Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentiska formationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att återfinna sin klara, af manérförutsättningar
oförvillade blick, som än mer skärptes under söderns
lifliga spel af skuggor och dagrar, af varma toner
och afrundade figurer. Nu är det han utvecklar
all sin konstnärliga kraft, ej längre bunden
vid ljusskenseffekter eller qvarhållen inom fyra
väggar. Han fråssar i de gamla ruinerna med deras
väldiga ljusdunkel och djerfva former; han vandrar
kring på gatorna, der skrifvaren hjelper flickorna
med deras kärleksbref, eller gör han en titt in i
osterian eller studerar herdar och melonförsäljare,
tivoliflickor och munkar, röfvare och fredliga
landtmän. Med lif och lust skildrar han sina
intryck; allt blir, som förr, lätt och naturligt, men
omvårdnaden i teckning och färggifning är vida större,
typerna klarare utarbetade, hållningen i det hela mer
jämn och lugn. Sveriges Nationalmuseum eger sju taflor
af L., bland dem två från denna tid: Tvänne italienska
röfvare framställa frågor till en bondfamilj (1823)
och Italienska röfvare bortföra några qvinnor vid
fackelsken. Andra framstående taflor från samma skede
egas af konungen och flere andra enskilda samlare. För
öfrigt finnas hans målningar spridda i alla svenska
samlingar. Till följd af hans hastiga målningssätt
och användningen af torkfernissa hafva åtskilliga
af dem starkt lidit genom djupa sprickor. L. var
äfven raderare. Man har af honom ett större blad:
Gustaf Eriksson Vasa, nära att blifva fången af
de danske, undkom faran genom bonden Sven Nilssons
rådighet (1815), samt två mindre, alla efter egna
taflor. Tyvärr afbröts hans bana, just när konstnären
nått sin höjdpunkt. Han afled i Rom d. 21 Okt. 1823
och ligger der begrafven. Tvifvelsutan skulle L., om
ett längre lif förunnats honom, blifvit af största
betydelse för den svenska konstens utbildning i
äkta konstnärlig och fosterländsk anda. – Önskan
att värdigt fira hans minne och tillika samla ett
understöd åt hans i behof stadda enka ledde några af
hans vänner på tanken att i Stockholm föranstalta en
utställning af mästarens arbeten. Denna, den första
i sitt slag i Sverige, egde också rum 1824, då 65
af L:s äldre och nyare taflor offentligen
förevisades i Byströms atelier. -rn.
Lauria, Roger de. Se Loria.
Lauriano, Augustin Tribonius, rumansk historiker,
f. 1815 i Siebenbürgen, blef 1844 lärare vid
S:t Sava-kollegiet i Bukarest, deltog 1848 i de
politiska rörelserna i Siebenbürgen och kallades
1851 såsom skolinspektör till Moldau, hvarifrån han
senare ännu en gång flyttade till Bukarest. Hans
förnämsta arbeten äro Tentamen criticum in originem,
derivationem et formam linguae romanicae, (1840),
Istoria romanitor (Rumanernas historia; 1843) och
Coup d’oeil sur l’histoire des roumains des deux
Dacies (1846; samtidigt äfven på rumanska, tyska
och latin). Tillsammans med N. Balcesco utgaf han
"Magazinu historicu pentru Dacia") (Historiskt magasin
for Dacien; 4 bd, 1844–47).
Lauricocha [-kå’tja], bergssjö i Andeskedjan i Peru,
under 10° 30’ s. br. och omkr. 4,300 m. öfver hafvet,
betraktas som Marañons (Amazonflodens) källa.
Laurids Jonssön, dansk drots under Kristofer II:s tid
(1320–32), gjorde i spetsen för ett parti missnöjda
gemensam sak med grefve Geert af Holstein mot
konungen och var hufvudman för den sönderjylländske
hertig Valdemars upphöjelse till konung (1326). I
belöning fick han Langeland och Ærö såsom län. Död
1340. C. R.
Laurin, Karl Oskar Johan, tonsättare, född i
Burs pastorat på Gotland 1813, genomgick Visby
elementarläroverk och blef student i Upsala
1832. Några år senare blef han anförare för Upsala
studentsångare och inlade såsom sådan stor förtjenst
ej blott i egenskap af skicklig dirigent, utan
äfven deruti att först under honom, genom år 1842
antagna stadgar, studentkårens allmänna sångförening
konstituerades till en verklig sådan, då den förut
varit blott ett aggregat af de skilda nationernas
föreningar. L. blef 1842 filos. doktor samt 1843
vikarierande och 1846 ordinarie kollega vid läroverket
i Visby, der han äfven stiftade en sångförening. Af
helsoskäl begaf han sig 1852 till Brasilien, der han
afled d. 23 Maj 1853 i gula febern. Som tonsättare har
L. gjort sig populär genom åtskilliga stämningsfulla
sånger, framför alla den odödliga qvartetten Mitt
lif är en våg. A. L.
Laurineae Vent., bot., benämnes en naturlig
växtfamilj, lagerträden, omfattande dels högväxta
träd, dels buskar, hvilka hafva ofullständiga blommor,
i det att kronblad saknas. Ett fyra- till sexklufvet
blomfoder skyddar de glandelbärande ståndarna, som
äro af bestämdt antal, och hvilkas knappar öppna sig
med icke-affallande, uppåtriktade klaffar. Frukten är
bärlik eller en stenfrukt med blott ett frö; detta
saknar fröhvita. Lagerträdens familj omfattar tusen
arter, hvilkas hemort äro Syd-Amerikas och Asiens
skogar. I Afrika äro de sällsynta, och i Europa finnes
blott den bekanta lagern, Laurus nobilis L. (se
Laurus). Familjen utmärker sig genom sin rikedom
på flyktiga oljor i nästan alla växtdelar, hvarför
man ur familjen erhåller kraftiga, skarpt aromatiska
läkemedel och kryddor. Jfr Kanel och Kryddböna. Se
vidare Nectandra. O. T. S.
Laurinékamfer. Se Kamfer.
Laurinus, Laurentius Laurentii d. ä., prest,
vitterhetsidkare, född 1573, död d. 22 Nov. 1655 såsom
kyrkoherde i Häradshammars och Jonsbergs församlingar
(Linköpings stift), skref vers på svenska, tyska
och latin, förutom afhandlingar m. m. Här må nämnas
En kort Sveriges chrönika ifrån Magog alt inn till
fröken Christinas regemente (1647; 2:dra uppl. 1717),
Symbola heroum et heroidum (1647) och Musicae
rudimenta (1662). L. är författare till psalmen 486
i 1819 års psalmbok.
Laurion l. Laureion, betydande bergverksdistrikt
i sydligaste delen af det grekiska landskapet
Attika. Grufvorna voro fordom statsegendom
och fördelade i en mängd lotter, hvilka
med ärftlig arrenderätt innehades af enskilda
medborgare. Mineraltillgången utgjordes hufvudsakligen
af silfverhaltig blymalm, hvilken i äldre tider
lemnade ett så rikligt utbyte af ädel metall, att den
staten deraf tillflytande inkomsten på perserkrigens
tid (5:te årh. f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
