 92 fartyg om
27,279 tons drägtighet och med en besättning af 876
man. Förnämsta exportartikeln äro trävaror. Staden
har en mycket anlitad badanstalt vid Farriselfven,
grundlagd 1880 och sedermera betydligt utvidgad.
O. A. Ö.
Laurviks grefskap, ett af Norges betydligaste
jordagods, upprättadt 1671 af ståthållaren
U. F. Gyldenlöve, som 1670 inköpt hufvudgårdarna
Brunla, Fritsö och Halsen jämte jernverket och
tillhörande bondehemman. L. var i rang det främsta
grefskapet i Danmark och Norge. Efter Gyldenlöves död
(1704) tillföll det hans efterkommande, grefvarna
Danneskjold-Laurvig. Sedan denna ätt utslocknat
(1783), öfvergick grefskapet till grefvarna Ahlefeld,
hvilka 1805 mot ett fideikommisskapital sålde det till
den danske konungen. Vid Kielfreden (1814) förbehöll
denne länet åt sig. 1817 sålde han det emellertid
till tre enskilda personer, och dess länsrättigheter
upphörde. Det är numera i administrativt hänseende
förenadt med Jarlsbergs grefskap till Jarlsberg og
Laurviks amt. O. A. Ö.
Laus, Lat., beröm, lof. – Laus Deo (förkortadt
L. D.), "ära vare Gud!" – Cum laude, "med beröm"
(se Cum laude).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
